Skåne under Danmark och Sverige
Frågan kvarstår dock; varför har Själland kvar 95% av sina gamla kyrkor medans Skåne endast har 60% kvar? Svaret är enkelt: försvenskningsprocessen hade i slutet på 1800-talet kommit så långt att man bortsåg ifrån de kulturella värden som gick förlorade med de gamla kyrkbyggnaderna och rättade sig efter de svensknationella krav som ställdes, precis som du själv påpekar. "Tänket" verkar ha varit tämligen annolunda på andra sidan sundet...
Men snälla nå'n. Så Du menar verkligen på fullt allvar att de svenska myndigheterna i mer än 200 år tolererat en gammal skånsk kyrka. För att plötsligt komma på att man skulle försvenska församlingen genom att bygga en ny kyrka? Vad var det som var så speciellt danskt eller skånskt med just dessa kyrkor? I Stockholm revs vid samma tid det gamla operahuset, man restaurerade Uppsala domkyrka och rekonstruerade Vasarummen på Gripsholms slott. Var dessa också anfäktade av danska eller skånska influenser? En av de som hårdast kritiserade den här verksamheten var Heidenstam och han var väl verkligen "svensknationell".Frågan kvarstår dock; varför har Själland kvar 95% av sina gamla kyrkor medans Skåne endast har 60% kvar? Svaret är enkelt: försvenskningsprocessen hade i slutet på 1800-talet kommit så långt att man bortsåg ifrån de kulturella värden som gick förlorade med de gamla kyrkbyggnaderna och rättade sig efter de svensknationella krav som ställdes, precis som du själv påpekar. "Tänket" verkar ha varit tämligen annolunda på andra sidan sundet...
Dessutom, beslut om rivning av kyrkorna togs av kyrkoråden i respektive församlingar. Alltså av invånarnas egna representanter och prästen i församlingen. Hur går det ihop? När man väl kom så långt kring 1900 att fler ville bevara de gamla kyrkorna, då kom motståndet också från dem. Varför skulle de behöva sitta i en gammal, trång, mörk och ynklig kyrka när grannförsamlingen hade en ny, rymlig, ljus och ståtlig kyrka? När Riksantikvarieämbetet ville bevara, då stretade församlingarna emot. Hur rimmar det med den kulturella likriktningen från Stockholm?
Varför man på Själland inte kom till samma slutsatser? Hade man sämre ekonomi? Lägre befolkningstillväxt? Större kärlek till sina gamla kyrkor? Det skulle vara intressant att veta innan man drar några slutsatser. Fakta först, slutsatser sedan.
Jag måste ge mig in i debatten. Då jag är verksam inom filmproduktion i Skåne, så stöter jag dagligen på problematiken med centraliseringen i Sverige kontra närheten till Danmark.
Som ett exempel kan nämnas att Danmark betalar ut över 300 miljoner danska kronor i statligt filmstöd, medan Region Skåne betalar ut 5 miljoner kronor. Konkurrensen om filmarbetskraft i Öresundsregionen gör att jag med mitt minimala stöd konkurreras ut av den danske giganten på andra sidan sundet.
Som filmarbetare märker jag också hur de kulturella skillnaderna mellan Köpenhamn och Stockholm påverkar sättet man arbetar på. Jag skriver filmmanus, och enligt svensk manustradition ska författaren sitta instängd i ett kontor och vara ytterst hemlighetsfull. I Danmark tillämpas en mer öppen arbetsmetod där manusförfattare träffas regelbundet och läser igenom varandras manus och kommer med synpunkter. Det sistnämnda har lagt grunden för det danska filmundret.
Av kulturella skäl brukar skåningar vara mer öppna - ja rent av mer kontinentala (det är i alla fall den allmänna uppfattningen om man pratar med andra svenskar). Den danska öppna arbetsmetodiken vid manusskrivning passar därför en skåning bättre än den metodik som tillämpas i andra delar av landet. Att jag hellre knyter band till danska kolleger är ganska naturligt ur det avseendet.
Jag är för en stark centralisering i vissa frågor, men i andra frågor tycker jag det är absolut nödvändigt att närma sig närregionerna. Påpekas bör att jag har närmare till Köpenhamn än vad en som bor i Södertälje har till centrala Stockholm. För mig (och många andra skåningar) är Köpenhamn (som för övrigt är Nordens största stad) det naturliga ekonomiska centret, och eftersom jag måste rätta mig efter skattelagstiftning som inte är anpassad efter mina specifika behov så äts min verksamhet upp av konkurrensen från andra sidan sundet.
