Som diskussionen under Karl XII:s generaler har avlägsnat sig från ämnet ganska mycket är det kanske lämpligt att skapa en egen plats för Skånediskussionen.
1. Skånelagen: den fortsatte att gälla in på 1600-talet, men mot slutet av den danska tiden började den "Jyske Lov" att vinna insteg. Vad gällde då under den första svenska tiden? Formellt fortfarande Skånelagen till dess att den upphävdes 1683 då den allmänna danska lagen tillkom. I verkligheten tillämpades den också, men supplementerades av svensk lag efterhand. Se sjätte punkten av Malmö recess 1662. Kriget 1675-79 påskyndade naturligtvis övergången, men i ett kungl. brev till Göta hovrätt av den 20/10 1683 framgår att övergången först då var fast etablerad. Det är rimligt att tro att införandet av den gemensamma danska lagen här kan ha spelat en roll. Som jag tidigare försökt visa var Skånelagen, precis som de andra gamla landskapslagarna, knappast något under av humanitet.
2. Den vanliga befolkningens ställning under svenskt respektive danskt styre: Den svenska centralmaktens kontroll var starkare, inte minst i skogsbygden. Oppositionen var också starkast i dessa områden och motståndet bör snarast förklaras utifrån detta. Som adelns ställning i Skåne var betydligt starkare än i Sverige och de skånska bönderna fick samma riksdagsrepresentation som de gamla svenska landskapen hade kom deras politiska ställning att stärkas. Att man under och strax efter kriget 1675-79 fick uppleva en tillfällig inskränkning är knappast förvånande.
3. Intressant är notera vad som hände nästa gång danskarna kom på besök, 1709-10. Var fanns friskyttarna då? I Karl XII:s armé ingick skånska regementen som deltog i fälttågen i öster, lika troget som de gamla uppsvenska regementena.
Skåne under Danmark och Sverige
Skåneland
I den gamla skånska lagen kan man finna formuleringen "Haui that Skanunga ærliki mææn toco vithar oræt aldrigh æn". Vem var dessa Skanungar? Jo, det var befolkningen i Skåne, Halland, Blekinge och på Bornholm, dvs folket i Scanungarnas land i vilket den skånska lagen gällde, en lag som är Nordens äldsta landslag.
Under senare tid har man börjat kalla våra gamla landslagar för "landskapslagar". Detta har gjorts därför att staten eller Riket har lagt beslag på begreppet land. Tidigt i historien fanns det folkländer t.ex. Jylland, Sjælland, Småland, Västergötland etc. Det var till dessa som lagarna knöts. Därför heter de landslagar.
Den moderna staten
Den moderna staten föddes i och med den franska revolutionen. Frankrike bestod fram till dess av 33 olika länder eller nationer. Dessa var nationer i ordets ursprungsbetydelse d.v.s. folkgemenskaper som vilade på en specifik historia, kultur, språk och därmed identitet. Dessa kulturella folkgemenskaper blev slukade av den nya staten, som inte bara tog över makten, men som också "stal"hela den nationella begreppsapparaten.
På så sätt kom staten - den nya territorialmakten - att kalla sig "nation" De olika ursprungliga nationalfolken buntades ihop till statsfolk och kultur, språk, historia etc blev inkapslat eller utslätat av den nya staten. Ofta blev det dominerande maktcentret dvs statshuvudstadens historia, språk och kultur som blev hela den nya statens signatur. De ursprungliga nationerna förvandlades till provinser, styrda och dominerade från huvudstaden. Ursprungsländernas identitet förvandlades från nationalkaraktärer till provinsiella särarter.
Samma skedde i Sverige. Därför blev ursprungsnationerna här också till provinser, dominerade av huvudstaden och av territorialstatens centrala organ. Brytpunkten här kan förläggas till 1720 när tiden för det enväldiga monarkiet upphörde. I Sverige fann man på att kalla ursprungsländema för "landskap" en engelsk term för ett naturområde. Begreppet land övertogs av svenska Riket, som liksom andra stater började driva tesen "ett land, ett folk, ett språk, en historia" Med denna monokulturella ideologi sökte man forma en enhetlig "svensk" identitet av alla folkgrupperna inom Rikets gränser.
Skåneland - en geografisk och historisk enhet
Denna assimilerings- och nivelleringspolitik har drabbat ursprungsländerna olika, men värst har det gått ut över de som varit mest osvenska, Detta gäller bl.a. de södra provinserna, de som hört till Danmark i nästan 1000 år. Dessa södra provinser - Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm - utgjorde från 800-tatets begynnelse Danmarks östra del. De utgår ett sammanhängande kust- och slättland söder och väster om småländska höglandet, avgränsade mot Småland och Sverige enligt den logiska geografin.
Den geografiskt-historiska enhet har den svenska centralmakten sökt att splittra. Svensk politik har gått ut på att utplåna språket, förtiga historien och negligera kulturen. Motivet har varit att söka sudda bort den bakgrund varpå en skåneländsk identitet bygger.
I vår tid har intresset för de egna rötterna ökat. Därför börjar alltfler upptäcka det bortgömda och nästan bortglömda Skåneland. När denna ursprungsnation dyker upp igen med sin egen historia, sitt folkspråk och sin skåneländsk-danska baskultur, då är det viktigt, att den skåneländska enheten också lyfts fram. De viktigaste punkterna som manifesterar Skåneland som en enhet är följande:
Kittet som håller ihop Skåneland
Begreppet "Terra Scania" som gäller för Skåneland kan nog identifieras som ett hellenskt uttryckt från 300-talet, Skåneland skrivet som Scaniæ möter vi redan i norska och isländska sagorna/historien. Med datering omkring 360 e.Kr. omtalas den skaniska kungen Alaric som Rex Scaniæ. Denna Alaric med hemort i Listerlandet är den allra första med denna beteckning.
