William Marwood var verksam under sent 1800-tal. En tid när man började ha en mer human syn på straff och deras tillämpning. Det han utvecklade var "long drop" dvs att man knäckte den dömdes nacke så att döden inträffade momentant. Detta skedde i en sluten, specialiserad lokal inne i fängelset utan andra åskådare än ett par vittnen. Denna teknik började man med tiden också tillämpa i Brittiska kolonier. För övrigt var det inte bara fallhöjden, som hade betydelse. Även repets och snarans utformning är helt annorlunda än det gamla traditionella.Stefan skrev:Intressant uppgift, tack Hexmaster. Denne William Marwood en riktig välgärningsman åt en plågad mänsklighet. Skall tända ett ljus för hans själs räkning nästa gång jag är i en kyrka.
Men den formella brittiska juridiska frasen är visst: Att hängas vid halsen tills döden inträffar, eller nåt liknande. Så rent juridiskt var man inte alls angelägen att döden skulle komma fortast och barmhärtighast möjligt. Det är ingen tillfällighet att man brukade skriva om att dansa i repet eller liknande. Det var alltså inte vinden som drog i dem.
Då var man ju snällare i Sverige, om den hängde plågades så brukade bödeln antingen hänga sig på den döende, eller sätta sig ovanför och pressa på med benen mot axlarna - allt i syfte att korta ner dödsplågorna något.
Tidigare var det meningen att den dömde skulle strypas till döds. Se till exempel Brittiska Navyn, som hissade upp den dömde att hänga i riggen. En liknande teknik tillämpas ju än i dag i vissa kulturer. Skildringar från Iran visar att man hissar upp den dömde med en kran och låter denne hänga där tills döden inträffar. En teknik som givetvis är betydligt mer plågsam. Men samtidigt mer spektakulär, eftersom detta också är kopplat till att det sker offentligt för att ha maximal avskräckande verkan på åskådarna.
I grunden talar man här om två helt skilda straffmetoder som har det gemensamt att man hänger vederbörande i en snara om halsen.
).
