Om kyrkogångsplikt

[Jonnyolof]

Man har ofta hört att förr i tiden var alla tvungna att gå i kyrkan på söndagar. Jag har funderat på om det verkligen var tvingande och reglerat i lag, tänker framför allt på t.o.m. 1700-talet.
Om man tänker på de oftast små sockenkyrkorna, så verkar det orimligt att majoriteten av socknens invånare faktiskt samlades i kyrkan vid samma tillfälle. Vem skulle då se till djuren och de små barnen?
Jag har inte hittat så mycket skrivet om detta, förutom här https://slakthistoria.se/livet-forr/kyrkogangsplikten, där "experten" säger att det var reglerat i lag, dock utan hänvisning.

[von Adler]

Kyrkoplikten är definerad i kyrkolagen, på 1700-talet gällde 1686 års kyrkolag.

Specifikt sägs:

kyrkolag.png (31.55 KiB) Visad 3699 gånger

De lokala prästerna hade ganska stort tolkningsutrymme vad "sellan" var. Att någon var hemma och tog hand om gården och att den uppgiften roterades, och att de som varit på gudstjänsten framförde det som sagts till den som var frånvarande var ofta acceptabelt. I mer glesbebyggda trakter där folk kunde ha långt till kyrkan brukade det anses tillräckligt om man kom var 4:e söndag. Dessa människor byggde ofta en bod i närheten av kyrkan, då de gick under lördagen, övernattade, gick på gudstjänst på söndag morgon och sedan gick hem igen. Se t.ex. Bonnstaden i Skellefteå.

Alternativt skickade man en peson från hushållet, som sedan fick vidarebefodra det som sagts under gudstjänsten till resten av hushållet.

[hilbert]

Underbart att du nämner bonnstan, där var jag i min ungdom och ägnade mig åt tämligen okristliga aktiviteter .

[Jonnyolof]

Kyrkoplikten är definerad i kyrkolagen, på 1700-talet gällde 1686 års kyrkolag.

Specifikt sägs:

kyrkolag.png

De lokala prästerna hade ganska stort tolkningsutrymme vad "sellan" var. Att någon var hemma och tog hand om gården och att den uppgiften roterades, och att de som varit på gudstjänsten framförde det som sagts till den som var frånvarande var ofta acceptabelt. I mer glesbebyggda trakter där folk kunde ha långt till kyrkan brukade det anses tillräckligt om man kom var 4:e söndag. Dessa människor byggde ofta en bod i närheten av kyrkan, då de gick under lördagen, övernattade, gick på gudstjänst på söndag morgon och sedan gick hem igen. Se t.ex. Bonnstaden i Skellefteå.

Alternativt skickade man en peson från hushållet, som sedan fick vidarebefodra det som sagts under gudstjänsten till resten av hushållet.

Tack för svaret von Adler!
Jag ser att bilden med citatet kommer från 1734 års lag, kap. 3 paragraf 3. Jag har försökt hitta något om detta i 1686 års kyrkolag, men inte funnit något där (https://play.google.com/books/reader?id ... .PR6&hl=sv). Kanske inte så konstigt, eftersom den lagen mer rör prästerskapets skyldigheter.

Lustigt nog fick jag detta svar av Copilot (AI):
I originaltexten från 1686 kan det ha varit formulerat mer arkaiskt, exempelvis:
"Hwar och en församblingens medlem är skyldig, så ofta Gudz ord predikas, sig till kyrkan att begifwa, och med andacht höra det samma."
Någon sådan formulering verkar inte finnas i lagen.

Jag skulle tro att det i allmänhet var som du säger, att någon per gård gick till kyrkan. Om någon inte dykt upp på länge kunde denne bli varnad och om det inte hjälpte bli bötfälld.

[Patrik Öbrink]

Hittade detta i Sven Hanssons uppsats Byabön och bönbyar i gamla Ume socken från 1996:

I vår enda kyrkostadga för Övre Norrland "Kyrkio Lagh brukatt aff gamble Præpositis" (prostar) från 1610-talet, förordnas i det 20:de stycket om "helgedags öffningar" för dem som av tvingande skäl uteblev från söndagsgudstjänsten i sockenkyrkan. Fortsättningsvis föreskrives - "och uthi de byar som någon finnes som läsa kan i Book, tå skole andra till honom sökia och han förplichtat wara läsa för them." Med dessa "andra" avsågs inte enbart bybor utan alla, som hade ett överkomligt gångavstånd till bönbyn. Liksom bortovaro från gudstjänsten i sockenkyrkan utan giltigt förfall medförde kyrkotuktsstraff, drabbade kyrkotukt i form av böter den som försummade byabönen hemma i byn. Det framgår inte av proststadgans text, huruvida böterna skulle tillfalla sockenkyrkan eller annat ändamål. I princip var försummelserna likvärdiga såsom brott mot tredje budet i Guds lag.

Som en första praktisk tillämpning av Kyrkio Laghens bestämmelser om "helgedagsöffningar" kan man se tillkomsten av byabönen på Holmön 1622. Holmöborna, som för "Långwägh's skull" sällan infann sig i sockenkyrkan på Backen, hade med pastor prosten Olaus Petri Niurenius samsats om att de "med sit huusfålk skulle alla Zabathsdagar och andra hälgdagar gå til samman uthi een gård som de åsämja kunde, och där låta upläsa dagsens epistel och evangelium sampt med bönerne, och där brede wid siunga någre psalmer...". På motsvarande sätt som i Proststadgan lägges försummelse av denna söndagsbön under kyrkotukt, dvs böter. Dessa är avsevärda - husbonde och matmoder bötfälldes med vardera 1 mark, legofolk 1/2 mark, vilket erlades till sockenkyrkan. Det är att märka, att uppläsaren/bönprästen efter överenskommelse skulle åtnjuta samma rättsskydd som församlingsprästen vid utförandet av sitt uppdrag. Försmädare skulle "utan ursäckt" böta 3 daler till kyrkan, en avsevärd summa.