Kring år 1000 uppsattes 6 gränsstenar mellan Sverige och Danmark. Dessa stenar står längs Skånelands-gränsen från Himle i Halland till Brömse i Blekinge. Denna gräns mellan Halland-Skåne-Blekinge och Småland gäller ännu idag efter 1000 år.
Den skånska lagen - Nordens äldsta landslag - gäller för hela Skåneland och i begynnelsen också för Sjælland. Senare får Jylland egen lag och Danmark får 3 landslagar Skaanske Lov, Sjællandske Lov och Jydske Lov.
Den nordiska kyrkan blir år 1103 ett eget ärkebiskopsdöme och i detta utgör Lundastiftet - omfattande Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm - en viktig enhet. Lundabiskopen blir ledare (primas) över hela den nordiska kyrkan och Skåneland blir ett stift.
Nästan alla gamla kartor över det Danska Riket anger Skåne, Scania med Halland, Blekinge och Bornholm som en enhet med - speciell färg och gränsmarkering.
Det danska Riket organiseras i ett 3-länder-system. Jylland, Sjælland med öarna och Skåneland. Varje Land har sitt ting i Viborg, i Ringsted och i Lund, som bl.a. väljer de danska kungarna. Den kulturella profilen av dessa länder kvarstår idag, då man ser beteckningarna "de danskes øer" och "de jyders land"
Skånetinget samlas sedan gammal tid vid Lund, som ligger centralt beläget taget från norra Halland, östra Blekinge och södra Bornholm. Den exakta platsen har ännu inte kunnat utpekas, men fick under medeltiden beteckningen Sanctus Libers Høj (hög). Stark symbolik knyter sig till denna beteckning. Sanctus (lat,) står for "helig" och Liber (lat.) för fri/frihet. Alltså "den Heliga Frihetens hög" Kanske ligger i detta uttryck en förbindelse till urgammal Skåneländsk frihetshållning.
Vid "Sanctus Libers Høj" möttes representanterna för Skånelands delar för viktiga angelägenheter, val av kungar, beslut om krig och fred etc.
År 1068 beskrivs Skånelandene som Danmarks rikaste del med dess talrikaste befolkning och som hela rikets kulturcentrum med 30O kyrkor, lika många som i hela övriga Norden! Lund omtalas som metropol Daniæ.
Begreppet skåningar används av danska regenter på hela befolkningen i vad man kallar "skånelandene" När danska kungar säger "mine skånske mænd" avses alla skånelänningar.
Under stort sett hela den danska tiden 811-1658 var Skåneland att betrakta som en landsenhet i Danmark under beteckningen "Skånelandene" Skåneland var stt danskt kärnland. Här bodde de flesta danskarna. Här fanns de flesta kyrkorna och klostren. Här ifrån kom de flesta stutarna och oxarna och härifrån hämtade Kongens gälkare de stora avgifterna från sillamarknaden i Skanör och Falsterbo, den största i Europa fram till 1400-talet och här i staden Lund residerade den danska kyrkans överhuvud.
Vid Roskildefreden avstås hela Skåneland till Sverige som en enhet.
Gemensamt för Skåne, Halland, Blekinge är också Roskildetraktatens 9:de artikel, där båda partema - Sverige och Danmark - kom överens om reglerna för de skånska landskapens framtida jurisdiktion, enligt texten: "så som och blifva vidh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier och frijheter oturberade och obehindrade, så vijda de icke Iöpa eller strida contra leges fundamentales af Sveriges crono, medh hvilcke desse cederade landh och län till evärderlig tidh har effter incorporeras skole "
Dessa utfästelser som senare förstärktes i freden i København 1660 och i Fontainbleau 1679, år inte begränsade i tiden. De har därför fortlöpande kraft och verkan i dess status av juridiskt dokument och bilateralt avtal.
Efter Roskildefreden upprättas ett Generalguvernement för Skåneland (minus Bornholm, som motstått den svenska ockupationsmakten och frigjort sig).
En lantdag för hela Skåneland upprättas i Malmö 1658 där ständerna från Skåne, Halland och Blekinge möts och tager beslut.
Alla frederna 1658, 1660 och 1679 gällde för hela Skåneland - d.v.s. Skåne, Halland och Blekinge. Sverige tvingades i dessa att erkänna speciella fri- och rättigheter får Skånelands folk.
Malmö recess 1682 är en akt som ingås mellan Sveriges Crona och representanter från Skåneland. Recessen präglas av försvenskningsvilja från centralmaktens sida, men får ändå ses som ett fastställande av fredstraktatens fri- och rättigheter.
Vid den svenska riksdagen 1664, då skåneländska ständer för första gången fick deltaga, stadfäste riksdagen och regeringen de beslut som fattats under namn av "Malmö recess".
Begreppet Södra Götaland införs för hela Skåneland - d.v.s. Skåne, Halland och Blekinge av den svenska erövrarmakten. Detta Götalandsbegrepp är ohistoriskt och att se som ren centralmaktsmanipulation.
När Weibull skapade begreppet Skåneland av Terra Scaniæ gällde det den historiska helheten d.v.s., Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm,
Vid övergången till svenskt styre omtalades i Stockholm Skåne, Halland och Blekinge som ett land med formuleringen - "ett inrikes, men utländskt land"eller "desse nye utanför riket belägne provinser".
I en svensk geografibok från 1698 beskrivs konungariket Sverige som bestående av olika länder. Dessa länder grupperar sig runt "Svecia Propria" (Det egentliga Sverige dvs Svealand). Scania utgör där ett land i Sverige.
