Sverige och BRD

[adlercreutz]

En spegling av DDR-tråden

Jag är lite nyfiken på hur Sveriges relation med Västtyskland såg ut på främst 50- och 60-talen. Jag har ju vuxit upp med att Västtyskland och senare det förenade Tyskland är en normal fungerande västeuropeisk demokrati som alla andra, mer eller mindre.

Samtidigt var det förstås så att det strax efter krigsslutet fanns en helt annan bild av Tyskland med tanke på vad som skett. Krigsfall I i försvarsplaneringen låg kvar till 1958 om jag förstått det rätt, ett angrepp från Västtyskland eller ett återförenat Tyskland. Det låter som rätt lång tid efteråt, såg man verkligen detta som en realistisk risk i mitten av femtiotalet eller var det bara en byråkratisk kvarleva från kriget/strax efter?

När började vi få en ”normal” relation med Västtyskland, och hur skilde den sig från den med DDR? Vi stod väl på god fot med båda i grund och botten.

[Hans]

Jag låter andra svara mer generellt men några personliga reflektioner.

Jag är född 1961 av en mor med tyska som modersmål. Hon var född och uppvuxen de första nio åren av sitt liv i Danzig. Sedermera kom delar av familjen till Sverige och Västtyskland. Mig veterligen ingen till Östtyskland.

Hon valde att aldrig prata tyska med mig. På sextio-sjuttiotalet var det viktigare att integrera sig i det svenska samhället än att prata tyska.

Jag har intrycket, trots viss propaganda från öst och diverse nyttiga idioter i väst, att det var bättre i väst, såsom en huvuddel av svenskarna tänkte. Väldigt många tyskar röstade med fötterna, även efter murens tillkomst.

MVH

Hans

[Markus Holst]

Det var samma sak i mitt hem. Där pratades inte tyska, såvida inte pappas syskon var på besök. Då pratades det Hamburg-slang från 20-talet.

[Sarvi]

Sverige erkände Västtyskland
vid Förbundsrepublikens bildande 1949, och erkände DDR först 1972, då som ett led i avspänningen mellan öst och väst och i samband med det ömsesidiga erkännandena mellan de båda tyska staterna. Västtyskland sågs alltså som arvtagaren till Tyskland, rent folkrättsligt, fram till 1972. Det visar väl något hur man såg på den tyska versionen av Arbetarnas Paradis.

Det hindrade dock inte affärer med DDR, Sveriges export till DDR växte successivt och även om handelsutbytet aldrig var i närheten till det med BRD så uppgick det i början av sjuttiotalet till ett värde av hundratals miljoner kronor.

[a81]

Det fanns mycket nidbilder av tyskar vad jag minns (i och för sig decennier efter krigsslutet). En "tysk" var alltid en extremt noggrann, punktlig, välklädd, lite överviktig man med en speciell typ av glasögon och som var noga med titlar, regler och formaliteter. Dock vet jag inte om det var p.g.a. andra världskriget, utan det fanns väl mycket schablonbilder av andra européer också. Det känns som att mycket av de här fördomarna försvann kring millennieskiftet.

Samtidigt minns jag att man beskrev Västtyskland som ett land som var lika Sverige och Norden. Idag tror jag att vi känner oss (ännu) närmare den anglosaxiska världen än för 30-40 år sedan.

[hilbert]

Fanns det inte också en nidbild att tyskar alltid trängde sig före i köer .

[Markus Holst]

Tyskar köar inte. Det vet jag av erfarenhet. En annan lika vanlig bild av tysken var en hashrökande hippie körande en CV4. Jag hade båda prototyperna i släkten.

Jag vill hävda att det var Boris Becker som förändrade bilden av tysken. Med honom fanns det en tysk person att känna igen och identifiera sig med. Det var tidigare, och är kanske fortfarande, tunnsått med sådana.

[Hans]

Av någon lustig anledning understryker inte gärna österrikarna att herr Hitler kom därifrån utan de låter gärna tyskarna få ta skulden.

