I båda Hävringe-fallen kan man ju notera den extrema skillnaden i vilja till verkanseld jämfört med ubåtsoperationen mot Luleå/Holmögadd 1989. Märkligt kan tyckas att man vid vissa tillfällen lägger in 64 sjunkbomber / skarpladdad ubåtsjaktstorped och vid ett annat tillfälle mycket passivt observerar.
Jag håller med dig. Det verkar lite konstigt, Men den senaste tiden har jag grubblat på saken och tror att jag ungefär förstår hur det hänger ihop.
i början på 80-talet släppte man knallskott, chockladdningar och enstaka sjunkbomber mot varje upptäckt misstänkt ubåt på svenskt vatten. Helt enligt IKFN. Som vi vet gav det inget som helst resultat. Det enda som hände var att vi garanterat tappade bort ubåtskontakten pga allt ljud och störningar i vattnet från vapeninsatsen. Dessutom var IKFN reglerna i början av 80-talet minst sagt tandlöst och omöjligt att anväda i praktiken.
Efter ett antal dramatiska och i vissa fall långa och kostsamma ubåtsjakter under 80-talet som för allmänheten framstod som helt resultatlösa och lite löjeväckande hade Marinen ett bottenläge i förtroende. Mediabevakningen var ofta av "UFO-karaktär" En stor del av Journalister och debattörer ifrågasatte att miniubåtar och dykarfarkoster ÖVERHUVUDTAGET fanns. det var ett vanligt samtalsämne på den tiden.
"tror du att det verkligen finns ubåtar?" och
"är det inte bara massa snack för att få mer pengar och häftigare PLÅTSCHABRAK" ( berömt ord om våra små kustkorvetter uttalat av en viss försvarsminister )
Så istället för att dra igång nya stora uppmärksammade och kostsamma ubåtsjakter, som bara riskerade att i allmänhetens OCH politikernas ögon sluta i ett nytt starkt ifrågasatt fiasko, började man hålla inne med elden och samlade istället så mycket information om "motståndaren" man kunde. Och vid den här tiden 88-94 är min uppfattning att vi var ganska bra på just underrättelseinhämtning och kontra-spaning eller vad man ska kalla det. Vi samlar in allt vi kan om deras taktik, uppträdande, operationsmönster, teknik, styrka och svagheter. Och vad dom är intresserade av.
Försvaret blir mycket mycket selektiv i när man ska övergå från mer eller mindre dold spaning / informationsinsamling till att öppna eld. Och som jag förstår det så är det nu allt eller inget vad gäller vapeninsatser. Antingen försöker man dölja för motståndaren att man spanar på dom, men beslutas det om vapeninsats så klipper man till ordentligt i syfte att bekämpa målet. Det här strider helt säkert mot Försvarsmaktens instruktioner från regeringen och IKFN reglerna. Men det är jag osäkrer på.
Det verkar finnas två populära grundteorier till varför vi inte gör vapeninsats vid vissa kränkningar.
1. Det är ett NATO-land som spionerar så därför bombar vi inte. Det verkar långsökt av fler skäl. NATO har inget större behov av att kartlägga det svenska kustförsvaret och annat. Dels har vi alltid varit smygallierade. Men Om NATO vill angripa oss gör dom det naturligtvis via Norge och Danmark... dvs på MARKEN från norge. Då finns inget behov av att rota omkring i den svenska skärgården.
2. Att vi har hållit på med hemliga "inträngningsövningar" med NATO. och att en liten krets i försvarsledningen kände till det och låg bakom det hela för att hetsa svenskarna mot Sovjetunionen.
Det faller på en massa orimligheter. Den främsta är det svenska befälssystemet. Chefen på en svensk patrullbåt eller t o m en liten bevakningsbåt-60 ( senare bevakningsbåt-80 ) hade om han upptäckte en misstänkt ubåt på åtminstone inre svenskt vatten rätt ( och förmodligen skyldighet ) att utan förvarning anfalla ubåten med verkanseld. Dvs försöka sänka ubåten. Den svenske fartygs / båtchefen behövde inte begära tillstånd av högre chef. Eldtillstånd var redan delegerat ner på fartygschefsnivå. Det här gör att hela Flottan skulle ha känt till en sådan mystisk övningsverksamhet med NATO.
Övnings-scenariot faller också på de våldsamma vapeninsatser som faktiskt gjorts. Vi HAR faktiskt med order från högsta försvarsledningen försökt döda främmande soldater eller sjömän. Det förefaller som ett okonventionellt sätt att öva på.
