Jag undrar ifall europa hade några legosoldater från afrika eller mellanöstern. Var norra afrika ockuperat, för vad jag fått fram gjorde inte europa anspråk på att attackera.
MVH Hampus
Legosoldater från afrika?
Norra Afrika hade en rad självständiga muslimska länder, var specialité var att syssla med sjöröveri. De sk Barbaresk-staterna. Detta var säkert huvudorsaken till att europeerna inte kom åt dem förren ett stycke in på 1800-talet...
Legotrupper... Bra fråga. I fantasylitteraturen finns legosoldater från inte minst västafrika. Så jag antar att de torde finnas verkliga också. Men historiska belägg...
Legotrupper... Bra fråga. I fantasylitteraturen finns legosoldater från inte minst västafrika. Så jag antar att de torde finnas verkliga också. Men historiska belägg...
-
Kapten_Gars
- Medlem
- Inlägg: 3112
- Blev medlem: 6 augusti 2003, 17:20
- Ort: Göteborg
Det beror på hur du menar, några afrikanska eller orientaliska trupper som användes i Europa förekom inte, mellanösterna dominerades direkt eller indirekt fortfarande av Osmanska väldet. Däremot så förekom en begränsad användning av tex "afrikansk" trupp i tex de portugisiska provinserna i afrika. Men detta och ytterligare några få exempel var undantagen, en storskalig användning av kolonialtrupp lång ännu långt fram i tiden.
Låt oss utvidga frågan lite. Du Kapten Gars nämner Osmanska riket. De hade en mångfald folk och trupper i sin tjänst. Hade de även muslimska svarta soldater från säg Västafrika?
Kort sagt. Det kanske var så enkelt att de la beslag på den allra största delen av det naturliga utbudet av de legosoldater som fanns att få ur Afrika...
Vidare. Nu när tankarna mal. Legosoldater att hyra ut är ju ett sätt att dränera bort födelseöverskottet.
Men det svarta Afrika dränerades ju effektivt av slavhandeln. Ergo, inget födelseöverskott och litet behov att skaffa sysselsättning via legosoldateri...
Kort sagt. Det kanske var så enkelt att de la beslag på den allra största delen av det naturliga utbudet av de legosoldater som fanns att få ur Afrika...
Vidare. Nu när tankarna mal. Legosoldater att hyra ut är ju ett sätt att dränera bort födelseöverskottet.
Men det svarta Afrika dränerades ju effektivt av slavhandeln. Ergo, inget födelseöverskott och litet behov att skaffa sysselsättning via legosoldateri...
-
Martin Lundvall
- Medlem
- Inlägg: 5323
- Blev medlem: 22 mars 2003, 10:05
- Ort: Mer Lund än Moskva
- Kontakt:
Tror inte vi kan klandra slavhandeln, i Europa var det ofta krig och det fanns altså en marknad för legosoldater. Rätta mig om jag har fel, men var inte krigen i Afrika ofta mer lokala och det fanns inte en marknad för legosoldater.
Dessutom bygger legosoldaterna på att de redan är tränade när man hyr dem, kunde afrikanska soldater konkurrera mer europeiska på 1700-talet.
Det största hindret torde vara avstånden, annars varför såg vi inte legosoldater från Asien?
/Martin
Dessutom bygger legosoldaterna på att de redan är tränade när man hyr dem, kunde afrikanska soldater konkurrera mer europeiska på 1700-talet.
Det största hindret torde vara avstånden, annars varför såg vi inte legosoldater från Asien?
/Martin
Det har vært leiesoldater i subsahariske Afrika (sub betyr "under", dvs. sør for Sahara-ørkenen) under de talløse krigene mellom de mange riker som ikke var mindre tilbakestående enn resten av Europa tidligst 1700-tallet. Som under Trettiårskrigen var leiesoldatene organiserte i separate kontingenter uten et fast hjem som slaver som ble frigitt eller trent, flyktninger som forsørger deres familier og fremmede som tilbyr deres kunnskap om teknologi, krigføring og organisasjon av folkeoppbud som utgjort mesteparten av den typiske lokale hæren.
Portugal var ivrig med å sende mengder av soldater til de lokale makthavere i vestlige sentrale Afrika som dagens Kongo allerede tidlig i 1500-tallet, ofte for å trene de innfødte i bruk av kruttvåpen og hvordan å bekjempe disse med kruttvåpen. De europeiske og muslimske leiesoldatene ofte var fåtallige, dekket et behov for ekspertise i bruk av ny teknologi som i løpet av 200 år gjorde krigføringen mer "folkelige", folkeoppbud ble til semi-nasjonale mobiliseringshærer og behovet for de tradisjonelle profesjonelle ble mindre, men det også betyr en større spesialisering hos leiesoldatene som måtte tilpasser seg den nye virkeligheten frem til slutten av 1800-tallet.