Gemensamt för Skåne/Halland och Blekinge är också uniformitetspolitiken och dess svårartade följder. Trots bestämmelserna i Roskildetraktatens 9:e artikel om fri- och rättigheterna, gav den svenske kungen sitt "hemliga råd" till uppgift redan den 15 mars 1658, att undersöka "- huru alt står till att adaptera (foga, anpassa) och lämpa till Sweriges Stadgar och Sedwane"
Hemliga beslut om införandet av fullständig uniformitet med Sverige, enligt beslut på riksdagen i Halmstad 1678. Skåneländska delegater fick ej tillträde till riksdagen. Under s.k. Karlshamnsmötet den 3 till den 6 augusti 1681, beslöt den enväldige svenske kungen att upplösa den skånska lantdagen och Skånelands självstyrelse samt att införa full uniformitet med det svenska riket såväl avseende världsliga som kyrkliga lagar, språk, kultur och undervisning.
Beslutet var i uppenbar strid mot fredstraktaternas bestämmelser om fri- och rättigheterna för det skåneländska folket. 1683 var diktaten i full kraft och samtidigt tystnade psalmsången i de skåneländska kyrkorna, ett helt folks tysta protest mot försvenskningsbesluten.
Flera katastrofala följder för Skåneland blev resultatet av det "svenska rikets enväldespolitik"1660-1708 tvångsutskrevs cirka 35.000 man till svensk militärtjänst i de härtagna länderna öster och söder om Östersjön. Flertalet av dessa tvångsförflyttade kom aldrig att få återse sina fäders land.
Under tiden från Roskildetraktaten 1658 till Skånska krigets början 1675 lades hela Skåneland under hård militär ockupation. Det mest utmanande var de tidiga inkvarteringarna av ryttare och dragoner hos bönderna på landsbygden och borgarna i städerna och att änkors och barns arvsrätt till jorden sattes ur spel. Den svenska soldatesken fick bete sig nära nog så omänskligt de behagade. De krigskadade och notoriskt hårdföra ryttarna och dragonerna misshandlade och plundrade sina värdar, våldtog kvinnorna, vandaliserade och grisade ner. Allt sammantaget en uppvisning i hur man skapar en bra grogrund för terror och motstånd.
Kriget 1675-1679 mellan Sverige och Danmark utvecklade sig till ett skåneländskt befrielsekrig. Den svenska militären slog ner befrielserörelsen med otroligt bestialiska metoder och under våren 1676 var det öppna motståndet brutet.
Som olika led i den inledande försvenskningen upphävdes den 430-åriga stadsrätten 1682 och året därpå 1683 den 500-åriga skånska kyrkorätten och den skånska lagen, Nordens äldsta landslag. Dessa traktatbrott skedde mot befolkningens vilja, - ett folk som inte hade eller gavs någon talan.
Minst 20.000 skåneländska män, kvinnor och barn ur alla samhällsklasser valde en landsflyktig tillvaro på Sjælland och i andra delar av Danmark från 1658 till 1700-talets andra decennium, eftersom de av olika skäl tvingades på flykt ut ur sitt hemland av den svenska ockupationsmakten.
År 1680 upprättade den svenska centralmakten en total avskärmning mot Danmark i Öresund och längs den halländska kusten. En dåtida "järnridå" som det var förenat med livsfara att forcera utan tillstånd. Samtidigt tillkom också förbud mot andra förbindelser t.ex. i form av litteratur m.m. Denna totala avskärmning mot moderlandet var en väsentlig del i den totala försvenskningen. I stort sett var förbuden i kraft till i mitten av 1840-talet, men verkningarna av den långvariga avskärmningen lever vi med ännu i vår nutid.
Perioden från 1658 till 1719 kan rubriceras som en skåneländsk befolkningskatastrof. Till följd av krigen, befrielsekampen, tvångsutskrivningarna, sjukdomar, pest, hungersnöd och allmän fattigdom reducerades Skånelandenes befolkning med omkring 38 till 40 procent!
Genom allmogens dvs befolkningens klagoskrifter till de svenska myndigheterna under åren efter 1658, kan man steg för steg följa den begynnande upplösningen av ett urgammalt samhälle, med lång tradition av en egenartad och storslagen kultur.
Den svenska centralmaktens politik att försöka splittra Skåneland i separata landskap och län är också något som Skåneland delar. Denna har haft som motiv, att sudda bort samhörighetskänslan och den skåneländska identiteten. Denna politik gäller än idag, då det görs ansträngningar för att undvika den historiska Skånelandsenheten. T.ex. visar sig detta inom politik (regionindelningen), forskning (Skåneavgränsningen) och media (TV- organisationen och budskapet).
Den svenska officiella historietraditionen har alltid utövats som en ideologi i den svenska statens tjänst. Folket i Skåneland före år 1700 har därmed förvisats till en undermänniskotillvaro på historiens dynghög, eftersom det man fört fram varit och är ensidigt tendentiöst till ena partens förmån, det vill säga erövrarens.
Det skåneländska sättet att tala, d.v.s. svenska med stark sydskandinavisk intonation, många skånska ord och vändningar etc, gör att folk från Skåne, Halland och Blekinge i övriga Sverige betecknas som "halvdanskar".
Det finns ett skåneländskt historiskt utvecklat språk som särskiljer skåningar, hallänningar och blekingar från andra. Detta språk skiljer sig från danska och svenska folkspråk bl.a. genom en särpräglad språkmelodi, en specifik fonetik, ett eget ordförråd, en rad uttryck och en omfattande anekdotflora. Detta språk har motarbetats sedan övergången till Sverige, men talades av människor så sent som i förra generationen. Idag talas svenska, men rned bibehållen språkmelodi, fonetik och med många skånska ord och uttryck. Man kan därför fortfarande tala om "en slags" skånska/blekingska/ halländska. Intresset för det egna folkspråket är stigande.
Rätten till den egna historien, det egna språket och den egna kulturen betecknas idag som hörande till "de kulturella mänskliga rättigheterna". Det innebär, att varje folkgrupp/kulturnation/kulturregion skall ha rätten att vårda och utveckla sin kulturella egenart.
Folket i Skåneland är sedan nedläggningen av guvernementet 1719/20 svenska medborgare inom ramen för det svenska riket. Med bakgrund i en egen historia, en unik kultur och ett eget språk, är man nationellt sett skånelänningar eller skanier.