Vi har byggt en bro över sundet med skattebetalarnas pengar, det är bl a ERA pengar som finansierat detta enorma byggnadsverk, men så länge det finns olika regler på sundets båda sidor så kan vi skattebetalare inte få tillbaka de enorma statliga investeringar som gjorts vid brobygget. Det borde ligga i alla svenska medborgares intresse att Region Skåne närmar sig Danmark, då det skulle skapa enorma skatteintäkter som hade kommit hela Sverige till gagn.
Därmed inte sagt att Skåne ska bli självständigt. Jag anser dock att varje region i vårt avlånga land har sina specifika behov och förutsättningar, och därför är en centraliseringen i vissa frågor direkt kontraproduktivt. Skåne behöver speciella regler för att kunna konkurrera med den betydligt starkare grannen, på samma sätt som alla andra regioner behöver regler anpassade efter sina behov och inte Stockholmsbehov. Om sådan regional särbehandling existerade är jag övertygad om att svenska staten inte hade behövt tillämpa sin Robin Hood-policy att t ex ta pengar från den rika Stockholmregionen och ge till de fattiga regionerna i Norrland.
Som ett exempel kan nämnas att Danmark betalar ut över 300 miljoner danska kronor i statligt filmstöd, medan Region Skåne betalar ut 5 miljoner kronor. Konkurrensen om filmarbetskraft i Öresundsregionen gör att jag med mitt minimala stöd konkurreras ut av den danske giganten på andra sidan sundet.
Som filmarbetare märker jag också hur de kulturella skillnaderna mellan Köpenhamn och Stockholm påverkar sättet man arbetar på. Jag skriver filmmanus, och enligt svensk manustradition ska författaren sitta instängd i ett kontor och vara ytterst hemlighetsfull. I Danmark tillämpas en mer öppen arbetsmetod där manusförfattare träffas regelbundet och läser igenom varandras manus och kommer med synpunkter. Det sistnämnda har lagt grunden för det danska filmundret.
Av kulturella skäl brukar skåningar vara mer öppna - ja rent av mer kontinentala (det är i alla fall den allmänna uppfattningen om man pratar med andra svenskar). Den danska öppna arbetsmetodiken vid manusskrivning passar därför en skåning bättre än den metodik som tillämpas i andra delar av landet. Att jag hellre knyter band till danska kolleger är ganska naturligt ur det avseendet.
Jag är för en stark centralisering i vissa frågor, men i andra frågor tycker jag det är absolut nödvändigt att närma sig närregionerna. Påpekas bör att jag har närmare till Köpenhamn än vad en som bor i Södertälje har till centrala Stockholm. För mig (och många andra skåningar) är Köpenhamn (som för övrigt är Nordens största stad) det naturliga ekonomiska centret, och eftersom jag måste rätta mig efter skattelagstiftning som inte är anpassad efter mina specifika behov så äts min verksamhet upp av konkurrensen från andra sidan sundet.
Vi har byggt en bro över sundet med skattebetalarnas pengar, det är bl a ERA pengar som finansierat detta enorma byggnadsverk, men så länge det finns olika regler på sundets båda sidor så kan vi skattebetalare inte få tillbaka de enorma statliga investeringar som gjorts vid brobygget. Det borde ligga i alla svenska medborgares intresse att Region Skåne närmar sig Danmark, då det skulle skapa enorma skatteintäkter som hade kommit hela Sverige till gagn.
Därmed inte sagt att Skåne ska bli självständigt. Jag anser dock att varje region i vårt avlånga land har sina specifika behov och förutsättningar, och därför är en centraliseringen i vissa frågor direkt kontraproduktivt. Skåne behöver speciella regler för att kunna konkurrera med den betydligt starkare grannen, på samma sätt som alla andra regioner behöver regler anpassade efter sina behov och inte Stockholmsbehov. Om sådan regional särbehandling existerade är jag övertygad om att svenska staten inte hade behövt tillämpa sin Robin Hood-policy att t ex ta pengar från den rika Stockholmregionen och ge till de fattiga regionerna i Norrland.
Det förekommer en rad myter om vilka förödande konsekvenser Roskildefreden hade för Skåne. Varifrån dessa myter härstammar vill jag ha osagt.
Det som talar emot sanningshalten i dessa överdrivna myter är det faktum att det bara uppstått extrem regionalpatriotismen i Skåne, och inte i Halland och Blekinge som också avträddes vid Roskildefreden och följdaktligen bör ha genomgått samma "grymma" öde som Skåne.
