Skåne under det Stora nordiska kriget

[Kretschmer]

Vad jag har förstått så var inte skåningarna allför populära hos Svenskarna (Stockholmarna). Har bla hört att det inte fanns en enda skåning i Magnus Stenbocks armé.

[Leonidas]

Vad jag har förstått så var inte skåningarna allför populära hos Svenskarna (Stockholmarna). Har bla hört att det inte fanns en enda skåning i Magnus Stenbocks armé.

Under 1670-80-talet så uttryckte man farhågor om att sätta upp ett skånskt regemente, t.om. att enrollera dem i befintliga regementen. Detta berodde på att man var orolig för en revolt i Skåne. Men redan under 1690-talet och början av 1700-talet, i takt med det framgångsrika införlivandet av Skåne, blev skåningarna vanliga under svensk fana. Jag kommer inte ihåg när man först satte upp ett skånskt regemente. Jag återkommer om det.

[Örjan]

Vad jag har förstått så var inte skåningarna allför populära hos Svenskarna (Stockholmarna). Har bla hört att det inte fanns en enda skåning i Magnus Stenbocks armé.

Jag har kollat och det var inte många. En bataljon från Malmös garnisionsregemente och Skåne-Smålands tremänningsregemente till häst.

[Ljunggren]

Tillståndet i Skåne 1707-09
av Jonny Ambrius

I november 1707 gjorde den nye guvernören över Skåne, Magnus Stenbock, en rundresa i landskapet. Resans främsta syfte var att rekrytera soldater till Karl XII:s armé, men överallt där Stenbock och hans följe drog fram överöstes dessa med klagomål över myndigheternas behandling av allmogen. På varje ställe där ett utskrivningsmöte skulle äga rum, lämnades inte mindre än 7-900 klagomål in från bönderna i just den trakten. Tillbaka i Malmö började Stenbock sortera upp klagomålen allt efter det förmenta övergreppets art, men trots tusentals klagoskrifter fann guvernören märkligt nog att endast tre fogdar begått så pass grova brott att detta föranledde att de häktades.

Detta var emellertid blott toppen av ett isberg, ty fogdarnas underlydande var minst lika skyldiga och brotten rörde sig om allt från ren stöld till orättmätigt beslagtagande av livsmedel och lösöre. Vid ett tillfälle skulle överskottet av den proviant som bönderna levererat till trupperna i Skåne återlämnas, men när bönderna krävde detta jagade fogdar och länsmän istället bort skåningarna med hugg och slag. Till alla de brott som de uppsvenska tjänstemännen begick mot den skånska allmogen kan läggas; utpressning, bedrägeri, misshandel, dödshot, urkundsförfalskning etc.

Detta i ett landskap som vid denna tid knappast hunnit återhämta sig efter sviterna av det förödande skånska kriget som dragit fram 1675-79. I många svenskars ögon var Skåne i början av 1700-talet visserligen rent juridiskt att betrakta inländskt land, men i praktiken ansågs skåningarna trots detta fortfarande som högst opålitliga och illasinnade danskar. De uppsvenska tjänstemännen kunde således under denna tid, med vapenmakt i ryggen, utan vidare bära sig åt som de ville i landskapet Skåne. Samtidigt som skåningarna på detta sätt utsögs av överheten, tvingades de dessutom att bidra med soldater till Karl XII:s armé. Från 1700 och fram till september 1709 utskrevs inte mindre än 15 000 skånska män till svensk krigstjänst. Stenbock beklagar sig 1709 i en skrivelse till kungen, att Skåne fått lämna mer manskap till armén än något annat landskap i Sverige. Upp emot 95% av av dessa skånskar knektar skeppades dessutom iväg till den galne kungens krigsskådeplatser i Baltikum och på kontinenten och blott någon promille återsåg någonsin Skåne igen.

