Hårsfjärden 1982: uppträdande och motiv

[J.K Nilsson]

Varför skall man utgå ifrån att kränkande U-båtar uppträder taktiskt riktigt i fredstid? Incidentberedskap i luften har avvisat ett antal statsluftfartyg som inte uppträtt "taktiskt" där syftet med kränkningen uppenbarligen har varit att testa larmkedjor, reaktionstider, signalspaning, m.m. Kom ihåg att IKFN säger att vapeninsats skall göras för att göra kränkaren uppmärksam i syfte att bli avvisad. Att uppträda taktiskt och undanflyende innebär en större risk än att gå mer öppet.

J.K Nilsson

[Rickard]

Gällande de miniubåtar man var säker på hade nyttjats under incidenten angav analysgruppen inga direkta förslag på typ eller modell, men menade att det helt enkelt rimligen måste röra om sovjetiska sådana. Med facit i hand kan man dock konstatera att allting talar för att Sovjetunionen överhuvudtaget inte hade några miniubåtar operativa i Östersjön förrän tidigast 1986 då den första av totalt två togs i bruk.

Det står ju här att det var Spetsnaz.

"There was midget submarine activity within territorial waters in October 1982 in Sweden and in August 1983 in Japan. The midget submarines probably belonged to naval SPETSNAZ and may have been delivered to the target area by specially equipped India-class submarines."

Om det står på Internet måste det vara sant!

Men som sagt, bristen på både operativa sovjetiska miniubåtar och för den delen moderubåtar är ju slående. Här har man en teori att ubåt av India-klass skulle varit inne i Hårsfjärden 1982.

India var dock enorma 16 meter höga ubåtar och längd på hela 106 meter. Inte uppenbart lämpliga att manövrera med i trånga vatten i svenska flottans huvudbas..

Dessutom byggdes endast två examplar av India-klassen och ingen av dessa var någonsin stationerad i Östersjön. Vi kan med mycket stor sannolikhet avföra India från listan över misstänkta ubåtar.

[Probos]

Nu verkar det kanske komma ut ett mycket intressant material om Sveriges agerande under kalla kriget från någon på insidan.
Bo J Theutenberg planerar att ge ut "Dagbok från UD" på ca 2000 sidor!
Se hemsidan för mer info. http://www.theutenberg.se/start_1.htm och http://www.theutenberg.se/UD.htm

"Med en unik insyn i hotbilden mot Sverige under det kalla kriget, med tjänstgöring i Flygvapnets incidentberedskap sedan 1960-talet, i Försvarsstaben, i UD samt vid ambassaden i Moskva är jag av uppfattningen att ubåtskränkningarna under 1980-talet utgör höjdpunkten på den intensiva sovjetiska bevakning av Sverige som underrättelsetjänsten kontinuerligt rapporterade om under hela det kalla kriget och vilken också låg till grund för mina formuleringar i de båda protestnoterna 1981 och 1983. Mer om detta berättar jag om i min bok ”Dagbok från UD”

Jag väljer att lyfta fram några intressanta formuleringar från sammandraget på hans hemsida som bekräftar de slutsater jag själv dragit.
1. De olika ubåtskommisionerna verkar inte ha kontrollerat uppgifter mot första hands källor utan mer litat på experters sammanställningar och tolkningar av uppgifter.

"Eftersom jag således själv var en av aktörerna i dessa händelser, vilka i efterhand har bedömts av olika utredningar, kommissioner och skribenter – dock utan att någon av dessa någonsin fått höra mitt vittnesmål om hur ”det verkligen var” – måste det för den korrekta historieskrivningens skull vara viktigt att jag till dels lösgör vad mina oftast detaljerade dagböcker och andra arbetshandlingar innehåller i dessa stycken. Allt är samtidsupptecknat, alltså upptecknat just när det hände. Jag hade också tillgång till såväl Försvarets som Regeringskansliets samtliga handlingar berörande dessa frågor."

"dock att det skall noteras att p g a sekretessen och läckagerisken i dessa ytterst känsliga händelser många meddelanden mellan aktörerna skedde i form s k bläckbrev och andra personligt skrivna handbrev och noteringar, vilka inte lades ner i arkivet."