Jag är övertygad om att till en början upplevdes ockupationsmakten Sverige som något ont i allmänhetens ögon, men detta var iofs ingen ny syn på makten i dåtidens samhälle, vare sig den var svensk eller dansk.
Som ett praktexempel kan nämnas Tycho Brahe, som fick ön Hven i förläning av den danske kungen på 1500-talet. Han var oerhört hatad av ortsbefolkning - ja till och med så hatad att det första den gjorde när han lämnade ön var att riva slottet som symboliserade hans förtryck. Kända historier hävdar numera att det inte finns belägg för att Tycho Brahe var grymmare än någon annan i dåtidens Danmark, vilket bör betyda att bönder och fattigt folk hade det illa ställt även innan Skåne blev svenskt.
Däremot ligger det nära till hands att de lite mer privilierade herrarna i Skåne kände ett visst utanförskap inom det svenska riket, som de inte hade upplevt då Skåne var Danmarks viktigaste provins. Detta utanförskap kan ha lagt grunden till en rad myter och vanföreställningar.
Det ligger även nära till hands att utgå ifrån att språkliga skillnader missgynnade människor i de ockupperade områdena till en början, men det förutsätter i så fall att t ex Finland också borde känna sig missgynnat på grund av språkliga skillnader med "Moder Svea".
Jag är dock övertygad om att från och med 1684 blev det plötsligt en märkbar förändring till det bättre i Skåne, och i längden tror jag att skåningarna inte brydde sig nämnvärt mycket vem som regerade över deras slätter.
Nämnas bör att Skånes militärstrategiska funktion ändrades markant i och med det svenska övertagandet. Plötsligt blev städerna Helsingborg, Landskrona och Malmö nyckelstäder i ett försvar gentemot Danmark. Rimligtvis torde dåtidens regionala BNP fått ett ordentligt uppsving i samband med utbyggnaden av försvaret gentemot Danmark, och då ligger det nära till hands att misstänka att även befolkningen gagnats av detta.
Som jag nämnde tidigare tror jag snarare det är känslan av utanförskap som lagt grunden till "det skånska gnället". Sett till folkmängd är Skåne trots allt jämnbördigt med Mälardalen, och det är fullt förståeligt att en så stor grupp människor motsätter sig en i deras ögon "onödig" centralisering 50-65 mil bort. Huruvida denna känsla av orättvisa legat till grund för en dåtida regional patriotism ställer jag mig dock tveksam till.
Jag tror snarare den skånska regionalpatriotismen uppstod i samband med mediernas framväxt i vårt avlånga land på 1900-talet, då i synnerhet radion och TV, men även film och teater. Flera framstående skånska skådespelare och musiker, bl a min släkting Siw Malmqvist, vittnar om att de tvingades "tvätta bort sin dialekt, för att få jobb".
Om man tittar på gamla svenska filmer som utspelas i Skåne, så talas det överhängande rikssvenska i dem, vilket naturligtvis också skapar ett visst motstånd mot centraliseringen som ses som direkt kulturdödande.
Slutligen vill jag bara säga att allt har sin tid. Då Skåne erövrades av Sverige var behovet av ett centralt styre avgörande för att kunna hålla samman Sverige, och även för att uppnå en utveckling mot välstånd. Idag är situationen en helt annan, och det är hög tid att i viss mån avskaffa delar av centraliseringen och återge regionerna ett visst självbestämmande i vissa frågor. Det som är bra för Stockholm behöver per definition inte vara bra för exempelvis Skåne, och vice versa.
När dessutom mer makt successivt överlämnas till Bryssel, kan det vara på sin plats att då samtidigt ge mer lokalt självbestämmande som en kompensation. Att leka med människors självbestämmanderätt ska göras varsamt (en del vill säga sparsamt).
Det som talar emot sanningshalten i dessa överdrivna myter är det faktum att det bara uppstått extrem regionalpatriotismen i Skåne, och inte i Halland och Blekinge som också avträddes vid Roskildefreden och följdaktligen bör ha genomgått samma "grymma" öde som Skåne.
Jag är övertygad om att till en början upplevdes ockupationsmakten Sverige som något ont i allmänhetens ögon, men detta var iofs ingen ny syn på makten i dåtidens samhälle, vare sig den var svensk eller dansk.