Denna åderlåtning av befolkningen resulterade i att mer än 1 000 gårdar och hemman (av ca 6 500) lades öde i Skåne och på de övriga fanns det i bästa fall en enda mansperson kvar, som på grund av hög ålder lämnats kvar av de övernitiska utskrivningsmyndigheterna. Det otroliga i sammanget är att Karl XII 1711, inför sitt norska fälttåg, ansåg att det måste finnas ytterligare soldatmaterial att pressa fram i Skåne. Stenbock protesterade förstås, men detta hjälpte föga. Redan i januari 1712 utskrevs sålunda ytterligare 2 000 skåningar till krigstjänst, vilket innebar att var sjätte mansperson i Skåne försvann, men kungen var trots detta ännu inte nöjd. Stenbocks efterträdare som guvernör i Skåne, Burenschiöld, beordrades att stampa fram ytterligare 1 200 man ur den förarmade skånska befolkningen. Kungen understryker i sin order till Burenschiöld särskilt att han skall "använda den högsta flit för att anskaffa detta antal". Med andra ord, med vilka metoder som helst.

När danskarna landsteg i Skåne 1709 medförde de inga egna förråd, utan förlitade sig på skåningarnas välvillighet. Mer än gärna bidrog skåningarna också med att hjälpa sina forna landsmän med proviant. Danskarna tycks, trots att de befann sig i fiendeland, farit fram "såsom människor och icke som rovdjur". Detsamma kan inte sägas om de svenska trupperna. Stenbock mottog redan i början av november 1709 mängder med klagomål från befolkningen om att de svenska knektarna for våldsamt och hänsynslöst fram i provinsen. Den 11 november lät han därför publicera ett s k marode-placat, vilket ålade trupperna krigstukt. Detta hjälpte dock inte det allra minsta. Stenbock beklagade sig därför den 17 november till defensionskammaren vilket resulterade i att man skickade ner en krigsfiskal till Skåne. Denne rapporterade emellertid att han intet ovanligt sett eller hört och trots att Stenbock utfärdade ännu hårdare förordningar hjälpte inget.

De svenska knektarna fortsatte att bära sig åt som om de befann sig i fiendeland, d v s stal, mördade, våltog och brände. Genom slaget vid Helsingborg befriades Skåne visserligen från den danska hären, men sina egna försvarare blev man inte av med i brådrasket. 1 400 sårade och sjuka skickades efter slaget vid Helsingborg till Lund för vård. Där förosakade de en smittosam sjukdom som så när tagit kål på hela befolkningen i staden. De uppsvenska soldater som var vid god vigör efter slaget vid Helsingborg försvann inte ur Skåne direkt, utan förlades runt om i häradena. Där fortsatte de med sin favoritsysselsättning, nämligen att bestjäla, förnedra och terrorisera befolkningen. Visserligen var det klent beställt med truppernas underhåll, eftersom provinsen var helt utfattig, men att det inte alltid var nöden som gjorde att knektarna bar sig åt som de gjorde, finns det många vittnesmål på. Snarare var det känslokylan och råheten som gjorde sig gällande i de våldsamheter som drabbade en värnlös allmoge. Man bör nämligen betänka, att truppernas framfart mot skåningarna visade sig redan den första dagen uppsvenskarna passerade gränsen till Skåne norrifrån - det väderstreck från vilket inget annat än kyla, snö och ond bråd död dragit ner över skåningarna genom århundradena.

© 1997, Jonny Ambrius

[Ljunggren]

Vad jag har förstått så var inte skåningarna allför populära hos Svenskarna (Stockholmarna). Har bla hört att det inte fanns en enda skåning i Magnus Stenbocks armé.

Under 1670-80-talet så uttryckte man farhågor om att sätta upp ett skånskt regemente, t.om. att enrollera dem i befintliga regementen. Detta berodde på att man var orolig för en revolt i Skåne. Men redan under 1690-talet och början av 1700-talet, i takt med det framgångsrika införlivandet av Skåne, blev skåningarna vanliga under svensk fana. Jag kommer inte ihåg när man först satte upp ett skånskt regemente. Jag återkommer om det.

1659
27 januari

Svenske översten Georg Henrik Lybecker, beryktad och ökänd som en av de brutalaste officerarna i den svenska armén, blir chef för det nyuppsatta s k "Kungliga Skånska husarregementet" eller som det senare kommer att kallas "Lybeckers skånska ryttare". Kung Karl X Gustav utfärdar snart kategoriskt förbud mot att skåningar antags som ryttare vid regementet. Det skall istället bestå av pålitligt folk av svensk nation. Men de skall underhållas av skånska bönder.