Skånelands folk dvs vi själva är svenska medborgare sedan den 26. februari 1658, men vår nationalitet har varit och är Skåneländsk!
--------------------------------------------------------------------------------
Källa: Peter Broberg - Stiftelsen Skånsk Framtid
Under senare tid har man börjat kalla våra gamla landslagar för "landskapslagar". Detta har gjorts därför att staten eller Riket har lagt beslag på begreppet land. Tidigt i historien fanns det folkländer t.ex. Jylland, Sjælland, Småland, Västergötland etc. Det var till dessa som lagarna knöts. Därför heter de landslagar.
Den moderna staten
Den moderna staten föddes i och med den franska revolutionen. Frankrike bestod fram till dess av 33 olika länder eller nationer. Dessa var nationer i ordets ursprungsbetydelse d.v.s. folkgemenskaper som vilade på en specifik historia, kultur, språk och därmed identitet. Dessa kulturella folkgemenskaper blev slukade av den nya staten, som inte bara tog över makten, men som också "stal"hela den nationella begreppsapparaten.
På så sätt kom staten - den nya territorialmakten - att kalla sig "nation" De olika ursprungliga nationalfolken buntades ihop till statsfolk och kultur, språk, historia etc blev inkapslat eller utslätat av den nya staten. Ofta blev det dominerande maktcentret dvs statshuvudstadens historia, språk och kultur som blev hela den nya statens signatur. De ursprungliga nationerna förvandlades till provinser, styrda och dominerade från huvudstaden. Ursprungsländernas identitet förvandlades från nationalkaraktärer till provinsiella särarter.
Samma skedde i Sverige. Därför blev ursprungsnationerna här också till provinser, dominerade av huvudstaden och av territorialstatens centrala organ. Brytpunkten här kan förläggas till 1720 när tiden för det enväldiga monarkiet upphörde. I Sverige fann man på att kalla ursprungsländema för "landskap" en engelsk term för ett naturområde. Begreppet land övertogs av svenska Riket, som liksom andra stater började driva tesen "ett land, ett folk, ett språk, en historia" Med denna monokulturella ideologi sökte man forma en enhetlig "svensk" identitet av alla folkgrupperna inom Rikets gränser.
Skåneland - en geografisk och historisk enhet
Denna assimilerings- och nivelleringspolitik har drabbat ursprungsländerna olika, men värst har det gått ut över de som varit mest osvenska, Detta gäller bl.a. de södra provinserna, de som hört till Danmark i nästan 1000 år. Dessa södra provinser - Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm - utgjorde från 800-tatets begynnelse Danmarks östra del. De utgår ett sammanhängande kust- och slättland söder och väster om småländska höglandet, avgränsade mot Småland och Sverige enligt den logiska geografin.
Den geografiskt-historiska enhet har den svenska centralmakten sökt att splittra. Svensk politik har gått ut på att utplåna språket, förtiga historien och negligera kulturen. Motivet har varit att söka sudda bort den bakgrund varpå en skåneländsk identitet bygger.
I vår tid har intresset för de egna rötterna ökat. Därför börjar alltfler upptäcka det bortgömda och nästan bortglömda Skåneland. När denna ursprungsnation dyker upp igen med sin egen historia, sitt folkspråk och sin skåneländsk-danska baskultur, då är det viktigt, att den skåneländska enheten också lyfts fram. De viktigaste punkterna som manifesterar Skåneland som en enhet är följande:
Kittet som håller ihop Skåneland
Begreppet "Terra Scania" som gäller för Skåneland kan nog identifieras som ett hellenskt uttryckt från 300-talet, Skåneland skrivet som Scaniæ möter vi redan i norska och isländska sagorna/historien. Med datering omkring 360 e.Kr. omtalas den skaniska kungen Alaric som Rex Scaniæ. Denna Alaric med hemort i Listerlandet är den allra första med denna beteckning.
Kring år 1000 uppsattes 6 gränsstenar mellan Sverige och Danmark. Dessa stenar står längs Skånelands-gränsen från Himle i Halland till Brömse i Blekinge. Denna gräns mellan Halland-Skåne-Blekinge och Småland gäller ännu idag efter 1000 år.
Den skånska lagen - Nordens äldsta landslag - gäller för hela Skåneland och i begynnelsen också för Sjælland. Senare får Jylland egen lag och Danmark får 3 landslagar Skaanske Lov, Sjællandske Lov och Jydske Lov.
Den nordiska kyrkan blir år 1103 ett eget ärkebiskopsdöme och i detta utgör Lundastiftet - omfattande Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm - en viktig enhet. Lundabiskopen blir ledare (primas) över hela den nordiska kyrkan och Skåneland blir ett stift.
Nästan alla gamla kartor över det Danska Riket anger Skåne, Scania med Halland, Blekinge och Bornholm som en enhet med - speciell färg och gränsmarkering.
Det danska Riket organiseras i ett 3-länder-system. Jylland, Sjælland med öarna och Skåneland. Varje Land har sitt ting i Viborg, i Ringsted och i Lund, som bl.a. väljer de danska kungarna. Den kulturella profilen av dessa länder kvarstår idag, då man ser beteckningarna "de danskes øer" och "de jyders land"
Skånetinget samlas sedan gammal tid vid Lund, som ligger centralt beläget taget från norra Halland, östra Blekinge och södra Bornholm. Den exakta platsen har ännu inte kunnat utpekas, men fick under medeltiden beteckningen Sanctus Libers Høj (hög). Stark symbolik knyter sig till denna beteckning. Sanctus (lat,) står for "helig" och Liber (lat.) för fri/frihet. Alltså "den Heliga Frihetens hög" Kanske ligger i detta uttryck en förbindelse till urgammal Skåneländsk frihetshållning.