"Underrättelsetjänsten framlade ytterligare material över gångna och aktuella främmande ubåtsoperationer i svenska vatten, vilka var så övertygande att ingen av oss ansvariga tjänstemän kunde dra andra slutsatser än att Sovjetunionen bara ett år efter händelsen med U 137 i Karlskorna på nytt opererade i de inre vattnen intill de svenska örlogsbaserna i Stockholms skärgård. U 137 hade ertappats med ett avsiktligt intrång mitt i örlogsbasen i Karlskrona i oktober 1981. I oktober 1982 händer precis samma sak i de inre vattnen utanför örlogsbaserna"

"Men har man sig väl bekant hela den långa listan av många olika typer av sovjetiska kränkningar av och underrättelseinhämtningar i Sverige, är det närmast en horribel vändning debatten om ubåtarna har tagit. Sovjetunionen skulle vara ”oskyldigt”! ”Väst” skulle vara ”de skyldiga”! Vänsterkrafter ger sig till synes aldrig i sina försök till historierevisionism. De måste till slut få rätt i sina redan vid 1980-talets början illa underbyggda teser om Sovjets oskuld. Den bild som nu – trettio år senare – kommit att framträda av 1980-talets ubåtskränkningar kan enligt min uppfattning istället ses som en fullständigt lysande och sällsynt framgångsrik och lyckad desinformationskampanj från sovjetisk/rysk sida, där krafter som borde veta bättre har lånat sig till medverkan i denna sak. Man måste verkligen ha gratulerat varandra i Kreml till ett så lyckat resultat i manipulationen av den svenska opinionen. Så – hur ser min dagbok ut för hösten 1982 och våren 1983, där händelserna i Hårsfjärden ingår:"

Vi får hoppas att detta material kommer ut så kanske det blir ytterligare en pusselbit som kommer på plats i detta komplexa ämne. Givetvis får också denna information värderas.

[Wedman]

Lite OT men ifall någon missat denna nyhet så kommer en länk här:
HMS Conqueror’s biggest secret: a raid on Russia
Det är min bestämda uppfattning att väst hade betydligt högre förmåga till undervattensoperationer än öst.

Edit: öst i stället för väst (tack till Ornellaia)

[Ornellaia]

Det är min bestämda uppfattning att väst hade betydligt högre förmåga till undervattensoperationer än väst.

Väst större än öst, eller?

[Probos]

Lite OT men ifall någon missat denna nyhet så kommer en länk här:
HMS Conqueror’s biggest secret: a raid on Russia
Det är min bestämda uppfattning att väst hade betydligt högre förmåga till undervattensoperationer än öst.

Edit: öst i stället för väst (tack till Ornellaia)

Intressant att denna "högteknologiska sensor-array" inte kunde detektera ubåten......

Den här formuleringen känns bekant," much speculation surrounded the disappearance of the Conqueror’s logs." " “I believe the logs were shredded or incinerated to hide the Barents Sea operation,” he says. “This was a top-secret mission.”

Men Kalla kriget är fullt av sådana här historier, många ganska fantastiska. T.ex. Ivory Bell eller när Eisenhower Battle group bestående av 83 fartyg lyckades förflytta sig över Atlanten genom en rad skenmanövrar helt oupptäckta. Man lyckades till och med ha en kryssare och 3 andra fartyg 9 dagar utan för Murmansk. 1983 var en annan stridsgrupp också oupptäckta där ibland kryssaren New Jersey. Det avslöjandes ett gigantiskt hål i Sovjets hål i radarövervakning där i praktiken hela norra flanken var oskyddad.

[Probos]

För rättvisan skulle så kan väl denna händelse också nämnas ifall den inte är bekant för alla.

"K-324 was Soviet submarine that was shadowing the testing of the "ultra-modern, ultra-sensitive, ultra-secret" American sonar TASS array, developed incidentally for the purpose of detecting Soviet submarines. During the entire test K-324 was sitting directly under the towed array, completely undetected, until eventually the low-freq sensor cable of the array was snagged by the main propeller and wrapped around the drive shaft, forcing the submarine to surface."

[Rickard]

"I oktober 1982 händer precis samma sak i de inre vattnen utanför örlogsbaserna".

Alla får naturligtvis tro vad de vill, men bara för formens skull kan vi konstatera att två statliga kommissioner, med regeringens tillstånd att ta del av allt tillgängligt militärt och politiskt material, båda kommit fram att det inte existerar några som helst belägg för att sovjetiska ubåtar var i Hårsfjärden 1982.