[LasseMaja]

Vem är Jonny Ambrius?

[Leonidas]

I november 1707 gjorde den nye guvernören över Skåne, Magnus Stenbock, en rundresa i landskapet. Resans främsta syfte var att rekrytera soldater till Karl XII:s armé, men överallt där Stenbock och hans följe drog fram överöstes dessa med klagomål över myndigheternas behandling av allmogen. På varje ställe där ett utskrivningsmöte skulle äga rum, lämnades inte mindre än 7-900 klagomål in från bönderna i just den trakten. Tillbaka i Malmö började Stenbock sortera upp klagomålen allt efter det förmenta övergreppets art, men trots tusentals klagoskrifter fann guvernören märkligt nog att endast tre fogdar begått så pass grova brott att detta föranledde att de häktades.

Detta var emellertid blott toppen av ett isberg, ty fogdarnas underlydande var minst lika skyldiga och brotten rörde sig om allt från ren stöld till orättmätigt beslagtagande av livsmedel och lösöre. Vid ett tillfälle skulle överskottet av den proviant som bönderna levererat till trupperna i Skåne återlämnas, men när bönderna krävde detta jagade fogdar och länsmän istället bort skåningarna med hugg och slag. Till alla de brott som de uppsvenska tjänstemännen begick mot den skånska allmogen kan läggas; utpressning, bedrägeri, misshandel, dödshot, urkundsförfalskning etc.

Detta i ett landskap som vid denna tid knappast hunnit återhämta sig efter sviterna av det förödande skånska kriget som dragit fram 1675-79. I många svenskars ögon var Skåne i början av 1700-talet visserligen rent juridiskt att betrakta inländskt land, men i praktiken ansågs skåningarna trots detta fortfarande som högst opålitliga och illasinnade danskar. De uppsvenska tjänstemännen kunde således under denna tid, med vapenmakt i ryggen, utan vidare bära sig åt som de ville i landskapet Skåne. Samtidigt som skåningarna på detta sätt utsögs av överheten, tvingades de dessutom att bidra med soldater till Karl XII:s armé. Från 1700 och fram till september 1709 utskrevs inte mindre än 15 000 skånska män till svensk krigstjänst. Stenbock beklagar sig 1709 i en skrivelse till kungen, att Skåne fått lämna mer manskap till armén än något annat landskap i Sverige. Upp emot 95% av av dessa skånskar knektar skeppades dessutom iväg till den galne kungens krigsskådeplatser i Baltikum och på kontinenten och blott någon promille återsåg någonsin Skåne igen.

Denna åderlåtning av befolkningen resulterade i att mer än 1 000 gårdar och hemman (av ca 6 500) lades öde i Skåne och på de övriga fanns det i bästa fall en enda mansperson kvar, som på grund av hög ålder lämnats kvar av de övernitiska utskrivningsmyndigheterna. Det otroliga i sammanget är att Karl XII 1711, inför sitt norska fälttåg, ansåg att det måste finnas ytterligare soldatmaterial att pressa fram i Skåne. Stenbock protesterade förstås, men detta hjälpte föga. Redan i januari 1712 utskrevs sålunda ytterligare 2 000 skåningar till krigstjänst, vilket innebar att var sjätte mansperson i Skåne försvann, men kungen var trots detta ännu inte nöjd. Stenbocks efterträdare som guvernör i Skåne, Burenschiöld, beordrades att stampa fram ytterligare 1 200 man ur den förarmade skånska befolkningen. Kungen understryker i sin order till Burenschiöld särskilt att han skall "använda den högsta flit för att anskaffa detta antal". Med andra ord, med vilka metoder som helst.

I detta avsnitt framstår Stenbock som en försvarare av skåningarna genom sina handlingar.

När danskarna landsteg i Skåne 1709 medförde de inga egna förråd, utan förlitade sig på skåningarnas välvillighet. Mer än gärna bidrog skåningarna också med att hjälpa sina forna landsmän med proviant. Danskarna tycks, trots att de befann sig i fiendeland, farit fram "såsom människor och icke som rovdjur". Detsamma kan inte sägas om de svenska trupperna.

