Kurt Haijby påstådda homosexaffär med Kung Gustav V

[Skribenten]

Förord

Bästa läsare!

Det var en tid sedan vi hördes av i debatten på Skalman sommaren 2007 som handlade om den år 1952 över Östersjön nedskjutna militära DC 3:an.

Nu vill jag än en gång drabba läsarna med ett långt inlägg som handlar om en av de mycket omtalade sk rättsröteaffärerna som uppdagades mot slutet av 1940-talet, nämligen den sk Haijby-affären. Den kriminellt belastade Kurt Haijby påstod att han hade ett homosexuellt förhållande med kung Gustav V. Haijby pressade hovförvaltningen på pengar för att köpa hans tystnad. Vi skall också veta att fram till 1944 var i princip homosexuella handlingar kriminaliserade.

Samtidigt tar jag upp historien om tiden efter kung Gustav V bortgång 1950. Då kom ett antal berättelser i svang om kungens nära samröre med nazismen under krigsåren. Oförklarligt har enbart intrycket förmedlats att Gustav V som kung var en nazianstucken person som for och hälsade på Hitler.

Dramat Haijby fick sin upplösning år 1952-1953 i rådhusrätten och i Svea hovrätt. Därmed passar inlägget på Skalman i området efterkrigstiden Sverige 1945-1989.

Kurt Haijby, f 1897, med titeln direktör, hade ett brottsligt förflutet och dömd till straffarbete för flera inbrott. Haijby hade arresterats av polisen i Göteborg år 1923, för förfalskning. Vid ett flyktförsök hade Haijby på polisstationen dragit upp en pistol och skjutit en konstapel som inom kort avled. Han var misstänkt för otuktsbrott mot minderåriga pojkar, det som i dag kallas pedofili. Kurt Haijby åtalades 1952 för långvarig utpressning mot hovet som hade utbetalat Haijby stora belopp för att förhindra hans uppgifter om påstådd förbindelse med Kung Gustav V skulle nå offentligheten. Den mångåriga utpressningen inleddes år 1933 och pågick i olika perioder fram till 1950-talet. Då fanns ej längre Gustav V i livet.

Under andra världskriget hade säkerhetspolisen mandat att utöva kontroll av telefonsamtal som hade med rikets säkerhet att göra. Under krigsåren fann säkerhetspolisen Haijby som avlyssnade hans telefon, som en säkerhetsrisk. I ett samtal i jan 1941 mellan Haijby och författaren Gustav Eriksson, känd som utgivare av kioskromaner, hade framkommit att Haijby bad Eriksson att hjälpa honom med en bok med titeln. ”Kungen och Tennisen”. Boken skulle handla om ”avslöjanden” om Haijbys påstådda homosexuella förbindelse med Gustav V.

Därmed hade Haijby agerande, genom en planerad bokutgivning år 1941, som allvarligt kunde skandalisera och skada Gustav V, hamnat som en i högsta ordningens säkerhetsproblem för Sverige.

Syftet med inlägget är att vederlägga en halvsekellång skröna om Haijby som kung Gustav V nattliga och manliga bekantskap - som ännu sprids som sanning på Internet samt ett otal hemsidor ävensom i sentida media. RFSL betraktar Haijby i dag som en i dåtiden förföljd frände. Som belägg för dessa påståenden hänvisas uteslutande till Haijbys egna böcker och hans juridiska ombud Henning Sjöström. Då som nu vinner det osakliga och säljande spridning och fastnar i folks minne. Om den påstådda händelsen är falsk eller riktig har mindre betydelse.

Det finns inga belägg för att kung Gustav V hade någon relation med den kriminellt belastade Kurt Haijby. Ej heller finns belägg för att kungen hade sexuella relationer med personer av samma kön. Litteratur om Haijbys liv och leverne och rättegångarna finns mycket sparsamt tillgängliga. Hos antikvariat i landet finns något fåtal återstående böcker. Vissa bibliotek innehar litteratur dock ej för hemlån (Kungl Biblioteket). Sentida utgivna böcker om Gustav V finnas i bokhandel, men förmedlar Haijbyaffären mycket sparsamt eller ej alls.

När litteratur om Kurt Haijby har försvunnit från antikvariat då har också vetskapen om Haijbys utpressning av hovförvaltningen försvunnit, endast bilden av Kung Gustav V som en homosexuell person lever kvar.