Dessa utredningar underkände klart och tydligt alla de påstådda bevis som sades finnas 1982 och konstaterade att dessa antingen var felaktiga, överdrivna eller till och med direkt påhittade.

Att man trodde på detta 1982 är dock inte så konstigt. Sovjetunionen var en förskräcklig stat med många miljoner liv på sitt samvete, och när ubåtsburna misstänkta sabotageförband började uppträda i våra vatten var det också väldigt naturligt vilken stat som på goda grunder misstänktes.

Men - 30 år har gått, alla "bevis" har grusats sönder och ingenting nytt har framkommit som visar att Sovjet faktiskt var skyldig till Hårsfjärdsincidenten eller överhuvudtaget hade en enda operativ miniubåt i Östersjön under åren före 1986.

"Vänsterkrafter ger sig till synes aldrig i sina försök till historierevisionism."

Förutom det lite tråkiga att i någon sorts McCarthy-anda utmåla alla som inte håller med som kommunister och till och med misstänkta landsförrädare agerande på uppdrag av Sovjet - så är ordet historierevisionism i mitt tycke väldigt beklagligt, till och med på två sätt.

Dels det lite retoriskt trista att anspela på förintelseförnekare och "guilt-by-association"-sammankoppla kritiker med dessa.

Sedan det kunskapsmässiga obegripliga. "Revisionism" anspelar ju på någon som vill förändra en vedertagen historieskrivning, men som alla som lagt ner någon timme på att läsa om ubåtsfrågan borde veta är den officiella sanningen att förutom U-137 finns faktiskt inga belägg för att Sovjet uppträdde med ubåtar i våra vatten.

Det finns alltså ingen historia att ens bedriva revisionism mot. Man kan nästan säga att den som tvärsäkert hävdar att alla intrång bedrevs av Sovjet är en sorts revisionist..

är det närmast en horribel vändning debatten om ubåtarna har tagit. Sovjetunionen skulle vara ”oskyldigt”! ”Väst” skulle vara ”de skyldiga”!

Låt oss till sist minnas att den som skriver dessa upprörda ord är exakt samma person som till Mikael Holmström bekräftat att NATO hade särskilda undervattensleder för sina ubåtar på svenskt vatten där svenska marinen inte fick angripa med sjunkbomber.

Han, Bo Johnsson Theutenberg, berättar även om rutinen att när främmande ubåtar upptäcktes utanför dessa leder fanns särskilda kanaler till NATO-kommandon förberedda för att kontrollera huruvida även dessa ubåtar tillhörde NATO. Detta för att undvika missförstånd.

Se "Den dolda alliansen", sid 523-524.

[Probos]

Jag reagerade faktiskt också på språkbruket och retoriken, påminner mycket om Charlie Nordbloms Krig i fredstid. Hoppas han har någon rådgivare som kan nyansera texten annars lär flera haka upp sig på detta.
Hur som helst så är intressant att se om det framkommer något nytt i ämnet.

"Alla får naturligtvis tro vad de vill, men bara för formens skull kan vi konstatera att två statliga kommissioner, med regeringens tillstånd att ta del av allt tillgängligt militärt och politiskt material, båda kommit fram att det inte existerar några som helst belägg för att sovjetiska ubåtar var i Hårsfjärden 1982. "

Sant men det har ju också antytts att man inte fått se allt material t.ex. Mossberg, f.d. ÖB Bengt Gustavsson. Det är väl också så att man hela tiden måste vara öppen och omvärdera när nya uppgifter framkommer som antingen bekräftar eller förkastar.

[Probos]

Låt oss till sist minnas att den som skriver dessa upprörda ord är exakt samma person som till Mikael Holmström bekräftat att NATO hade särskilda undervattensleder för sina ubåtar på svenskt vatten där svenska marinen inte fick angripa med sjunkbomber.

Han, Bo Johnsson Theutenberg, berättar även om rutinen att när främmande ubåtar upptäcktes utanför dessa leder fanns särskilda kanaler till NATO-kommandon förberedda för att kontrollera huruvida även dessa ubåtar tillhörde NATO. Detta för att undvika missförstånd.

Se "Den dolda alliansen", sid 523-524.