Källa tack! Det finns källor som visar att den skånska allmogen inte alls var speciellt euforisk när det gäller danskarnas närvaro under skånska kriget. Speciellt deras "drag" att sätta upp frikårer, vilka urartade till plundringar av skånsk allmoge.

[Leonidas]

I november 1707 gjorde den nye guvernören över Skåne, Magnus Stenbock, en rundresa i landskapet. Resans främsta syfte var att rekrytera soldater till Karl XII:s armé, men överallt där Stenbock och hans följe drog fram överöstes dessa med klagomål över myndigheternas behandling av allmogen. På varje ställe där ett utskrivningsmöte skulle äga rum, lämnades inte mindre än 7-900 klagomål in från bönderna i just den trakten. Tillbaka i Malmö började Stenbock sortera upp klagomålen allt efter det förmenta övergreppets art, men trots tusentals klagoskrifter fann guvernören märkligt nog att endast tre fogdar begått så pass grova brott att detta föranledde att de häktades.

Detta var emellertid blott toppen av ett isberg, ty fogdarnas underlydande var minst lika skyldiga och brotten rörde sig om allt från ren stöld till orättmätigt beslagtagande av livsmedel och lösöre. Vid ett tillfälle skulle överskottet av den proviant som bönderna levererat till trupperna i Skåne återlämnas, men när bönderna krävde detta jagade fogdar och länsmän istället bort skåningarna med hugg och slag. Till alla de brott som de uppsvenska tjänstemännen begick mot den skånska allmogen kan läggas; utpressning, bedrägeri, misshandel, dödshot, urkundsförfalskning etc.

Detta i ett landskap som vid denna tid knappast hunnit återhämta sig efter sviterna av det förödande skånska kriget som dragit fram 1675-79. I många svenskars ögon var Skåne i början av 1700-talet visserligen rent juridiskt att betrakta inländskt land, men i praktiken ansågs skåningarna trots detta fortfarande som högst opålitliga och illasinnade danskar. De uppsvenska tjänstemännen kunde således under denna tid, med vapenmakt i ryggen, utan vidare bära sig åt som de ville i landskapet Skåne. Samtidigt som skåningarna på detta sätt utsögs av överheten, tvingades de dessutom att bidra med soldater till Karl XII:s armé. Från 1700 och fram till september 1709 utskrevs inte mindre än 15 000 skånska män till svensk krigstjänst. Stenbock beklagar sig 1709 i en skrivelse till kungen, att Skåne fått lämna mer manskap till armén än något annat landskap i Sverige. Upp emot 95% av av dessa skånskar knektar skeppades dessutom iväg till den galne kungens krigsskådeplatser i Baltikum och på kontinenten och blott någon promille återsåg någonsin Skåne igen.

Denna åderlåtning av befolkningen resulterade i att mer än 1 000 gårdar och hemman (av ca 6 500) lades öde i Skåne och på de övriga fanns det i bästa fall en enda mansperson kvar, som på grund av hög ålder lämnats kvar av de övernitiska utskrivningsmyndigheterna. Det otroliga i sammanget är att Karl XII 1711, inför sitt norska fälttåg, ansåg att det måste finnas ytterligare soldatmaterial att pressa fram i Skåne. Stenbock protesterade förstås, men detta hjälpte föga. Redan i januari 1712 utskrevs sålunda ytterligare 2 000 skåningar till krigstjänst, vilket innebar att var sjätte mansperson i Skåne försvann, men kungen var trots detta ännu inte nöjd. Stenbocks efterträdare som guvernör i Skåne, Burenschiöld, beordrades att stampa fram ytterligare 1 200 man ur den förarmade skånska befolkningen. Kungen understryker i sin order till Burenschiöld särskilt att han skall "använda den högsta flit för att anskaffa detta antal". Med andra ord, med vilka metoder som helst.

I detta avsnitt framstår Stenbock som en försvarare av skåningarna genom sina handlingar. Och de åderlåtningar skedde pga av krig med främmande makt, vilket drabbade de flesta svenska landskap.

