Sovjet i svensk inrikespolitk?

[Westerngypsy]

Hej kära skalmaniter!

Detta är mitt första inlägg på forumet men jag har följt forumet av och till i flera år och tycker att nivån är riktigt hög.

Jag börjar med 2 svåra frågor. 1) vilket svenskt parti var närmast sovjet från 60- talet fram till kalla krigets slut? vet att VPK försökte ta avstånd från sovjet från 60 talet..

2) Hur stort inflytande hade sovjet direkt och indirekt på sveriges inrikes och utrikespolitik?

Sverige var ju på den tiden ett rött land och det har på senare år kommit fram att exempelvis Jan Guillou var med på möten på sovjetiska ambassaden.

Så hur många kan ha sprungit sovjets ärenden och vilken effekt kan det ha haft på sveriges inrikes och utrikespolitik?

[MD650]

Vad har du själv för funderingar så kanske någon kan fylla i dina tankar?

[Martin Lundvall]

Menar du parti som satt i Riksdagen eller alla möjliga partier i Sverige, är det ett riksdagsparti så har du svarat på din första fråga själv.
Annars tror jag kommunistiska partiet http://sv.wikipedia.org/wiki/Kommunistiska_partiet

/Martin

[Rickard]

Annars tror jag kommunistiska partiet http://sv.wikipedia.org/wiki/Kommunistiska_partiet

Det vill säga tidigare KPML(r), numera tror jag ibland omtalat som ett exempel på den gamla "bokstavsvänstern".

Även APK fanns som nog kunde räknas bland Sovjettrogna svenska politiska partier.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Arbetarpar ... munisterna

Enligt Wikipedia lever partiet kvar än i dag, men i mycket tynande tillvaro med sammanlagt 375 röster i senaste riksdagsval.

[Chef S6]

Ur ett realpolitiskt perspektiv så är det självklart att Sovjet påverkade Sveriges officiella inrikes- och utrikespolitik. Att Sverige valde fortsatt neutralitet och alliansfrihet efter andra världskriget var bland annat ett hänsynstagande till Sovjets förhållande till Finland.

Däremot så tror jag inte att Sovjet haft någon större inverkan på de "dagliga" politska ärendena. Istället så var riksdagspartierna noga med att inte blanda sig med kommunister. Det socialdemokratiska partiet som var statsbärande under större delen av 1900-talet låg bland annat bakom IBs åsiktsregistrering av kommunister i fackförbund och på arbetsplatser. I samband med detta så försökte man också marginalisera kommunisterna i samhället så mycket som möjligt.

Att Sverige fram till 1980/1990-talen var ett kommersiellt U-land med mycket förbud och regleringar berodde mer på en socialdemokratisk filosofi att man skulle ta hand om och skydda medborgarna från sig själva.
Detta ligger också i Sveriges natur och historia med en stark statsmakt (även innan den socialdemokratiska dominansen på 1900-talet)

Det fanns säkert de som gick kommunisternas ärenden men dessa var få och hade inget större stöd hos de etablerade partierna.

[Probos]

I SOU 2002:87 så hittar man en hel intressant information.
http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lag ... ?text=true

"Den officiella uppfattningen vid krigsslutet var att det svenska
kommunistpartiet (SKP) inte utgjorde något hot mot rikets säkerhet.
Det hindrade inte att man på militärt håll såg med misstro på
partiets nationella pålitlighet vid ett krig med Sovjetunionen. I
fredstid bedömdes Sovjetunionen värva agenter för underrättelseuppdrag
bland svenska kommunistsympatisörer och man fruktade
anläggningar i syfte att skaffa upplysningar.
Efter Pragkuppen och under intryck av det kalla kriget fick den
militära säkerhetstjänstens bedömningar av kommunisterna som
potentiella landsförrädare genomslag också inom säkerhetspolisen.
Avslöjanden om kommunistiskt spioneri för östblockets räkning
utomlands och i Sverige liksom rapporter om annan kriminell
och/eller subversiv verksamhet bidrog till att befästa denna bild.
SKP:s återkommande förlustval ansågs inte minska partiets subversiva
effektivitet, eftersom partiet därigenom bedömdes ha blivit en
homogen och fast disciplinerad enhet.
Ännu en bit in på 1960-talet fanns misstankar om att SKP förberedde
att, för det fall partiet förbjöds eller en krissituation uppstod
i landet, övergå till illegalt arbete. Säkerhetstjänsterna misstänkte
särskilt sådana partimedlemmar som undergått utbildning i kommunistiska
länder för att höra till den grupp som förbereddes härför.
Några säkra belägg för riktigheten av denna uppfattning fanns
inte. Säkerhetstjänsterna hyste också, som det senare visat sig, välgrundade
misstankar om att Sovjetunionen ekonomiskt bidrog till
SKP:s och den kommunistiska partipressens finansiering och att
företrädare för partiet således gjorde sig skyldiga till brottet tagande
av utländskt understöd.
SKP arbetade också genom s.k. front- eller täckorganisationer.
Därmed avsågs ideella rörelser utan formell partianknytning, vilka
fungerade som täckmantel för kommunistisk politik och som sökte
påverka den allmänna opinionen i för Sovjetunionen gynnsam riktning.
Exempel på sådana organisationer var vänskapsförbunden
med olika öststater och Svenska Fredskommittén. Säkerhetstjänsterna
ansåg att SKP försökte infiltrera även andra ideella organisationer,
såsom Svenska freds- och skiljedomsföreningen, antikärnvapenrörelsen
och Amnesty International. Till intäkt härför
tog man det förhållandet att organisationerna ibland drev uppfattningar
som sammanföll med partiets (och Sovjetunionens). Otvivelaktigt
förekom det kommunister i dessa sammanhang men beläggen
för en av partiet styrd infiltration är svaga."

"Den nu angivna hotbilden bestod ända fram till 1980-talets senare
del, oavsett att de vänsterextremistiska organisationerna förde en
tynande tillvaro. Trots att SKP redan under 1980-talets första hälft
började bekänna sig till demokratiska metoder dröjde det till år
1988 innan regeringen efter framställning från säkerhetspolisen avförde
partiet från förteckningen över de organisationer som det
ålåg säkerhetspolisen att ägna särskild uppmärksamhet."

"Det moskvatrogna APK, som bildades som en utbrytning ur
VPK år 1977, kom inte att tas upp i den nämnda förteckningen
trots en programmatiskt revolutionär inställning. Partiföreträdares
kontakter med öststatsdiplomater föranledde emellertid misstankar
om brott mot rikets säkerhet. Säkerhetspolisen antog också, sannolikt
på goda grunder, att partiet åtnjöt ekonomiskt stöd från Sovjetunionen.
APK ansågs också ha ”tagit över” Svenska Fredskommittén
som tillsammans med andra fredsorganisationer drev frågor
om nedrustning, kärnvapenmotstånd och stöd till befrielserörelser.
Säkerhetstjänsterna uppfattade under 1980-talet att detta var ett uttryck
för en sofistikerad sovjetisk subversionsverksamhet. Några
säkra belägg för detta kunde man dock inte finna. I och med Sovjetunionens
sammanbrott ansågs naturligtvis risken för att de
svenska fredsrörelserna skulle utnyttjas av främmande makt drastiskt
ha minskat."