Detta torde nog utgöra källmaterialet till Holmströms bok.

"På tal om tillstånd och föranmälan skall nämnas att det hade utvecklat sig en praxis i umgänget mellan Sverige och NATO att NATO regelbundet till Sverige föranmälde eller aviserade ”speciella flygningar” berörande svenskt närområde. Dessa flygningar avsåg inte att gå över egentligt svenskt territorium utan endast operera i det svenska närområdet i Östersjön. Stängt taget hade sådana föranmälningar inte behövt göras, då ”spionflygningarna” endast berörde internationellt luftrum i Östersjön, men sådan anmälningar gjordes ändå av ”säkerhetsskäl” eftersom dessa flygningar ofta ägde rum i närheten av eller t o m väster om den ”svenska militära beslutslinjen”, alltså den linje ute i Östersjön som ingen fick överskrida utan att ”vi” på något sätt reagerade.
Antingen visste ”vi” på förhand vilka ”företag” det var som ankom i området kring beslutslinjen, alternativt var vi – om vi inte visste – tvungna att identifiera ankommande objekt med insats av beredskapsroten. Det var för att undvika insats av den svenska beredskapsroten som dessa speciella spaningsflygningar från NATO föranmäldes till Sverige.
Dessa ”hemliga anmälningar” innehållande datum för operationen ifråga, routeschema och andra tekniska upplysningar lämnades till Sverige via speciella kanaler för att i slutändan hamna på de s k A- och B-listorna i O 5. I syfte att undvika missförstånd och risk för militär konfrontation hade detta system utvecklat sig mellan Sverige och NATO. Önskade NATO:s flygplan flyga in i eller passera svenskt luftrum behövdes en formell begäran härom samt att ett formellt tillstånd utfärdades från svensk sida.
Liknande identifieringsrännor för NATO:s ubåtar fanns utmed våra kuster. Allt i syftet att vi skulle undvika missförstånd och misstag i våra insatser mot främmande och oidentifierade företag. Det var ÖB själv, general Lennart Ljung, som informerade mig om förekomsten av dessa speciella rännor, vilka ställde till trassel för oss i samband med utvidgningen den 1 juli 1979 av territorialhavet från 4 till 12 nautiska mil. Dessa leder eller rännor var alltså sanktionerade av landets Överbefälhavare som ett tekniskt hjälpmedel för att undvika insatser mot ”fel objekt”. Jag fick t o m kartor av Överbefälhavaren där dessa leder var inlagda. Om jag rätt kände av den ytterst sekreta atmosfären kring dessa rännor, var detta något som ÖB Lennart Ljung (1978-1986) hade ärvt av ÖB Stig Synnergren (1970-1978), som hade ärvt det av sin företrädare ÖB Torsten Rapp (1961-1970). Förekomsten låg alltså en bra tid tillbaka i tiden, kanske t o m till 1950-talet.
Vi på den operativa nivån visste således alltid om när NATO-företag närmade sig de svenska gränserna."


"GBU/SSI-chefen översten Gösta Lundström hade jag mycket att göra med i flera olika sammanhang. Från och med 1978 var Bengt Wallroth chef för den samlade militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, liksom han senare i Försvarsdepartementet arbetade med de under 1980-talet aktuella ubåtsfrågorna, där jag samverkade med honom."
"Jag hade också tillgång till såväl Försvarets som Regeringskansliets samtliga handlingar berörande dessa frågor."
"Många mycket hemliga handlingar förvarades i ”giftskåpet” eller ”gula skåpet”."
"Underrättelsetjänsten framlade ytterligare material över gångna och aktuella främmande ubåtsoperationer i svenska vatten"

Men enligt den information han själv skriver på hemsidan så hade han en sådan position att han hade den samlade bilden av underrättelseinformationen. Detta i kombination med information om att NATO föranmälde ev. ubåtsföretag måste innebära att övriga utbåtsföretag antingen var oanmälda av NATO eller kom från någon annan stat och då kanske det är så att det finns underättelseinformation som stödjer detta.
Men detta kommer förstås vara en meta-diskussion eftersom dessa handligar om de existerar är kvalhemliga för lång tid framåt.

[Rickard]

Jag reagerade faktiskt också på språkbruket och retoriken, påminner mycket om Charlie Nordbloms Krig i fredstid.