Syftet med inlägget är också att vederlägga kung Gustav V som en nazianstruken person. Beklagligtvis har Gustav V insatser under krigsåren blivit allmänt spridda i förklenande ordalag. Under kritiska perioder litade svenska folket lika obetingat på Per-Albin som på kung Gustav V. Militärhistorikern Eric Carlsson skildrar i sin bok från år 2006 om Gustav V och händelser, som i dag är bortglömda, om kungens betydande insatser som statschef för Sverige under krigsåren 1939-1945.

Jag önskar läsarna intressant läsning, debatt samt påpekanden om eventuella sakfel. Tidsåtgång för utveckling av inlägget med litteraturanskaffning, (enligt förteckning) och inläsning av ämnet är drygt 4 månader under hösten 2007.

Med hälsningar - Skribenten

[Skribenten]

BAKGRUND
Från slutet av 1940-talet och en bit inpå 1950-talet exploderade tidningarnas löpsedlar periodvis i krigssvarta rubriker om det man kallade ”rättsröteaffärer” som väckte oerhörd uppmärksamhet och gav upphov till starka känslor landet runt. ”Krukmakarfallet” handlade om en brandolycka i en verkstadslokal på Söder i Stockholm år 1936 med dödlig utgång. Polisen anklagades för att ha undanhållit bevis om orsaken till dödsfallet. Fallet statsrådet Gunnar Hedlund (bf) handlade om grov aktsamhet vid självdeklaration eller snarare uteblivna politiska följder med anledning av åtalet. Fallet Folke Lundqvist handlar om rådmannen som sökte befattning som ordförande vid rådhusrätten men av flera skäl blev åtalad. Kejne- och Haijbyaffärerna handlade båda om anklagelser med påstådd homosexualitet. Då som nu höll sig pressen ej till sakliga framställningar utan framhävde det säljande sensationella.

Vi skall också veta att fram till 1944 var i princip homosexuella handlingar kriminaliserade. Genom lagstiftning samma år begränsades straffbarheten till fall där gärningen företagits mot ungdomar under 18 år eller mellan ungdomar mellan 18 och 21 år. Ett avslöjande av att en person begått en homosexuell handling medförde vanligen hans sociala undergång. Homosexuella personer blev ofta offer för utpressare.

Fokus för detta inlägg ligger på Haijbyaffären med ursprung redan på 1910-talet men som under krigsåren på 1940-talet kom att hamna som en säkerhetsfråga för landet i högsta ordningen. Kurt Haijby påbörjade i maskopi med sin hustru Anna Haijby år 1933 en långvarig utpressning mot hovet för en påstådd homosexförbindelse med Kung Gustav V.

Den sk Kejneaffären var den första av 1940- och 1950-talens uppmärksammade rättsaffärer som fick namn efter pastor Karl-Erik Kejne, som var anställd vid Stadsmissionen i Stockholm. Kejne påstod att han sedan mars 1948 varit utsatt för en rad trakasserier, stördes av nattliga telefonsamtal, hotades till livet och utsatt för intensiv ryktesspridning för påstådd homosexualitet. I aug 1949 tog Kejne kontakt med kriminalpolisintendenten i Stockholm Alvar Zetterquist men Kejne yrkade inte på några åtgärder. Han ville bara att polisen skulle vara underrättad ”ifall något hände”. Hela historien tog en allt vidlyftigare karusell med falska uppgifter, påståenden, beskyllningar och motbeskyllningar som Kejne spred med skandalpressens hjälp. Pastor Kejne uppträdde till och med i folkparkerna och mot betalning spred sina budskap till publiken. Jag minns en gång att min far tog mig med på ett dessa folkparksuppträden år 1949 men jag har naturligtvis inget minne om vad som sades.

Kejneaffären fick följden att regeringen Erlander inblandades (1947) och Kejnekommissionen bildades med riksåklagaren Maths Heuman som ordförande. Senare fick stadsrådet Nils Quensel avgå av skäl som att han egentligen varit alltför hygglig mot Kejne och andra hjälpsökande personer. Kejneaffären exponerar hur ”dåtida” ryktesflora skapad genom pressens försorg kunde tvinga fram extraordinära åtgärder från samhällets sida.