När danskarna landsteg i Skåne 1709 medförde de inga egna förråd, utan förlitade sig på skåningarnas välvillighet. Mer än gärna bidrog skåningarna också med att hjälpa sina forna landsmän med proviant. Danskarna tycks, trots att de befann sig i fiendeland, farit fram "såsom människor och icke som rovdjur". Detsamma kan inte sägas om de svenska trupperna.

Källa tack! Det finns källor som visar att den skånska allmogen inte alls var speciellt euforisk när det gäller danskarnas närvaro under skånska kriget. Speciellt deras "drag" att sätta upp frikårer, vilka urartade till plundringar av skånsk allmoge.

[Ljunggren]

Källa tack! Det finns källor som visar att den skånska allmogen inte alls var speciellt euforisk när det gäller danskarnas närvaro under skånska kriget. Speciellt deras "drag" att sätta upp frikårer, vilka urartade till plundringar av skånsk allmoge.

KARL XII:S SKANSAR
av Calle Sundewall
Efter svenskarnas nederlag vid Poltava 1709 förklarade Fredrik IV i Danmark krig mot Sverige och landsteg i Råå den 2 november samma år. Snabbt satte sig danskarna i besittning av Skåne, med undantag av Malmö och Landskrona. Danskarna höll Skåne några månader, men fick dra sig tillbaka över Sundet igen efter slaget och nederlaget vid Helsingborg. Nere i Bender oroade sig Karl XII för ett nytt danskt angrepp på Skåne.
1711 anlände ett brev från Turkiet, vari kungen befallde att man skulle anlägga bröstvärn utmed skånska kusten, där man kunde befara danska landstigningar. I brevet angav kungen dessa platser, "... så mycket Vi Oss kunna påminna...", bland annat pekade han på kusten mellan Helsingborg och Landskrona.
På de utpekade platserna skulle bönderna uppkasta värn, försedda med tjocka palissader. Bönderna skulle även övas i att hantera gevär. Myndigheternas misstro mot de skånska bönderna var stor och troligen välgrundad.Men kungen var av annan åsikt, han menade att man inte fick misstro den skånska allmogen.
Planerna mötes med invändningar från Stenbock och rådet i Stockholm. Man menade att nyttan med anläggningarna inte motsvarade svårigheterna att t. ex. skaffa fram bräder och palissader samt artillerifolk med tillhörande kanoner och ammunition. Vidare menade man att denna typ av kustbefästningar inte kunde hejda en landstigning om fienden hade artilleriunderstöd från sin flotta.
Men protesterna var till ingen nytta. Kungen gick inte att övertyga. I augusti 1711 kom ett nytt brev från Turkiet vari kungen än en gång befallde att hans planer skulle fullföljas.
1712 började man anlägga värn från Båstad i norr till Skåre läge i söder. Utmed kusten norr om Landskrona arbetade man vid Åsa-gierde (Hildesborg), Åhla-Boderna (Ålabodarna), Klinte Källa och Råå.
Magnus Stenbock var samtidigt i Slesvig-Holstein och krigade med danskarna, vilket gjorde att risken för ett danskt angrepp på Skåne minskade. Detta och den pågående böldpesten medförde att arbetet vid skansarna avstannade.
De halvfärdiga skansarna underhölls med jord och torv av uppbådade bönder och bondflickor, men de planerade palissaderna saknas fortfarande. Efter att ha tagit det "vidlyftiga och ansenliga arbetet ... i ögnasikte" avsände Jakob Burenskiöld, som var guvernör i Skåne, ett brev daterat juli 1712 till rådet i Stockholm, vari han gav en lägesrapport från Råå och Klinta.
En del arbete återstod men han menade detta fick vänta tills allmogen hade bärgat sin skörd. Vidare oroade han sig för säkerheten vid värnen. Burenskiöld befarade att danskarna med några hundra man kunde ta sig från t. ex. Ven, som nu danskarna åter innehade, och ilandsätta dessa på annat ställe än vid värnen. Med ett överraskningsanfall bakifrån, kunde dessa försvarsverk lätt bliva "... ruinerat och förstört...", trots att dessa ständigt stod bemannade och beväpnade. Besättningen var för klen och man kunde bara försvara sig mot en fiende från havet. Inte nog med att fienden då kunde förstöra värnen, utan risken var stor att kanonerna fördärvades eller bortfördes. Skulle man ta resurser från de fasta fästningarna, t. ex. Citadellet i Landskrona?
Nu ville Burenskiöld ha hjälp från Stockholm. "... i ödmjukhet underställa Eders höggrevliga excellenciers höggunstliga välbehag, huruledes man sig vid en slik förefallande händelse hade att förhålla". Han påminde även om de tidigare utlovade kanonerna, haubitsarna och mörsarna med tillhörande ammunition och artillerifolk. Magnus Stenbocks krigande i Slesvig-Holstein höll danska hären sysselsatt fram till april 1713 då Stenbock blev innesluten i Tönningen och måste kapitulera med hela sin armé. Hotet att danskarna skulle gå över Sundet ökade igen.