Av en slump hittade jag i går "Krig i fredstid" på en bokbasar för det facila priset 5 kronor. Jag förstår vad du menar med retoriken, den är ganska uppskruvad.

Av det jag har hunnit läsa hittills känns även innehållet lite Kalla Krigs-febrig. Det sägs t.ex. att hela 4000 Spetsnaz-soldater finns i dygnet runt-beredskap enbart avsedda för insats mot just Sverige.

Förutom dessa 4000 sabotagespecialister som på stående fot kan sättas in finns ytterliggare 15000 ur Spetsnaz som tränats särskilt för strid i Skandinavien och kan kallas in på kort tid. Vad jag förstår har dessa inte uppgifter senare kunnat bekräftas och härrör förmodligen från Viktor Suvorov.

Bo Johnsson Theutenberg:

"Liknande identifieringsrännor för NATO:s ubåtar fanns utmed våra kuster. Allt i syftet att vi skulle undvika missförstånd och misstag i våra insatser mot främmande och oidentifierade företag. Det var ÖB själv, general Lennart Ljung, som informerade mig om förekomsten av dessa speciella rännor, vilka ställde till trassel för oss i samband med utvidgningen den 1 juli 1979 av territorialhavet från 4 till 12 nautiska mil. Dessa leder eller rännor var alltså sanktionerade av landets Överbefälhavare som ett tekniskt hjälpmedel för att undvika insatser mot ”fel objekt”. Jag fick t o m kartor av Överbefälhavaren där dessa leder var inlagda."

Det skulle naturligtvis vara ytterst intressant att se exakt var någonstans dessa rännor gick. Eftersom det upprepade gånger talas om att syftet är att undvika svenska vapeninsatser mot vänskapliga ubåtar är det väldigt tydligt att det handlar om svenskt vatten. Bo Johnsson Theutenberg menar alltså att det förekom en regelbunden närvaro av ubåtar från NATO på svenskt territorium.

Det som är egendomligt är ju att chefen för den marina analysgruppen Emil Svensson i sin bok från 2005 skriver mycket uttryckligt att det inte finns några som helst indikationer på NATO-ubåtar överhuvudtaget.

[JohnT]

Här kommer en sammanställning från Fredrik Bynanders avhandling
The rise and fall of the submarine threat.

Avhandlingen har ett kapitel där har studerar just massmediebilden ur ett antal aspekter.

med detta var den graf som gav den klaraste listningen av olika förklaringar.

Mvh
/John

[Rickard]

Avhandlingen har ett kapitel där har studerar just massmediebilden ur ett antal aspekter.
med detta var den graf som gav den klaraste listningen av olika förklaringar.

Det är ju i sig intressant hur det hela beskrevs av massmedia, men mest intressant vore det att se hur det politiskt uppfattades, inte minst hur ubåtarnas till synes mycket demonstrativa uppträdande tolkades.

På tal om just trådens specifika ämne med uppträdandet i Hårsfjärden och syftet med det finns ett noterbart stycke i f.d. chef över Marina Analysgruppen Emil Svenssons bok "Under den fridfulla ytan". Boken inleds med en 78 sidor lång novell där läsaren får följa lömska ryssar utförandes ubåtskränkning mot Sverige inklusive landsättning av dykare som snokar runt i pensionären Inga-Lisas trädgård(!), samt svenska marina motåtgärder tillsammans med kloka ord från en lätt igenkännbar "analyschef".

En av ryssarna i berättelsen, Gromov, resonerar så här kring Hårsfjärden: "Sedan gick den där idioten Gusjtjin på grund med sin båt bara för att han inte orkade följa reglementet för gång i grunduppfyllda vatten helt och hållet. Ett år senare hade vi litet otur och höll på att fastna ordentligt nära deras bas i Stockholmsområdet. Jag begriper fortfarande inte hur de töntiga svenskarna lyckades upptäcka oss där."


Jo, det må vara obegripligt hur man blir upptäckt bara av att visa periskopet i en hel minut strax intill svensk båt mitt inne i flottbasen..

[JohnT]

men mest intressant vore det att se hur det politiskt uppfattades, inte minst hur ubåtarnas till synes mycket demonstrativa uppträdande tolkades.