Vid "Sanctus Libers Høj" möttes representanterna för Skånelands delar för viktiga angelägenheter, val av kungar, beslut om krig och fred etc.
År 1068 beskrivs Skånelandene som Danmarks rikaste del med dess talrikaste befolkning och som hela rikets kulturcentrum med 30O kyrkor, lika många som i hela övriga Norden! Lund omtalas som metropol Daniæ.
Begreppet skåningar används av danska regenter på hela befolkningen i vad man kallar "skånelandene" När danska kungar säger "mine skånske mænd" avses alla skånelänningar.
Under stort sett hela den danska tiden 811-1658 var Skåneland att betrakta som en landsenhet i Danmark under beteckningen "Skånelandene" Skåneland var stt danskt kärnland. Här bodde de flesta danskarna. Här fanns de flesta kyrkorna och klostren. Här ifrån kom de flesta stutarna och oxarna och härifrån hämtade Kongens gälkare de stora avgifterna från sillamarknaden i Skanör och Falsterbo, den största i Europa fram till 1400-talet och här i staden Lund residerade den danska kyrkans överhuvud.
Vid Roskildefreden avstås hela Skåneland till Sverige som en enhet.
Gemensamt för Skåne, Halland, Blekinge är också Roskildetraktatens 9:de artikel, där båda partema - Sverige och Danmark - kom överens om reglerna för de skånska landskapens framtida jurisdiktion, enligt texten: "så som och blifva vidh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier och frijheter oturberade och obehindrade, så vijda de icke Iöpa eller strida contra leges fundamentales af Sveriges crono, medh hvilcke desse cederade landh och län till evärderlig tidh har effter incorporeras skole "
Dessa utfästelser som senare förstärktes i freden i København 1660 och i Fontainbleau 1679, år inte begränsade i tiden. De har därför fortlöpande kraft och verkan i dess status av juridiskt dokument och bilateralt avtal.
Efter Roskildefreden upprättas ett Generalguvernement för Skåneland (minus Bornholm, som motstått den svenska ockupationsmakten och frigjort sig).
En lantdag för hela Skåneland upprättas i Malmö 1658 där ständerna från Skåne, Halland och Blekinge möts och tager beslut.
Alla frederna 1658, 1660 och 1679 gällde för hela Skåneland - d.v.s. Skåne, Halland och Blekinge. Sverige tvingades i dessa att erkänna speciella fri- och rättigheter får Skånelands folk.
Malmö recess 1682 är en akt som ingås mellan Sveriges Crona och representanter från Skåneland. Recessen präglas av försvenskningsvilja från centralmaktens sida, men får ändå ses som ett fastställande av fredstraktatens fri- och rättigheter.
Vid den svenska riksdagen 1664, då skåneländska ständer för första gången fick deltaga, stadfäste riksdagen och regeringen de beslut som fattats under namn av "Malmö recess".
Begreppet Södra Götaland införs för hela Skåneland - d.v.s. Skåne, Halland och Blekinge av den svenska erövrarmakten. Detta Götalandsbegrepp är ohistoriskt och att se som ren centralmaktsmanipulation.
När Weibull skapade begreppet Skåneland av Terra Scaniæ gällde det den historiska helheten d.v.s., Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm,
Vid övergången till svenskt styre omtalades i Stockholm Skåne, Halland och Blekinge som ett land med formuleringen - "ett inrikes, men utländskt land"eller "desse nye utanför riket belägne provinser".
I en svensk geografibok från 1698 beskrivs konungariket Sverige som bestående av olika länder. Dessa länder grupperar sig runt "Svecia Propria" (Det egentliga Sverige dvs Svealand). Scania utgör där ett land i Sverige.
Gemensamt för Skåne/Halland och Blekinge är också uniformitetspolitiken och dess svårartade följder. Trots bestämmelserna i Roskildetraktatens 9:e artikel om fri- och rättigheterna, gav den svenske kungen sitt "hemliga råd" till uppgift redan den 15 mars 1658, att undersöka "- huru alt står till att adaptera (foga, anpassa) och lämpa till Sweriges Stadgar och Sedwane"
Hemliga beslut om införandet av fullständig uniformitet med Sverige, enligt beslut på riksdagen i Halmstad 1678. Skåneländska delegater fick ej tillträde till riksdagen. Under s.k. Karlshamnsmötet den 3 till den 6 augusti 1681, beslöt den enväldige svenske kungen att upplösa den skånska lantdagen och Skånelands självstyrelse samt att införa full uniformitet med det svenska riket såväl avseende världsliga som kyrkliga lagar, språk, kultur och undervisning.
Beslutet var i uppenbar strid mot fredstraktaternas bestämmelser om fri- och rättigheterna för det skåneländska folket. 1683 var diktaten i full kraft och samtidigt tystnade psalmsången i de skåneländska kyrkorna, ett helt folks tysta protest mot försvenskningsbesluten.
Flera katastrofala följder för Skåneland blev resultatet av det "svenska rikets enväldespolitik"1660-1708 tvångsutskrevs cirka 35.000 man till svensk militärtjänst i de härtagna länderna öster och söder om Östersjön. Flertalet av dessa tvångsförflyttade kom aldrig att få återse sina fäders land.
Under tiden från Roskildetraktaten 1658 till Skånska krigets början 1675 lades hela Skåneland under hård militär ockupation. Det mest utmanande var de tidiga inkvarteringarna av ryttare och dragoner hos bönderna på landsbygden och borgarna i städerna och att änkors och barns arvsrätt till jorden sattes ur spel. Den svenska soldatesken fick bete sig nära nog så omänskligt de behagade. De krigskadade och notoriskt hårdföra ryttarna och dragonerna misshandlade och plundrade sina värdar, våldtog kvinnorna, vandaliserade och grisade ner. Allt sammantaget en uppvisning i hur man skapar en bra grogrund för terror och motstånd.