I vestlige Afrika så makthaverne større nytte i de mindre profesjonelle styrkene som kunne leies for en kort periode og oppløses uten ekstrautgifter, det var dessuten ikke uvanlig å kjøpe seg tjeneste fra naborikets militære mot et annet rike. Ifølge de europeiske observatørene var den profesjonelle leiesoldatens plass uangripelige i 1700-tallet tross mange episoder som vist at de var ikke særskilt pålitelig- de fleste var slaver, flyktninger og beseirede fiender som måtte organisere seg for å overleve og deretter berike seg, selv hos deres erkefiende. Tilstander kjent fra Trettiårskrigen var ikke uvanlig i vestlige Afrika, det har hendt at en hær ødela omgivenhetene så meget at hvis deres forsyninger uteblir, vil de smeltet bort av sult og sykdom.
Leiesoldatene i andre kontinenter er mildt sagt uvanlig, normalt er leiesoldatene begrenset til et kontinent som er selvsagt geografisk begrenset fra hverandre- de store avstandene dessuten gjorde det ikke mulig å rekruttere store mengder av leiesoldater for et annet sted svært langt vekk. De sjøfarende nasjonene i Europa siden 1400-tallet solgt deres ekspertise på ny teknologi og våpen til Afrika og Asia, men aldri i tilstrekkelig antall og med liten innflytelse utover deres langsiktige påvirkninger på den lokale krigføringen, mer som et konsekvens av deres politiske orientering mot handel og sikkerhet langs skipsledene over de store havene. I de fleste tilfeller foretrakk europeerne lokale leietropper til diverse oppdrager i Afrika og Asia at det ikke er uvanlig å se afrikanske og selv japanske leiesoldater side om side i 1600-tallet. "Privatiserte vold" var svært normalt ute på de store havene frem til 1800-tallet.
Portugal var ivrig med å sende mengder av soldater til de lokale makthavere i vestlige sentrale Afrika som dagens Kongo allerede tidlig i 1500-tallet, ofte for å trene de innfødte i bruk av kruttvåpen og hvordan å bekjempe disse med kruttvåpen. De europeiske og muslimske leiesoldatene ofte var fåtallige, dekket et behov for ekspertise i bruk av ny teknologi som i løpet av 200 år gjorde krigføringen mer "folkelige", folkeoppbud ble til semi-nasjonale mobiliseringshærer og behovet for de tradisjonelle profesjonelle ble mindre, men det også betyr en større spesialisering hos leiesoldatene som måtte tilpasser seg den nye virkeligheten frem til slutten av 1800-tallet.
I vestlige Afrika så makthaverne større nytte i de mindre profesjonelle styrkene som kunne leies for en kort periode og oppløses uten ekstrautgifter, det var dessuten ikke uvanlig å kjøpe seg tjeneste fra naborikets militære mot et annet rike. Ifølge de europeiske observatørene var den profesjonelle leiesoldatens plass uangripelige i 1700-tallet tross mange episoder som vist at de var ikke særskilt pålitelig- de fleste var slaver, flyktninger og beseirede fiender som måtte organisere seg for å overleve og deretter berike seg, selv hos deres erkefiende. Tilstander kjent fra Trettiårskrigen var ikke uvanlig i vestlige Afrika, det har hendt at en hær ødela omgivenhetene så meget at hvis deres forsyninger uteblir, vil de smeltet bort av sult og sykdom.
Leiesoldatene i andre kontinenter er mildt sagt uvanlig, normalt er leiesoldatene begrenset til et kontinent som er selvsagt geografisk begrenset fra hverandre- de store avstandene dessuten gjorde det ikke mulig å rekruttere store mengder av leiesoldater for et annet sted svært langt vekk. De sjøfarende nasjonene i Europa siden 1400-tallet solgt deres ekspertise på ny teknologi og våpen til Afrika og Asia, men aldri i tilstrekkelig antall og med liten innflytelse utover deres langsiktige påvirkninger på den lokale krigføringen, mer som et konsekvens av deres politiske orientering mot handel og sikkerhet langs skipsledene over de store havene. I de fleste tilfeller foretrakk europeerne lokale leietropper til diverse oppdrager i Afrika og Asia at det ikke er uvanlig å se afrikanske og selv japanske leiesoldater side om side i 1600-tallet. "Privatiserte vold" var svært normalt ute på de store havene frem til 1800-tallet.
Hvis man ønsket mer om Afrikas krigshistorie fra før kolonisatorenes tid, er John K. Thorntons "Warfare in Atlantic Africa 1500-1800" meget anbefalt tross stive pris. Thorntyon har vist at "stammekrigføringen" som tradisjonelt var tiltenkt afrikanernes krigshistorie, i best fall er ganske misplassende og altfor ensidig om et kontinents militære historie som er langt mer kompliserte og fascinerende enn hva man tror. De kulturelle forskjeller mellom Europa og Afrika bidro sterkt til det gamle inntrykket fordi i Afrika er et menneske ansett i eldre tid som eiendom og dermed emne for strid og kontroll istedenfor territoriale besittelse. Krig i Afrika var mellom mennesker *om mennesker*, ikke om jord eller riker.