Som ett praktexempel kan nämnas Tycho Brahe, som fick ön Hven i förläning av den danske kungen på 1500-talet. Han var oerhört hatad av ortsbefolkning - ja till och med så hatad att det första den gjorde när han lämnade ön var att riva slottet som symboliserade hans förtryck. Kända historier hävdar numera att det inte finns belägg för att Tycho Brahe var grymmare än någon annan i dåtidens Danmark, vilket bör betyda att bönder och fattigt folk hade det illa ställt även innan Skåne blev svenskt.
Däremot ligger det nära till hands att de lite mer privilierade herrarna i Skåne kände ett visst utanförskap inom det svenska riket, som de inte hade upplevt då Skåne var Danmarks viktigaste provins. Detta utanförskap kan ha lagt grunden till en rad myter och vanföreställningar.
Det ligger även nära till hands att utgå ifrån att språkliga skillnader missgynnade människor i de ockupperade områdena till en början, men det förutsätter i så fall att t ex Finland också borde känna sig missgynnat på grund av språkliga skillnader med "Moder Svea".
Jag är dock övertygad om att från och med 1684 blev det plötsligt en märkbar förändring till det bättre i Skåne, och i längden tror jag att skåningarna inte brydde sig nämnvärt mycket vem som regerade över deras slätter.
Nämnas bör att Skånes militärstrategiska funktion ändrades markant i och med det svenska övertagandet. Plötsligt blev städerna Helsingborg, Landskrona och Malmö nyckelstäder i ett försvar gentemot Danmark. Rimligtvis torde dåtidens regionala BNP fått ett ordentligt uppsving i samband med utbyggnaden av försvaret gentemot Danmark, och då ligger det nära till hands att misstänka att även befolkningen gagnats av detta.
Som jag nämnde tidigare tror jag snarare det är känslan av utanförskap som lagt grunden till "det skånska gnället". Sett till folkmängd är Skåne trots allt jämnbördigt med Mälardalen, och det är fullt förståeligt att en så stor grupp människor motsätter sig en i deras ögon "onödig" centralisering 50-65 mil bort. Huruvida denna känsla av orättvisa legat till grund för en dåtida regional patriotism ställer jag mig dock tveksam till.
Jag tror snarare den skånska regionalpatriotismen uppstod i samband med mediernas framväxt i vårt avlånga land på 1900-talet, då i synnerhet radion och TV, men även film och teater. Flera framstående skånska skådespelare och musiker, bl a min släkting Siw Malmqvist, vittnar om att de tvingades "tvätta bort sin dialekt, för att få jobb".
Om man tittar på gamla svenska filmer som utspelas i Skåne, så talas det överhängande rikssvenska i dem, vilket naturligtvis också skapar ett visst motstånd mot centraliseringen som ses som direkt kulturdödande.
Slutligen vill jag bara säga att allt har sin tid. Då Skåne erövrades av Sverige var behovet av ett centralt styre avgörande för att kunna hålla samman Sverige, och även för att uppnå en utveckling mot välstånd. Idag är situationen en helt annan, och det är hög tid att i viss mån avskaffa delar av centraliseringen och återge regionerna ett visst självbestämmande i vissa frågor. Det som är bra för Stockholm behöver per definition inte vara bra för exempelvis Skåne, och vice versa.
När dessutom mer makt successivt överlämnas till Bryssel, kan det vara på sin plats att då samtidigt ge mer lokalt självbestämmande som en kompensation. Att leka med människors självbestämmanderätt ska göras varsamt (en del vill säga sparsamt).
Detta är också en av de starkt uttalade tankarna med ett EU-medlemskap, nämligen att där alla regioner skall behandlas och bedömas lika. Av samma anledning bör inte heller Skåne ges någon särställning gentemot andra landskap. Detta kommer säkert att upplevas både positivt och negativt för alla, oavsett var de bor.Hamister skrev:När dessutom mer makt successivt överlämnas till Bryssel, kan det vara på sin plats att då samtidigt ge mer lokalt självbestämmande som en kompensation.
Dan Koehl
Nja...du missuppfattade vad jag skrev. Jag menade inte att Skåne ska behandlas annorlunda/bättre än resten av landet, jag menar att vissa regler måste anpassas efter varje regions specifika behov.
Ett stort problem för Skåningar är t ex hur vi ska beskattas om vi arbetar i Köpenhamn (närmare 1 miljon svenskar bor mindre än en timme från Köpenhamn). Problemet med beskattning leder till att stora företag inte kan utnyttja hela Öresundsregionens kompetens, utan kan bara välja den ena eller den andra sidan.
Det är ungefär som att ha olika skatteregler beroende på om man bor på Norrmalm, eller Södermalm.