Kriget 1675-1679 mellan Sverige och Danmark utvecklade sig till ett skåneländskt befrielsekrig. Den svenska militären slog ner befrielserörelsen med otroligt bestialiska metoder och under våren 1676 var det öppna motståndet brutet.
Som olika led i den inledande försvenskningen upphävdes den 430-åriga stadsrätten 1682 och året därpå 1683 den 500-åriga skånska kyrkorätten och den skånska lagen, Nordens äldsta landslag. Dessa traktatbrott skedde mot befolkningens vilja, - ett folk som inte hade eller gavs någon talan.
Minst 20.000 skåneländska män, kvinnor och barn ur alla samhällsklasser valde en landsflyktig tillvaro på Sjælland och i andra delar av Danmark från 1658 till 1700-talets andra decennium, eftersom de av olika skäl tvingades på flykt ut ur sitt hemland av den svenska ockupationsmakten.
År 1680 upprättade den svenska centralmakten en total avskärmning mot Danmark i Öresund och längs den halländska kusten. En dåtida "järnridå" som det var förenat med livsfara att forcera utan tillstånd. Samtidigt tillkom också förbud mot andra förbindelser t.ex. i form av litteratur m.m. Denna totala avskärmning mot moderlandet var en väsentlig del i den totala försvenskningen. I stort sett var förbuden i kraft till i mitten av 1840-talet, men verkningarna av den långvariga avskärmningen lever vi med ännu i vår nutid.
Perioden från 1658 till 1719 kan rubriceras som en skåneländsk befolkningskatastrof. Till följd av krigen, befrielsekampen, tvångsutskrivningarna, sjukdomar, pest, hungersnöd och allmän fattigdom reducerades Skånelandenes befolkning med omkring 38 till 40 procent!
Genom allmogens dvs befolkningens klagoskrifter till de svenska myndigheterna under åren efter 1658, kan man steg för steg följa den begynnande upplösningen av ett urgammalt samhälle, med lång tradition av en egenartad och storslagen kultur.
Den svenska centralmaktens politik att försöka splittra Skåneland i separata landskap och län är också något som Skåneland delar. Denna har haft som motiv, att sudda bort samhörighetskänslan och den skåneländska identiteten. Denna politik gäller än idag, då det görs ansträngningar för att undvika den historiska Skånelandsenheten. T.ex. visar sig detta inom politik (regionindelningen), forskning (Skåneavgränsningen) och media (TV- organisationen och budskapet).
Den svenska officiella historietraditionen har alltid utövats som en ideologi i den svenska statens tjänst. Folket i Skåneland före år 1700 har därmed förvisats till en undermänniskotillvaro på historiens dynghög, eftersom det man fört fram varit och är ensidigt tendentiöst till ena partens förmån, det vill säga erövrarens.
Det skåneländska sättet att tala, d.v.s. svenska med stark sydskandinavisk intonation, många skånska ord och vändningar etc, gör att folk från Skåne, Halland och Blekinge i övriga Sverige betecknas som "halvdanskar".
Det finns ett skåneländskt historiskt utvecklat språk som särskiljer skåningar, hallänningar och blekingar från andra. Detta språk skiljer sig från danska och svenska folkspråk bl.a. genom en särpräglad språkmelodi, en specifik fonetik, ett eget ordförråd, en rad uttryck och en omfattande anekdotflora. Detta språk har motarbetats sedan övergången till Sverige, men talades av människor så sent som i förra generationen. Idag talas svenska, men rned bibehållen språkmelodi, fonetik och med många skånska ord och uttryck. Man kan därför fortfarande tala om "en slags" skånska/blekingska/ halländska. Intresset för det egna folkspråket är stigande.
Rätten till den egna historien, det egna språket och den egna kulturen betecknas idag som hörande till "de kulturella mänskliga rättigheterna". Det innebär, att varje folkgrupp/kulturnation/kulturregion skall ha rätten att vårda och utveckla sin kulturella egenart.
Folket i Skåneland är sedan nedläggningen av guvernementet 1719/20 svenska medborgare inom ramen för det svenska riket. Med bakgrund i en egen historia, en unik kultur och ett eget språk, är man nationellt sett skånelänningar eller skanier.
Skånelands folk dvs vi själva är svenska medborgare sedan den 26. februari 1658, men vår nationalitet har varit och är Skåneländsk!
--------------------------------------------------------------------------------
Källa: Peter Broberg - Stiftelsen Skånsk Framtid
Som jag beskrivit tidigare var det aldrig fråga om något befrielsekrig, utan ett socialt betingat inbördeskrig mellan de jordägande och de icke-jordägande.Kriget 1675-1679 mellan Sverige och Danmark utvecklade sig till ett skåneländskt befrielsekrig. Den svenska militären slog ner befrielserörelsen med otroligt bestialiska metoder och under våren 1676 var det öppna motståndet brutet.
För övrigt kan man diskutera objektiviteten hos ditt val av källa.
Nej, det finns väl ingen som är direkt objektiv, men ska det vara någon vits med en diskussion, och man vill trovärdigt föra fram sin ståndpunkt, är det bra att hitta källor som man kan vara någotsånär överens om (även om man inte är överens om tolkningen av dessa källor ...Ljunggren skrev:Det är ingen som har sagt att jag är objektiv. Men på den punkten är vi nog ganska lika....
).Ljunggren
Vad är det för tre-ländersystem du finner i Danmark. Säkerligen har lolliker, fynbor och sönderjyder synpunkter?
.
Vilken källa har du till den här kung Alaric och vilka bevis att han kom från Skåne. Ensamma skriftliga källor ska tas med salt och stryknin om man inte kan bekräfta genom andra källor eller påtagliga artefakter
.
Norrbaggerna har väl en annan åsikt om "äldsta skrivna lagar". Sen är det en gammal tradition med ting och lagläsare som går långt bortom Strutharald.
.
