Utan att vilja bli betraktad som Palmedyrkare eller ens anhängare till alla hans idéer, så måste jag erkänna att han är en fascinerande gestalt, som i mitt tycke definitivt förtjänar en egen tråd här på Skalman. En allmän tråd om Palme som människa och politiker, där man inte behöver älta mer specifika ämnen, som hans påstådda CIA- och KGB-kontakter. Även diskussioner om mordet kan föras i separata trådar.
Lite osäker till sinnes försöker jag därför återuppliva den här diskussionen. Jag är ju själv finländare, och därtill en smula för ung för att ha några egna hågkomster från Palme-epoken. Jag skulle därför uppskatta berättelser från vanliga svenska skalmaniter om hur de minns Palme, och vad de - och andra svenskar - anser om hans verk idag.
Devota hyllningstexter om Palme produceras oavbrutet på de socialdemokratiska portalerna s-info och s-bloggar, och på Flashbacks forum uppstår då och då trådar där Palmehatet flödar fritt. Här är ett exempel. Men det finns säkert mer nyanserade åsikter också - eller hur?
Just de här orden fick mig att tänka på ett inlägg som jag häromåret gjorde i Flashback-tråden ovan. Den finske diplomat-, författar- och journalistveteranen Max Jakobson, som gick bort för någon vecka sen i en ålder av 89 år, återkom till Palme flera gånger i sina böcker. Många av dem har getts ut i förträfflig svensk översättning, och jag vill verkligen rekommendera dem.MajorLove skrev:När man diskuterar Olof Palme måste man skilja på vad han sade och vad han de facto gjorde. Politiskt verkade han stödja Öst och tidvis gå i Kremls ledband men han såg samtidigt till att Sverige återförsäkrade sig om amerikanskt militärt stöd vid en sovjetisk insats mot landet. Inrikespolitiskt gjorde han offentligt mos av "kapitalister" till "arbetarklassens" oförställda glädje, men samtidigt har de svenska storföretagen aldrig haft en starkare förkämpe och vän. Man skulle mycket väl kunna påstå att han lyckades ovanligt väl med att med idéologisk demagogi dölja det faktum att han var en synnerligen pragmatisk realpolitiker.
I en dessvärre inte översatt bok, Vallanvaihto (Maktskifte) från 1992, tecknar Jakobson ett fint porträtt av Palme, och skildrar hans högborgerliga bakgrund, och den betydelse som hans studieår i USA hade för hans utveckling. I USA finns det ingen arbetarrörelse i nordisk bemärkelse, så det är på universitetens campus som den politiska radikalismen gror. Jakobson blev 1972 Finlands ambassadör i Stockholm, efter flera år vid FN i New York, och han lade genast märke till den amerikanska stilen hos Palme. Inflytandet från USA märktes i hans retorik, inte minst i kampanjen mot Vietnamkriget, och i hans utnyttjande av TV-mediet. Men Jakobson kunde också skönja konflikten mellan den fräsiga retorikern och den alltmer desillusionerade realpolitikern:
Ett annat ämne som det numera tycks vara ganska tyst om är palmehatet från vänster.Ideologen Palme förkunnade att politik är att vilja, men partiledaren Palme var en realist, som begrep att politik ändå bara är det möjligas konst. För att kunna förverkliga sina ideal måste ideologen få makten, men för att behålla makten måste han pruta på sina ideal. Kritikerna dömer ut honom två gånger: först för att vara utopist, därefter för att vara opportunist.
Hos Palme personifierades den eviga konflikten mellan idealism och realpolitik. Problemet för honom var, att då han blev ordförande för arbetarpertiet, var de stora visionernas tid förbi. Sverige var redan socialdemokratiserat. För Palme återstod den uppgift, som passade hans temperament illa - att leda maktbehållandets politik. Vardagskompromisserna draperade Palme i den verbala klasskampens rökridå. Minsta tvist kunde ge honom anledning att kalla massorna till barrikaderna. Hans sätt att spetsa till motsättningar var delvis en taktik som skulle hålla radikalerna i hans eget parti på gott humör, men gjorde säkert också hans stridslystna karaktär tillfreds.
I en annan tråd på Flashback, där just Sjöwall-Wahlöös böcker avhandlas, berättar signaturen Gregor.Samsa följande (28 januari 2013):hilbert skrev:Det intressanta med Palme var att han var hatad även av den radikala vänstern på 60 och 70 talet.
Det kan man se tex i Sjöwall Vahlös deckare där han skildras på ett mycket ofördelaktigt sätt,
och i tidningen proletären blev han utpekad som cia agent. Bakgrunden till det senare var en sk
världsungdomskongress i Prag i början av 50-talet där Palme opponerade sig mot den stalinistiska
dominansen under kongressen.
Glöm inte att här också finns en tråd där man kan berätta hur man minns mordet på Palme.Det många inte vet är att Sjöwall-Wahlöö var bland dem hätskaste i alla dem hatkampanjer som drevs mot Palme och tillslut bidrog till hans död. Jag frågade Henrik Berggren varför han inte tog med det i Underbara dagar framför oss och han svarade att det hade varit med från början, men han var tvungen att förkorta boken. Synd tycker jag. Hoppas någon skriver en C-uppsats om det någon dag.
viewtopic.php?f=22&t=23162&p=338660#p338660