Nja...du missuppfattade vad jag skrev. Jag menade inte att Skåne ska behandlas annorlunda/bättre än resten av landet, jag menar att vissa regler måste anpassas efter varje regions specifika behov.
Ett stort problem för Skåningar är t ex hur vi ska beskattas om vi arbetar i Köpenhamn (närmare 1 miljon svenskar bor mindre än en timme från Köpenhamn). Problemet med beskattning leder till att stora företag inte kan utnyttja hela Öresundsregionens kompetens, utan kan bara välja den ena eller den andra sidan.
Det är ungefär som att ha olika skatteregler beroende på om man bor på Norrmalm, eller Södermalm.
Situationen är identisk för ett mångt större flertal miljoner i centraleuropa, där kanske boende i Frankrike (med låga skatter och markpriser) och arbetande i Schweiz (med höga löner) är ett av de extremaste.Hamister skrev:Dan Koehl
Ett stort problem för Skåningar är t ex hur vi ska beskattas om vi arbetar i Köpenhamn (närmare 1 miljon svenskar bor mindre än en timme från Köpenhamn). Problemet med beskattning leder till att stora företag inte kan utnyttja hela Öresundsregionens kompetens, utan kan bara välja den ena eller den andra sidan.
Det är ungefär som att ha olika skatteregler beroende på om man bor på Norrmalm, eller Södermalm.
Förhoppningsvis kommer utjämningstrategier att genomföras.
Situationen är identisk för ett mångt större flertal miljoner i centraleuropa, där kanske boende i Frankrike (med låga skatter och markpriser) och arbetande i Schweiz (med höga löner) är ett av de extremaste.
Helt riktigt, det finns många regioner som är i behov av enklare regelverk, jag har aldrig påstått att det enbart är Skåne.
Skillnaden är väl i så fall att det mellan Frankrike och Schweiz inte existerar ett integrationsprogram i stil med den som danska regeringen och svenska regeringen utarbetat för Öresundsregionen.
Varför är det Sverige som skall anpassa sig till dansk lag och inte tvärt om? Hur är det med Danmark är det värligen en så enhetlig stat? Kommer inte folk i Sönderjylland- och Tönder amt att villja ha en anpassning till sina "bröder" och "systrar" i Sydslesvig, skall hela danmark och skåne då följa efter? Anlednigen till att det händer så lite just nu är väl att den danska regerigen inte drar jämt med den svenska, eftersom man i Danmark anser att vi inte har tillräckligt mycket främligsfientlighet i den offentliga debatten.
"Makten i Stockholm" är en en i Sveriges provinser mycket populär idé. Var denna kommer ifrån vet jag inte men den bygger ju tydligtvis på en grov missuppfattning av den representativa demokratins funktion. All offentlig makt utgår från folket är ju regerigsformens första paragraf. Detta innebär ju att hela folket väljer en riksdag tillsammans med folk från hela Sverige som beslutar i en massa ärenden, inte minst Skåne har haft en hel del inflytelserika politiker. Inte minst naturligtvis statsminister Per Albin Hansson från Malmö.
Angående "stockholmifieringen" av etermidea: Det finns väldigt få persomer i etermedia som talar riktig stockholmska, finns betydligt fler som talar skånska skulle jag tro, dessa skulle man ibland önska att de textade så att man förstår vad de säger. Det finns dialekter om är ännu ovanligare i etermedia: det svenska kärnlandets dialekter: östgötska, västgötska, närkingska och västmannlännska hör man inte ofta i TV eller radio...
"Makten i Stockholm" är en en i Sveriges provinser mycket populär idé. Var denna kommer ifrån vet jag inte men den bygger ju tydligtvis på en grov missuppfattning av den representativa demokratins funktion. All offentlig makt utgår från folket är ju regerigsformens första paragraf. Detta innebär ju att hela folket väljer en riksdag tillsammans med folk från hela Sverige som beslutar i en massa ärenden, inte minst Skåne har haft en hel del inflytelserika politiker. Inte minst naturligtvis statsminister Per Albin Hansson från Malmö.
Angående "stockholmifieringen" av etermidea: Det finns väldigt få persomer i etermedia som talar riktig stockholmska, finns betydligt fler som talar skånska skulle jag tro, dessa skulle man ibland önska att de textade så att man förstår vad de säger. Det finns dialekter om är ännu ovanligare i etermedia: det svenska kärnlandets dialekter: östgötska, västgötska, närkingska och västmannlännska hör man inte ofta i TV eller radio...