Roligt att se att lokalpatrotismen kan lyfta till skyarna
ha det catshaman
Vad är det för tre-ländersystem du finner i Danmark. Säkerligen har lolliker, fynbor och sönderjyder synpunkter?
.
Vilken källa har du till den här kung Alaric och vilka bevis att han kom från Skåne. Ensamma skriftliga källor ska tas med salt och stryknin om man inte kan bekräfta genom andra källor eller påtagliga artefakter
.
Norrbaggerna har väl en annan åsikt om "äldsta skrivna lagar". Sen är det en gammal tradition med ting och lagläsare som går långt bortom Strutharald.
.
Roligt att se att lokalpatrotismen kan lyfta till skyarna
ha det catshaman
Några handfasta "bevis" för varken det ena eller det andra har varken jag eller någon annan. Det är kanske inte själva poängen heller....catshaman skrev:Ljunggren
Vad är det för tre-ländersystem du finner i Danmark. Säkerligen har lolliker, fynbor och sönderjyder synpunkter?
Vilken källa har du till den här kung Alaric och vilka bevis att han kom från Skåne. Ensamma skriftliga källor ska tas med salt och stryknin om man inte kan bekräfta genom andra källor eller påtagliga artefakter
Norrbaggerna har väl en annan åsikt om "äldsta skrivna lagar". Sen är det en gammal tradition med ting och lagläsare som går långt bortom Strutharald.
Roligt att se att lokalpatrotismen kan lyfta till skyarna
ha det catshaman
Här är en länk, för vad den är värd, som kanske reder upp några härvor!
http://www.hostkingdom.net/scand.html
Att min ståndpunkt har med lokalpatriotism att göra, håller jag inte riktigt med om. Jag vill inte ha självstyre i Skåne, jag anser att Skåne tillhör Danmark och att detta skulle vara av godo, både för skåningar och danskar.
-
Johan Elisson
- Medlem
- Inlägg: 3530
- Blev medlem: 23 mars 2002, 17:58
- Ort: Rikets värn i väst.
I den långa texten finns en del saker man kan ha synpunkter på:
Lantdagen. Bönderna var inte representerade, vilket de däremot var på de svenska riksdagarna
Skånelagen. Upphävdes 1683, formellt genom tillkomsten av den gemensamma "Danske Lov". Var ur humanitär synpunkt knappast att föredra gentemot den svenska lagen. Det refereras i litteraturen exempel visserligen från Bohuslän, där anklagade ansökte om att få dömas enligt den mildare svenska lagen. Samma för övriga lagar. Skulle Skåne vilja ha kvar dem nu?
De minst 20000 skåningarna som flydde till Danmark. Är en omtvistad siffra, framräknad genom att multiplicera ett mer säkert tal med antalet förmodade familjemedlemmar. Vilka det är tveksamt om de faktiskt följde med.
Folkminskningen 1658-1719. Om den nu är säkert belagd: hur mycket berodde på pestens härjningar 1710-12? Hur mycket påverkade den danska invasionen 1709-10 och det stora nordiska kriget, något som man i alla fall inte direkt kan lasta svenska kronan för?
Det skåneländska befrielsekriget. Hur allmän var resningen utanför skogsbygden?
Lantdagen. Bönderna var inte representerade, vilket de däremot var på de svenska riksdagarna
Skånelagen. Upphävdes 1683, formellt genom tillkomsten av den gemensamma "Danske Lov". Var ur humanitär synpunkt knappast att föredra gentemot den svenska lagen. Det refereras i litteraturen exempel visserligen från Bohuslän, där anklagade ansökte om att få dömas enligt den mildare svenska lagen. Samma för övriga lagar. Skulle Skåne vilja ha kvar dem nu?
De minst 20000 skåningarna som flydde till Danmark. Är en omtvistad siffra, framräknad genom att multiplicera ett mer säkert tal med antalet förmodade familjemedlemmar. Vilka det är tveksamt om de faktiskt följde med.
Folkminskningen 1658-1719. Om den nu är säkert belagd: hur mycket berodde på pestens härjningar 1710-12? Hur mycket påverkade den danska invasionen 1709-10 och det stora nordiska kriget, något som man i alla fall inte direkt kan lasta svenska kronan för?
Det skåneländska befrielsekriget. Hur allmän var resningen utanför skogsbygden?
Det förekom mycket sällan att skånska bönder gick man ur huse, under det Skånska kriget, och stred mot svenskarna. De få fall som förekom var alla i början av kriget. Att det som Ljunggren påstår skulle vara fråga om ett befrielsekrig från skåningarnas sida, är helt gripet ur luften och har inge faktiskt bakgrund (han har heller inte visat några källor som tyder på det). Snapphanarnas krig var ett socialt betingat krig i norra Skåne mellan de jordlösa skogsmännen och jordägande bönderna, vilka senare sökte skydd hos svenskarna.Ben skrev: Det skåneländska befrielsekriget. Hur allmän var resningen utanför skogsbygden?
-
Martin Tunström
- Medlem
- Inlägg: 4279
- Blev medlem: 23 mars 2002, 17:55
- Ort: Helsingborg
- Kontakt:
jag anser att Skåne tillhör Danmark och att detta skulle vara av godo, både för skåningar och danskar.
Vi skule få en högre konsumtion av sprit och fet som skulle höja kostnaden för sjukvården. Studier vissar att svenska mäns spermier har högre kvalitet än danska mäns(sydnytt visade det för ett par veckor sedan) och att svenskar har en bättre fysik och röker mindre än danskar. Danmark nej tack!