Problemet är att Svenska regeringen aldrig får erkänna sig hotad, så en sådan debatt måste hållas inom en mycket liten krets av beslutsfattare. Det är först när man inte längre ser hotet som en viktig fråga som det kan diskuteras.

Så det blir oerhört svår att se vad som kommunicerades till allmänheten respektive vad man verkligen ansåg före säg 1986-87.

Och den initiala effekten som påtrycknigsmedel kanske var effektiv i början, men när Ingvar Carlsson säger att Sverige är beredda att råka döda en stormakts sjömän, då vet vi att hotet från stormakten tappat det mesta av värdet.
Palme sa att han kunde besluta om att sänka en kränkande ubåt direkt efter Hårsfjärden, men ingen vet hur han kalkylerade risken mot eventuell nytta.

Och är inte den mest försvårande omständigheten för att nu få någon ordning och reda på frågan är att det sattes enormt mycket inrikespolitisk prestige från bägge sidor?
Så situationen verkar nästan lika fastlåst idag som på åttiotalet.


Men den konkretaste indikatorn borde vara marinens andel av försvarsutgifterna.
Om man tittar på hur liten ökning som marinen faktiskt fick i procent av försvarsbudgeten och att man lät det ta tio år innan det blev några nämnvärda effekter i utrustningen visar att ubåtarna var ett irritationsmoment snarare än ett dödligt hot mot sverige.

Mvh
/John

[Rickard]

Så det blir oerhört svår att se vad som kommunicerades till allmänheten respektive vad man verkligen ansåg före säg 1986-87.

Det är en intressant aspekt du tar upp. Grovt skulle man kunna dela 80-talet just runt 1986 då både ny statsminister och ny Överbefälhavare tillträdde, men ingen uppenbar förändring av hanteringen av ubåtsfrågan skedde, t.ex. i form av kraftigt höjda anslag till ubåtsjakt, däremot gjorde Ingvar Carlsson några lite mer skarpa uttalanden i slutet av 1987.

Och den initiala effekten som påtrycknigsmedel kanske var effektiv i början, men när Ingvar Carlsson säger att Sverige är beredda att råka döda en stormakts sjömän, då vet vi att hotet från stormakten tappat det mesta av värdet.

Huruvida det var ett påtryckningsmedel eller inte är ju faktiskt okänt. Det finns en läsvärd passage i Ingvar Carlssons bok om detta, jag återkommer lite senare med det.

Och är inte den mest försvårande omständigheten för att nu få någon ordning och reda på frågan är att det sattes enormt mycket inrikespolitisk prestige från bägge sidor? Så situationen verkar nästan lika fastlåst idag som på åttiotalet.

Just om detta håller jag inte med. Min uppfattning är att ubåtsfrågan är väldigt kall i den politiska debatten och har varit det länge. Få av de som satte mycket prestige på spel i frågan på 80-talet är aktiva i dag, den enda som spontant dyker upp är utrikesminister Bildt. Både massmedie- och allmänintresse upplever jag som mycket lågt och rent generellt verkar många minnas tiden mest som då "marinen jagade några minkar".

Utan att verka som någon talesperson för just socialdemokraterna så får man ändå säga till deras förtjänst att de åtminstone förefaller velat reda ut frågan genom att ha tillsatt tre olika statliga utredningar med oerhört långtgående befogenheter till ubåtsmaterialet. Dock vet vi att ingen av dessa utredningar kunde ge något mer konkret svar än att undervattenskränkningar faktiskt ägt rum.

Men den konkretaste indikatorn borde vara marinens andel av försvarsutgifterna.
Om man tittar på hur liten ökning som marinen faktiskt fick i procent av försvarsbudgeten och att man lät det ta tio år innan det blev några nämnvärda effekter i utrustningen visar att ubåtarna var ett irritationsmoment snarare än ett dödligt hot mot sverige.

Det tror jag också är en viktig iaktagelse. Även inom Försvarsmakten verkar det som att man faktiskt inte tog kränkningarna som just ett dödligt hot, genom att inga större förändringar genomfördes internt av tilldelade pengar mellan försvarsgrenarna. Det kan ju bero på stelbent byråkrati, men visst är det lite märkligt att man dels påstår att sovjetiska specialförband mer eller mindre öppet bedriver omfattande krigsförberedelser på svenskt vatten, men samtidigt inte är nämnvärt intresserad av att hindra detta.