Den svenska 68-vänsterns sympatier

[Dag den vise]

Efter att stött på frågeställningen om var den svenska 68-vänsterns sympatier låg i tråden om röda arméfraktionens kopplingar till Stasi, har jag nu skapat en egen tråd för den frågeställningen. Jag har för mig att stalinismen var den dominierande inriktningen inom bokstavvänstern i Göteborg, medans i Stockholm var det maoismen som gällde. Jag har för mig att Vänsterpartiet var eurokommunister, men det har jag inga bevis på. Därför undrar jag om ni andra skalmaniter vet något om detta?

[LasseMaja]

Tror inte det just fanns några stalinister efter -68 då ryssarna gick in i Prag. Annars var det väl (som du säger) maoism, trotskism och anarkism som var på tapeten. Det hela var dock ett mish-mash mellan dessa bokstavspartier och studentrörelse, vietnamrörelse, kvinnorörelse, embryot till den gröna rörelsen, embryot till homorörelsen, musikrörelse osv.

[Dag den vise]

Tror inte det just fanns några stalinister efter -68 då ryssarna gick in i Prag.

Jo då, några stalinister fanns det allt i Sverige på sjuttiotalet. Hur ska man annars förklara det faktum att proggruppen Knutna nävar skrev en hyllningssång till Stalin (källa http://kulturarbete.blogspot.se/2007/10 ... del-1.html). Stalinisterna var nog inte särskilt många i sjuttiotalets Sverige, men nog fanns de allt.

[Lasse O]

Precis som Lassemaja säger så var vänstern, då som nu, ett mischmasch av olika idéer och inriktningar, oftast högt i det blå utan förankring i verkligheten.
Själv kommer jag ihåg ett reportage i SVT från Göteborg, ungefär 1990, där man försökte leda i bevis att dagens ungdom inte alls var ointresserade av politik. Exemplet visade två unga tjejer, som inom någon bokstavskombination inom vänstern, försökte smälta det mäktiga verket "Leninismens problem" av J Stalin.
De båda var väl knappast representativa för dåtidens ungdom men ger en fingervisning om vilken spännvidd vänstern hade på den tiden, inte minst inom journalistkåren

[Davian]

Dag den vise: "sången om stalin" är en svensk tolkning av Ernst Busch visa "das lied über stalin" som skrevs i DDR 1953.

För kommunistiska partiet (gamla KFML(r) ) är Stalin en av marxismens bättre teoretiker. verket "den historiska och dialektiska materialismen" är den enskilt främsta gemomgånge om hur historiematerialismen och dialektiken fungerar.

Under 70-talet var större delen av Europas extremare vänster Maoister. För att ta svenska perspektiv; Knutna nävar skrev inte Stalin-låten, men de skrev "rorsmannen" med textrader som
"Varje Båt behöver en Rorsman.
Växande Gröda kräver Regn.
Varje Liv behöver Solens ljus.
För Revolutionen krävs Mao Zedongs Tänkande."

I slutet av 70-talet lämnade KPML(r) ( som det hette då) Maoismen och idag är det uteslutsgrundande i KP om man är Maoist, för det anses inte förenligt för partiets verksamhet, tvärtom är det direkt skadligt. Mao är med andra ord inget som något parti i Sverige idag ser sig som. (en och annan mindre grupp gör det, men som helhet inte.) Partiets ideolog är marxist-leninism. vilket Stalinism är en variant av. Så du har inte helt rätt, men inte helt fel heller.

KP brukar kallas för "maoister" av SKP, medan SKP blir kallade "breznjev-revisionister" av KP. Det har sitt ursprung i att KPML(r) "bröt" med Moskva på 70-talet, medan SKP "stannade kvar".

Överhuvudtaget var Maoismen den stora grejen på 60-talet för intellektuella. RAF:s stora inspiration var Carlos Marighella. En brasiliansk marxist. Med tanke på hur läget var i Sydamerika på den tiden skulle jag säga att det var Maoism där också. Alltså; en överväldigande majoritet av bokstavsvänstern var Maoister i en eller annan form.


apropå bokstavskombinationer:

1: KFML (kommunistiska förbundet marxist-leninisterna) blev
2: KFML(r) (kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (revolutionärena) efter en splittring 1970. Angående de vilda strejkerna det året. Halva förbundet ville inte stödja strejkerna, den andra halvan ville stödja dem och bröt sig ur. Därav bytet till "revolutionärena".
3: KFML(r) bildar ett politiskt parti och byter därmed namn till KPML(r) (kommunistiska partiet marxist-leninisterna (revolutionärena)
4: 2005 byter KPML(r) namn till Kommunistiska Partiet för att det var det enda partiet i Sverige då.