Ett omfattande strandrekognoseringsarbete utmed skånska kusten igångsatts vari man försökte utröna möjliga platser för fientlig landstigning. Fortifikationsofficeren Jakob Meijer, som tidigare lett befästningsarbetena vid Råå och Klinta, utförde detta arbete mellan Malmö och Båstad våren 1714.
I rapporten beskrev han kusten noga och sa bl. a. om sträckan mellan Erikstorp och Klinta " denna platzen icke heller för någon fiende synnerl. beqwäm syness wara att stijga i land". Värre var det mellan Klinta och Råå där skeppen kunde gå in till något mer än ett muskötskotts avstånd från land, sedan var det stenigt, men fullt möjligt för mindre båtar att nå land.
Sommaren 1714 kom rapporter om att danskarna tänkte landstiga i Skåne när skörden på åkrarna var mogen. Arbetet vid skansarna fortsatte och trupper uppe i landet sändes ner till Skåne.
Skåne hade varit svenskt i 56 år, men fortfarande fanns säkert en stor misstro mot befolkningen i landskapet. I Landskrona lät man göra en ritning över staden, vari man delade upp tomterna efter nationalitet, och gjorde då skillnad på svenskar och skåningar. 96 tomtägare var skåningar, 14 danskar, 36 svenskar och 14 tyskar. I garnisonen fördelade sig befolkningen ganska jämnt mellan skåningar och svenskar.
Några danskar kom inte, men arbetet på skansarna hade kommit en bit längre. Det fanns nu 17 posteringar från Kullen ner till Trelleborg med goda kommunikationer sinsemellan. Man kunde övervaka hela Öresundskusten och snabbt föra trupper till utsatta delar.
1716 fick Christopher Stobaeus i uppdrag av Karl XII, som nu var tillbaka i Sverge efter fångenskapen i Turkiet, att utreda försvarsmöjligheterna i Skåne. Detta ledde till att kungen 1717 anslog medel för upprustning av Landskrona fästning, Klinta och Råå. Även de andra skansarna utmed Sundet förbättrades. Kungen tog arbetskraft från Landskrona för att arbeta med strandförsvaret, vilket visade att han tillskriver dessa stort försvarsvärde.
Men höststormar och högvatten skadade alla skansarna utmed kusten och man måste sätta igång reparationer följande år, då i första hand vid Råå, Åsagärde och Barsebäck. Efter 6 års arbete betraktade man nu arbetet som slutfört.
1724 tillsattes en fästningskommission som bland annat diskuterade de många värnen utmed kusten. Man kom fram till att dessa skulle överges. Man ville inte riva, men de skulle inte underhållas mer.
Vad återstår nu nästan 270 år efter det att man övergav Karl XII:s skansar?
Närmast Landskrona finns en illa åtgången skans nedanför Erikstorp. Ett fort från 2:a världskriget, buskar och ogräs i samarbete med stranderosionen gör att den oinvigde inte kan gissa sig till dess krigiska ursprung. Om inte något görs snart, kommer havet att fördärva den helt. En skans låg närmare Landskrona, men den är helt utplånad.
Utmed kusten vid Hildesborg, från Fredriksläge till Rustningshamn, låg en ca 600 meter lång försvarslinje. Nere vid havet löpte en bastionerad front. Av den återstår inget. Strax ovanför i backarna låg elva skansar. Två av dessa är helt bevarade och är värda ett besök. En skans användes som grund till en tegelugn på Hildesborgs tegelbruk, övriga är helt eller delvis demolerade av de nedrasande backarna.
I Ålabodarna återstår en skans uppe i Örenäs park. Ursprungligen låg här en bastionerad front och två skansar. På samtida kartor framgår namnen på bastionerna, Svarta och Vita Örn, och på skansarna Björn och Elefanten. I novellen Fiskeläget berättar Gabriel Jönsson om "batterierna" i sin barndoms Ålabodarna, det är då dessa skansar han tänker på.
Vid Klinta återstod endast de östra delarna på 1870-talet, idag finns inget kvar. Här låg en skans med en bastionerad front framför. Stax norr om det nordligaste huset i Fortuna ligger en välbevarad skans.
Solbadande helsingborgsbor har säkert njutit vid vallarna vid Råå och ibland funderat över vad det är för en lång vall som följer kusten. Råå vallar är vad som återstår av den 2,5 kilometer långa linjen, med sex bastioner. Detta var den största anläggningen utmed skånekusten. Vid färdigställandet av linjen 1717 var mer än 500 man sysselsatta här.
Källor:
*Andersson, H., Strandrekognosceringen i Öresund 1713 och 1714.
(Skånes natur 1962, s.137-150)
*Enger, P.H., Karl XII:s "Skansar" vid Öresund. (Fornvännen. 1940:1, s.25-42)
*Jönsson, G., Fiskeläget. (Skånska somrar. 1935.)
*Mårtensson, T., Råå vallar. (Hälsingborgs historia 4:1. 1969, s.232-240)
*Åberg, A., Försvaret av Skåne under Karl XII:s tid. (Meddelanden från Malmö luftförsvarsförening. 1958:4)
*Åberg, A., Råå vallar - ett tvåhundrafemtioårsminne. (Minnen från Hälsingborg och dess skola. 1964. s.114-119)
*Åberg, A., De sista krigsåren. Åren 1710-1718. (Hälsingborgs historia 4:1. 1969. s.103-110)
Otryckta källor:
*Brev i Riksarkivet. Gen. Guvenörsbrev (Burenskiöld) 21/7 1712.
*Kartor i Krigsarkivet, Stockholm.
*Kartor i Rigsarkivet, Köpenhamn.