Om man mot det långa inlägget med skånskt perspektiv skulle formulera ett svenskt skulle det kunna se ut så här:
Freden i Roskilde 1658 var ett resultat av en dansk krigsförklaring då den svenska armén var upptagen i Polen. Fredsslutet var därför en kompensation för detta. I fredsbestämmelserna stadgades att Skånelandskapen skulle avträdas till Sverige för evärdelig tid under bibehållande av sina gamla lagar och med självstyrelse. På svensk sida var dock övertygad om att vid gynnsamma konjunkturer skulle Danmark försöka återta de förlorade områdena. Hur motverkades detta bäst? Att låta de erövrade landskapen behålla sina gamla lagar, sitt språk och en stark självstyrelse skulle göra det svårt för den svenska regeringen att kontrollera gränserna. Hur skulle man kunna hindra anti-svensk propaganda, oönskad handel etc? Det säkraste skyddet mot detta skulle vara att integrera landskapen i det svenska riket på samma villkor som de gamla svenska landskapen. Vissa problem fanns: fredstraktatens paragraf 9 t.ex. Det gällde därför att försöka åstadkomma integreringen på frivillig väg så långt detta var möjligt. Vissa trumfkort fanns: bönderna kunde frestas av att få representation på den svenska riksdagen, övriga ofrälse stånd av att adelns makt begränsades. Skånelagen var i vissa avseenden mycket hård och den svenska lagstiftningen kunde därför verka tilltalande. Förlusten av Skånelagen kunde kanske också kompenseras av att man fick samma lag för hela riket, särskilt de som bedrev handel med Sverige skulle kunna frestas av detta. Den språkliga försvenskningen kunde i vissa områden underlättas av närheten till Småland.
Den första perioden gick man således relativt försiktigt fram: Malmö recess, riksdagsrepresentation etc. Så kommer krigsutbrottet 1675. Delar av landskapens befolkning ansluter sig till angriparna och det tar mycket tid och många besvär innan man lyckas kuva upproret. Självfallet avrättas många av dem man får tag på, de är ju landsförrädare. Lika självklart kan landskapens riksdagsmän inte få delta i riksdagarna förrän de visat sin pålitlighet.
Efter freden inställer sig åter frågan: hur ska man förhindra att detta upprepas? Ska man fortsätta på den försiktiga vägen eller är enda sättet att deportera skåningarna och ersätta dem med uppsvenskar? En metod som Cromwell f.ö. försökt praktisera på Irland. Eller ska man fortsätta att gå försiktigt fram? Uppenbart är i alla fall att man måste stärka sin makt ute i landskapen. Pålitliga element från Sverige måste placeras som borgmästare och rådmän, som präster etc. Därigenom kan man ha en bättre kontroll på befolkningen.
Samtidigt sker i Sverige, liksom tidigare i Danmark, en utveckling mot envälde. Kungen kan därför förklara sig obunden av överenskommelser slutna under hans minderårighet. Här finns alltså ett utmärkt tillfälle att införa svensk lag.
Hur förnuftig denna politik var visas också av det nya danska angreppet 1709, då den svenska armén just krossats borta i Ryssland. I Skåne sker inget uppror. Hur skulle det sett ut om vi låtit bli att försvenska dem?
Freden i Roskilde 1658 var ett resultat av en dansk krigsförklaring då den svenska armén var upptagen i Polen. Fredsslutet var därför en kompensation för detta. I fredsbestämmelserna stadgades att Skånelandskapen skulle avträdas till Sverige för evärdelig tid under bibehållande av sina gamla lagar och med självstyrelse. På svensk sida var dock övertygad om att vid gynnsamma konjunkturer skulle Danmark försöka återta de förlorade områdena. Hur motverkades detta bäst? Att låta de erövrade landskapen behålla sina gamla lagar, sitt språk och en stark självstyrelse skulle göra det svårt för den svenska regeringen att kontrollera gränserna. Hur skulle man kunna hindra anti-svensk propaganda, oönskad handel etc? Det säkraste skyddet mot detta skulle vara att integrera landskapen i det svenska riket på samma villkor som de gamla svenska landskapen. Vissa problem fanns: fredstraktatens paragraf 9 t.ex. Det gällde därför att försöka åstadkomma integreringen på frivillig väg så långt detta var möjligt. Vissa trumfkort fanns: bönderna kunde frestas av att få representation på den svenska riksdagen, övriga ofrälse stånd av att adelns makt begränsades. Skånelagen var i vissa avseenden mycket hård och den svenska lagstiftningen kunde därför verka tilltalande. Förlusten av Skånelagen kunde kanske också kompenseras av att man fick samma lag för hela riket, särskilt de som bedrev handel med Sverige skulle kunna frestas av detta. Den språkliga försvenskningen kunde i vissa områden underlättas av närheten till Småland.
Den första perioden gick man således relativt försiktigt fram: Malmö recess, riksdagsrepresentation etc. Så kommer krigsutbrottet 1675. Delar av landskapens befolkning ansluter sig till angriparna och det tar mycket tid och många besvär innan man lyckas kuva upproret. Självfallet avrättas många av dem man får tag på, de är ju landsförrädare. Lika självklart kan landskapens riksdagsmän inte få delta i riksdagarna förrän de visat sin pålitlighet.
Efter freden inställer sig åter frågan: hur ska man förhindra att detta upprepas? Ska man fortsätta på den försiktiga vägen eller är enda sättet att deportera skåningarna och ersätta dem med uppsvenskar? En metod som Cromwell f.ö. försökt praktisera på Irland. Eller ska man fortsätta att gå försiktigt fram? Uppenbart är i alla fall att man måste stärka sin makt ute i landskapen. Pålitliga element från Sverige måste placeras som borgmästare och rådmän, som präster etc. Därigenom kan man ha en bättre kontroll på befolkningen.
Samtidigt sker i Sverige, liksom tidigare i Danmark, en utveckling mot envälde. Kungen kan därför förklara sig obunden av överenskommelser slutna under hans minderårighet. Här finns alltså ett utmärkt tillfälle att införa svensk lag.
Hur förnuftig denna politik var visas också av det nya danska angreppet 1709, då den svenska armén just krossats borta i Ryssland. I Skåne sker inget uppror. Hur skulle det sett ut om vi låtit bli att försvenska dem?