5: idag finns följande kommunistiska partier;
RS (Rättvisepartiet Socialisterna ) som är trotskister. har sitt ursprung ur "offensiv-grupperna" från SSU under 80-talet.
SP (socialistiska partiet) som är ett trotskistiskt parti.
SKP (svenska kommunistpartiet) som är det minsta av alla partier. De är resterna av den halvan från KFML som inte gick med i Revolutionärena.

sen finns Revolutionär Front; det är inget parti men en aktivistgrupp. Kan man säga. ungefär. De är ett halvhemligt exklusivt sällskap, där medlemmarna är extremt aktiva. Deras teoretiska grund är lite svårgreppad då de inte har det offentligt. Men generellt sett bygger de på marxism-leninismen med mer drag åt trotskism än stalinism/maoism.


om man reflekterar äver alla splittringar ser man att det enda av bokstavsvänstern som inte har splittrats är KPML(r), eller dagens, Kommunistiska partiet.

[MD650]

APK = Arbetarpartiet kommunisterna.

[Markus Holst]

Lite intressant, Davian, att du anser att KPML(r) inte har splittrats. De bildades ju genom en splittring och att hävda att bara ena delen av den ursprungliga gruppen splittrades, blir ju konstigt.

[Davian]

APK = Arbetarpartiet kommunisterna.

Finns de fortfarande? och vilket av alla varianter? :p

Markus: naturligtvis anser jag att KPML(r) inte har splittrats eftersom partiet startade 1977, och KFML delades i två delar 1970. och den självständiga organisationen KFML(r) har inte heller splittrats utan bara bytt namn.

En absolut majoritet av bokstavspartierna har sitt ursprung i KFML. Men märkväl; KFML var inget parti.
Efter att KFML(r) startade splittrades KFML en hel del. mer eller mindre vartenda kommunistiskt politiskt parti, bortsett just KP, har sitt ursprung i KFML. KP har ursprunget i KFML(r).

Socialdemokraterna har splittrats, vänsterpartier har splittrats, KFML har splittrats till SKP, APK, i alla dess varianter., men KPML(r) har inte gjort det.

[Mullvaden]

sen finns Revolutionär Front; det är inget parti men en aktivistgrupp. Kan man säga. ungefär. De är ett halvhemligt exklusivt sällskap, där medlemmarna är extremt aktiva. Deras teoretiska grund är lite svårgreppad då de inte har det offentligt. Men generellt sett bygger de på marxism-leninismen med mer drag åt trotskism än stalinism/maoism.

Menar du inte Revolutionära Fronten? Petnoga kanske men det är viktigt med bokstäverna i sammanhanget

[Davian]

Jo. Revolutionära Fronten (RF) ska det vara. Ingenting annat. Elitkommunisterna där kan bli arga annars!

[hilbert]

SKP (svenska kommunistpartiet) som är det minsta av alla partier. De är resterna av den halvan från KFML som inte gick med i Revolutionärena

Det är mer komplicerat än så.
Det har funnits 3 olika organisationer som kallat sig SKP.
Först det ursprungliga SKP som numera är vänsterpartiet.
KFML bildades som en utbrytning när SKP bytte namn till VPK, och KFML bytte senare namn till SKP.
Denna variant av SKP bytte sedan i sin tur namn till solidaritetspartiet innan de upplöstes helt och hållet.
Den tredje varianten av SKP bildades ur resterna av APK, som är det enda parti jag känner till som gått i konkurs.
"maoist SKP" är för övrigt intressant eftersom de var en viktig rekryteringsbas för Jan Stenbäck när han gav sig in i mediebranschen. De mest kända rekryteringarna är Robert Aschberg och Peppe Engberg.

[a81]

Det jag tycker är intressant är vilket självförtroende dessa rörelser hade trots minimalt folkligt stöd. Så här såg valresultatet mitt under "revolutionsåret" 1968:

Vänsterpartiet kommunisterna: 3,01 procent (hade åkt ur riksdagen med nuvarande regler)
Övriga partier: 0,36 procent (som främst bestod av röster på valsamverkan fp+c+h samt valsamverkan c+fp)

Vänsterpartiet kommunisterna som väl av den riktiga 68-vänstern betraktades som ett "högerparti" fick alltså bara 3 procent, medan de "riktiga kommunisterna" knappast ens fick 0,1 procent, mitt under "revolutionens 1968". Det var alltså en rörelse som stöddes av bara några tusen personer i landet, men som trots detta fick ett enormt inflytande på samhället.