[Martin Tunström]

Danskarna höll Skåne några månader, men fick dra sig tillbaka över Sundet igen efter slaget och nederlaget vid Helsingborg.

Trevligt att du tar upp det! Det var även där Danskarna jämnade hela Helsingborg (utom Jakob Hansens hus och Mariakyrkan) med marken så hundratals Helsingborgare blev hemlösa, inte nog med det så tog danskarna ihjäl alla sina hästar och slängde ut kadavret runt om i stan så att sjukdomar och bakterier skulle grassera i området, biologisk krigsföring kan man säga.

[Ljunggren]

Speciellt deras "drag" att sätta upp frikårer, vilka urartade till plundringar av skånsk allmoge.

Mig veterligen upprättade inte danskarna några sådana 1709-10, kanske kan du bidraga med andra uppgifter?

[Ljunggren]

Danskarna höll Skåne några månader, men fick dra sig tillbaka över Sundet igen efter slaget och nederlaget vid Helsingborg.

Trevligt att du tar upp det! Det var även där Danskarna jämnade hela Helsingborg (utom Jakob Hansens hus och Mariakyrkan) med marken så hundratals Helsingborgare blev hemlösa, inte nog med det så tog danskarna ihjäl alla sina hästar och slängde ut kadavret runt om i stan så att sjukdomar och bakterier skulle grassera i området, biologisk krigsföring kan man säga.

Syftet var nu inte att sprida sjukdomar, utan att förstöra materiel som var omöjlig att försla över sundet. Att kadaverna sedan fick ligga kvar så länge att de blev en sanitär olägenhet kan väl knappast lastas danskarna.