Generellt stod dock kyrkogångsplikten fast och skärptes även i det "ordningsamhetens" och ortodoxins århundrade, som 1600-talet utgör. Vid mitten av århundradet börjar den differentieras allt efter avståndet till sockenkyrkan. Vid visitation i Råneå 1655 av superintendenten, sedermera biskopen i det år 1647 nybildade Härnösands stift Pertrus Steuchius påbjöd visitator, att "Dhe som äro boendes med och innom en myhl ifrån kyrkia, komma huar Söndag, och dhes uthan alla åhrliga Fäst och Högtydsdagar till kyrkian, dhe som boo inom och med tuå myhl, koma huarannan söndag; men på tre myhlers uäg huar tredje söndag och dhes uthan alla åhrliga Festär och Högtjdesdagar." Råneåprotokollet anger som giltigt förfall att "åhrstyden och uägelaget dhet aldehläs förhindrar" men stipulerar kraftiga böter för bortovaro utan giltigt skäl.

Uppsatsen finns att läsa här: https://www.diva-portal.org/smash/get/d ... TEXT01.pdf

[von Adler]

Kyrkoplikten är definerad i kyrkolagen, på 1700-talet gällde 1686 års kyrkolag.

Specifikt sägs:

kyrkolag.png

De lokala prästerna hade ganska stort tolkningsutrymme vad "sellan" var. Att någon var hemma och tog hand om gården och att den uppgiften roterades, och att de som varit på gudstjänsten framförde det som sagts till den som var frånvarande var ofta acceptabelt. I mer glesbebyggda trakter där folk kunde ha långt till kyrkan brukade det anses tillräckligt om man kom var 4:e söndag. Dessa människor byggde ofta en bod i närheten av kyrkan, då de gick under lördagen, övernattade, gick på gudstjänst på söndag morgon och sedan gick hem igen. Se t.ex. Bonnstaden i Skellefteå.

Alternativt skickade man en peson från hushållet, som sedan fick vidarebefodra det som sagts under gudstjänsten till resten av hushållet.

Tack för svaret von Adler!
Jag ser att bilden med citatet kommer från 1734 års lag, kap. 3 paragraf 3. Jag har försökt hitta något om detta i 1686 års kyrkolag, men inte funnit något där (https://play.google.com/books/reader?id ... .PR6&hl=sv). Kanske inte så konstigt, eftersom den lagen mer rör prästerskapets skyldigheter.

Lustigt nog fick jag detta svar av Copilot (AI):
I originaltexten från 1686 kan det ha varit formulerat mer arkaiskt, exempelvis:
"Hwar och en församblingens medlem är skyldig, så ofta Gudz ord predikas, sig till kyrkan att begifwa, och med andacht höra det samma."
Någon sådan formulering verkar inte finnas i lagen.

Jag skulle tro att det i allmänhet var som du säger, att någon per gård gick till kyrkan. Om någon inte dykt upp på länge kunde denne bli varnad och om det inte hjälpte bli bötfälld.

Jag ser nu att den version jag tog bilden från är tryckt 1856!

[Jonnyolof]

Patrik!
Ditt bifogade utdrag visar att det kunde finnas många lokala skillnader och att förordningar också kunde utfärdas lokalt av biskoparna.
I min läsning av protokoll från sockenstämmor och häradsting har jag sällan stött på fall där någon anklagats för att ha försummat gudstjänster. Om det hänt har det rört sig om personer som under lång tid tid uteblivit. Då i samband med att personen väckt annat missnöje, som svärande och drickande.

[Patrik Öbrink]

Patrik!
Ditt bifogade utdrag visar att det kunde finnas många lokala skillnader och att förordningar också kunde utfärdas lokalt av biskoparna.
I min läsning av protokoll från sockenstämmor och häradsting har jag sällan stött på fall där någon anklagats för att ha försummat gudstjänster. Om det hänt har det rört sig om personer som under lång tid tid uteblivit. Då i samband med att personen väckt annat missnöje, som svärande och drickande.

Kan inte brott mot kyrkogångsordningen vara något som under 1600-talet behandlades av Domkapitlet? Jag vet inte riktigt hur uppdelningen mellan det andliga och värdsliga "regementet" gick till.

[Jonnyolof]

Intressant fråga om uppdelningen mellan andligt och värdsligt regemente!
Jag är ganska säker på att lekmäns brott inte kunde behandlas av domkapitlet, åtminstone från 1600-talet och framåt. Domkapitlet skulle främst övervaka prästerskapet.
I 1686 års kyrkolag finns domkapitlets uppgifter angivna (se min tidigare länk ovan) och här verkar det inte stå något om lekmäns brott.
I samma länk finns som en bilaga stadgan om eder och sabbatsbrott (1687), som riktar sig till värdslig rätt. Här finns i kapitlet om sabbatsbrott en paragraf (2) som berör den som sällan eller aldrig besöker kyrkan. Här sägs att en sådan person första, andra och tredje resan skall varnas och sedan bötfällas. Inget nämns om att domkapitlet ska kopplas in.
Jag har några gånger stött på domkapitlet i protokoll från häradsrätter. Det har då rört sig om skilsmässor, där rätten hänvisat parterna till domkapitlet. Dess roll har då varit att försöka försona parterna och avge en rekommendation till häradsrätten. Saken gick därefter åter till häradsrätten, för slutlig bedömning.