[Davian]

jag skulle väl vilja vända på steken. Jag anser att de hade stort folkligt stöd, annars hade de inte kunnat få det inflytandet på samhället de hade. Att mäta de som röstar på partier ger ingen bild över vilket stöd en ideologi har, det visar ju enbart ett visst partis stöd.

Hade inte 68-rörelsen haft ett stort folkligt stöd hade som sagt deras idéer och tankar inte kunnat få den spridningen det fick. Att stödja 68-rörelsen är ju inte samma sak som att rösta på eventuella partier. Vi får inte heller glömma bort att majoriteten av de olika vänster-rörelserna inte var partier som var med i val utan just rörelser. Tex vietnam-grupperna. De var jättestora och hade stort folkligt stöd, men de ställde inte upp i några val.

[Dag den vise]

Fast en del av frågorna som 68-vänstern drev hade även stöd av de större parierna. Olof Palme stödde ju till skillnad från sin föregångare, Tage Erlander, vietnahm-rörelsen, och till och med inom det som skulle komma att bli Kristdemokraterna, KDS, fanns det folk som var emot USA:s krig i Vietnahm. När det gäller homorörelsen och andra vågens-feminism stöddes den inte bara av vänstern, utan även av liberala folkpartister.

[Donkeyman]

Även det största partiet på vänstersidan genomlevde interna strider och partisprängning på den tiden. SKP ändrade namn till VPK utan att för den skull avgöra den stora fraktionsstrid som då präglade partiet. En strid som i grunden baserades på förhållandet till Sovjetunionen.

Den ena sidan stod nära Sovjetunionens ideologi och även om man hade kritik mot företeelser i Sovjetsblocket så höll man tyst med detta därför att striden mot imperialismen i forrm av USA och Västsidan var viktigare. Den andra sidan genomförde en viss försiktig kritik även mot Sovjetunionen. Många här såg en framtid i den då populära "Eurokommunismen". Man såg också många goda sidor hos den Kinesiska kommunismen men även denna sida ansåg att det övergripande var att man måste välja mellan Öst och Väst. Detta ledde till en partisprängning där de mest Sovjettrogna bröt sig ut ur VPK och bildade AKP. Under lång tid bekämpade de här två partierna varandra med alla upptänkliga medel.

Slutligen ändrade VPK namn till Vänsterpartiet men inte ens då genomfördes någon uppgörelse med det förflutna i partiets regi. Däremot tog många medlemmar denna uppgörelse på individuell nivå och lämnade "de gamla Gudarna" eller hur man skall uttrycka det.

Just detta med ständiga interna stridigheter var kännetecknande för vänstern på 70-talet. Ett typiskt inslag var att spana in vilka som gick i vilka 1.Majtåg. Bara i Stockholm hade nämligen varje "movement" sitt eget tåg så de som skulle checka detta fick ränna runt och se på dussintalet demonstrationer. Varav de allra flesta var tämligen tunna om man räknar antalet deltagare.

Ett annat typiskt inslag var intern kritik mot kamrater som eventuellt hade umgåtts med personer som stödde "fel" bokstavskombination. I de mer militanta och slutna rörelserna var det frågan om att begå självkritik eller att bli utsparkad.

Gemensamt för alla dessa organisationer var att man såg sig själv som en form av spjutspets. En rörelse med medvetna och skolade medlemmar som skulle stå i spetsen den dagen som Revolutionen kom. Det som möjligen skiljde dem åt var åsikten om hur nära samhället stod en Revolutionär Situation samt hur man skulle agera till dess den uppstod.

Men det fanns en avgörande skillnad mellan den tidens ungdomsrörelser och dagens. Den tidens ungdomar var politiskt aktiva i en betydligt större utsträckning än i dag. Och dessa var otroligt belästa. Ungdomar som var aktiva på vänstersidan kunde sin grundlitteratur från pärm till pärm. Jag minns mycket väl nattlånga debatter i lägenheter som var fullpackade med böcker från golv till tak. Under tiden pimplades det litervis med rödvin och cigarettdimman låg tät. Men man kunde sina teser och kunde argumentera för dem. Ett eller annat kapitel i någon tung teoretisk bok om socialismen räckte till oändligt många timmars debatt utan att argumenten blev uttömda.

Och alla utomstående hade ett annat talesätt: "Vänstern förökar sig genom delning".