Danskarna hade ingen möjlighet att hålla emot i Helsingborg. Dessutom härjade fältsjukan svårt.
Den 5 mars 1710 skeppas återstoden av den danska armén över till Danmark. Innan de for lät de slakta alla hästar (ca: 5 - 6.000 hästar) och lämnade hästkadavren över allt, på gator, i källare, i brunnar. De förstörde all utrustning, nitade igen kanonerna, brände alla magasin med livsmedel, strödde ut krutet på gatorna etc.

När svenska soldater senare beordrades att rensa staden på alla hästkadaver så vägrade de. De tog hellre döden än befattade sig med döda hästar. Detta var bödelns- och rackarens verksamhet, inte en svensk soldats skyldighet. Officerarna stod i denna fråga på sina soldaters sida.
Stenbock tillkallade då stadens borgmästare och rådsherrar och befallde dem att rensa staden på alla hästkadaver. Även de protesterade men insåg att om de inte gjorde något så skulle hästarna ligga kvar och ruttna. Vad de gjorde var att slänga ut alla hästkroppar på gatorna, men inte mer.
Man tog nu gisslan bland de fattigas hustrur och barn och hotade döda dem om inte deras män rensade upp i staden. Inför detta hot gav de med sig och lastade kadavren på vagnar. De dumpades sen i havet eller i stora massgravar. Arbete tog flera veckor.

[Leonidas]

Speciellt deras "drag" att sätta upp frikårer, vilka urartade till plundringar av skånsk allmoge.

Mig veterligen upprättade inte danskarna några sådana 1709-10, kanske kan du bidraga med andra uppgifter?

Som jag skrev så var det under det skånska kriget.

[Ljunggren]

Källa tack! Det finns källor som visar att den skånska allmogen inte alls var speciellt euforisk när det gäller danskarnas närvaro under skånska kriget. Speciellt deras "drag" att sätta upp frikårer, vilka urartade till plundringar av skånsk allmoge.

Nåväl, om din kommentar inte avser 1709-10 vill jag visa följande citat från http://www.milhist.dk

Langt de fleste skåninger modtog danskerne som befriere. Lederen af Danmarks udenrigspolitik Konrad Bierman skrev til Bryssel: "Man kan ikke i ord udtrykke, hvilken glæde beboerne her i landet viser over for hans majestæts ankomst, og med hvilken iver de tilbyder at skaffe alt til hærens underhold, som man kan ønske sig" , og den brandenborgske gesandt beretter om, hvordan skåningerne græd af glæde ved mødet med deres gamle landsmænd. Selv om disse udtalelser muligvis er noget farvede af propaganda, giver de et udmærket billede af stemningen hos det jævne folk, hvorimod de højere samfundslag, særligt adelen, forholdt sig mere afventende.

[Leonidas]

Källa tack! Det finns källor som visar att den skånska allmogen inte alls var speciellt euforisk när det gäller danskarnas närvaro under skånska kriget. Speciellt deras "drag" att sätta upp frikårer, vilka urartade till plundringar av skånsk allmoge.

Nåväl, om din kommentar inte avser 1709-10 vill jag visa följande citat från http://www.milhist.dk

Langt de fleste skåninger modtog danskerne som befriere. Lederen af Danmarks udenrigspolitik Konrad Bierman skrev til Bryssel: "Man kan ikke i ord udtrykke, hvilken glæde beboerne her i landet viser over for hans majestæts ankomst, og med hvilken iver de tilbyder at skaffe alt til hærens underhold, som man kan ønske sig" , og den brandenborgske gesandt beretter om, hvordan skåningerne græd af glæde ved mødet med deres gamle landsmænd. Selv om disse udtalelser muligvis er noget farvede af propaganda, giver de et udmærket billede af stemningen hos det jævne folk, hvorimod de højere samfundslag, særligt adelen, forholdt sig mere afventende.

Till en början ja, men när kriget visat sitt rätta ansikte så var det inte så populärt längre. Faktum är att svenskarna vann prestige i skåningarnas ögon när de började rensa ut frikårerna, vilka drabbade den skånska allmogen värst, under det skånska kriget.