Min gode vän i Sverige är gift med en österrikiska och sade efter en lite för blöt och sen afton 'Österrike har frambringat två världskändisar, Mozart och Hitler, det var inte Mozart som mötte mig'.

Vilka tre kända tyskar känner Svensson på gatan till, Hitler, Merkel och Becker? Vi här är inte genomsnittet, speciellt då vi har några medlemmar med tyskspråkigt ursprung eller miljö.

MVH

Hans

[Amund]

Som jag förstått det bör den svenska hållningen till Västtyskland följsamt ha rättat sig efter segrarmakterna i Väst. I svenska regerings och diplomatiska kretsar verkar uppfattningen om DDR ha varit att landet styrs från Moskva samt saknar stöd hos sin befolkning. Men anledningen till att man inte erkände DDR var att man inte vågade eftersom BRD var vår viktigaste handelspartner.

Angående risken för ett tyskt angrepp på Sverige så tänker jag att den tidens planerare inte visste hur det skulle sluta. Därför kanske man antog att det skulle bli som senast att ett enat Tyskland skulle återuppstå och på sikt bygga upp sin stormaktsstatus igen. Om inte så kanske försvarsplaneringen att bemöta det förväntade sovjetiska försöket att tillskansa sig de Danska sunden?

[Amund]

Mina barndomsminnen från besök hos släkten i Tyskland är att de hade ett gott öga till Sverige och Svenskarna, eventuellt att vi svenskar generellt ansågs lite löjliga och omständiga. Minns ett TV-program i Tyskland om Sverige där reportern bl.a. hånade att det krävdes instruktioner hur man ska göra för att riva av en pappershandduk på en svensk offentlig toalett i ett av inslagen.

Mitt intryck av tyskarna var att de var ganska arga av sig och skrek så fort någon gjorde fel. Och Tante Elfride rökte ovanför Eintopfgrytan och så fick man läsk till maten, och även mellan målen. Så var det inte i Norrland.

Önskar jag hade varit där när BRD förlorade mot DDR i fotbolls-VM på hemmaplan 1974. Jag är inte särskilt sportintresserad nuförtiden men det där måste ha innefattat så otroligt många känslor.

[Amund]

När började vi få en ”normal” relation med Västtyskland, och hur skilde den sig från den med DDR? Vi stod väl på god fot med båda i grund och botten.

Vi har alltid haft ett handelsutbyte med DDR, även om det är kaffepengar jämfört med BRD. På samma sätt som med Nordkorea har vi till exempel försett partipamparna med lyxiga Volvobilar.

DDR-Volvo.jpg (17.28 KiB) Visad 1284 gånger

Västtyskland har man inte samma laddning mot. Landet har ju länge betraktats som rikt men utrikespolitiskt impotent. Jag menar att det skedde en mental vändning i samband med Fotbolls-VM 2006 där det kändes som bojorna från Hitlertiden kanske nu nästan var borta.

[Markus Holst]

På vad sätt utrikespolitiskt impotent?

[Amund]

På vad sätt utrikespolitiskt impotent?

Man saknar och har saknat en försvarsmakt som motsvarar landets ekonomiska styrka samt att utländsk trupp befinner sig i landet. Sedan finns det starka emotionella och juridiska begränsningar med avsikt att förhindra att folk ska väckas mitt i natten av stöveltramp, eller att tyska soldater orsakar död utomlands.

Även om mycket av detta ändrats så minns vi alla hur svårt det var för den tyska regeringen att godkänna förekomsten av exempelvis tyska stridsvagnar i Ukraina. Oavsett juridiken så finns det starka politiska krafter som inte vill se sådant förekomma igen.

[Hans]

Första gången tyskar uppträdde i sitt lands uniform utrikes efter 1945 var på 1990-talet. Kanske detta som åsyftas.

MVH

Hans

[Amund]

Första gången tyskar uppträdde i sitt lands uniform utrikes efter 1945 var på 1990-talet. Kanske detta som åsyftas.

Ja, och då var det väl med ett fältsjukhus om jag minns rätt.