Den sk Haijbyaffären, efter affärsmannen Kurt Haijby – blev aktuell i samma tidsskede som Kejneaffären men den affären hade sitt ursprung till 1910-talet. Kurt Haijby, med titeln direktör, hade ett brottsligt förflutet och dömd till straffarbete för flera inbrott. Haijby hade arresterats av polisen i Göteborg år 1923, för förfalskning. Vid ett flyktförsök hade Haijby på polisstationen dragit upp en pistol och skjutit en konstapel som inom kort avled. Han var misstänkt för otuktsbrott mot minderåriga pojkar, det som i dag kallas pedofili. Kurt Haijby åtalades 1952 för långvarig utpressning mot hovet som hade utbetalat Haijby stora belopp för att förhindra hans uppgifter om påstådd förbindelse med Kung Gustav V skulle nå offentligheten. Den mångåriga utpressningen inleddes år 1933 och pågick i olika perioder fram till 1950-talet. Då fanns ej längre Gustav V i livet. Hajby anklagades och dömdes av Stockholms rådhusrätt 22:a dec 1952 för utpressning till åtta års straffarbete. Hovrätten sänkte efter Haibys överklagande 16:e feb 1953 straffet till sex års straffarbete.

Under andra världskriget hade säkerhetspolisen mandat att utöva kontroll av telefonsamtal som hade med rikets säkerhet att göra. Under krigsåren fann säkerhetspolisen Haijby som avlyssnade hans telefon, som en säkerhetsrisk. I ett samtal i jan 1941 mellan Haiby och författaren Gustav Eriksson, känd som utgivare av kioskromaner, hade framkommit att Haijby bad Eriksson att hjälpa honom med en bok med titeln. ”Kungen och Tennisen”. Boken skulle handla om ”avslöjanden” om Haijbys påstådda homosexuella förbindelse med Gustav V.

Kungens gärningar var enligt gällande grundlag (1809-års regeringsform) undantagna åtal. Det innebar ej att lagen inte gällde för konungen men eventuella överträdelser kunde inte åtalas och blev ostraffade. Men för statschefen kan lagöverträdelser leda till socialt ogillande och raserat anseende vilket inte lättvindigt kan viftas bort – minst av allt i krigstid!

Tage Erlander skriver i sina memoarer år 1974: – ”Hitlers uppmarsch till det stora kriget pågick. En skandal i vilken den svenske kungen var inblandad kunde antas få ödesdigra följder, ej enbart för monarkin utan också för rikets säkerhet. Det fanns många ämbetspersoner, såväl inom som utanför hovet som hade med Haijby affären att göra som ansåg att publicitet kring den tidpunkten till varje pris måste förhindras”.

Militärhistorikern Eric Carlsson skriver om Gustav V år 2006: - ”Låt oss anta att en främmande makt under kriget hade framskymtat att de hade besvärande uppgifter om statschefen. Antag vidare att denna makt förklarar att de kommer att utnyttja dessa uppgifter – såtillvida att man från svensk sida inte förklarar sig vara villig att gå den främmande makten till mötes i något aktuellt krigsläge”.

Därmed hade Haijby agerande, genom en planerad bokutgivning år 1941, som allvarligt kunde skandalisera och skada Gustav V, hamnat som en i högsta ordningens säkerhetsproblem för Sverige.

Efter kung Gustav V bortgång 1950 kom ett antal berättelser i omlopp om ett nära samröre med nazismen under krigsåren. Oförklarligt har enbart intrycket förmedlats att Gustav V som kung var en nazianstucken person som for och hälsade på Hitler. Detta är en grunden falsk bild. Hitler hade tre roller; (1) partiledare (2) Krigsmaktens chef (3) Statschef. Kung Gustav V hade som statschef i Sverige, i vissa uppkomna ärenden, kontakt med Tysklands statschef.

Syfte med inlägget med rubriken Haijbyaffären är tvåfaldigt
I första hand är syftet att - vederlägga en halvsekellång skröna om Haijby som kung Gustav V nattliga och manliga bekantskap som ännu sprids som sanning på Internet samt ett otal hemsidor ävensom i sentida media. Som belägg för dessa påståenden hämtas uteslutande uppgifter från Haijbys egna böcker eller hans juridiska ombud Henning Sjöström. Då som nu är det snaskiga och säljande som vinner spridning och fastnar i folks minne. Om den påstådda händelsen är falsk eller riktig har mindre betydelse.

I högsta grad var dåvarande riksåklagaren Maths Heuman polisintendent Alvar Zetterqvist involverade i Haijby-affären. Båda ämbetsmännen utgav böcker som påvisar Haibys mångåriga falsarier och utpressning av hovet. Zetterqvist och Heuman, befann sig som ämbetsmän mitt i dåtidens verklighet.

I andra han är syftet att – vederlägga rykten att kung Gustav V enbart tog ställning för nazismen under krigsåren och for och hälsade på Hitler.

Läsanvisningar
Kapitlet om Kung Gustav V och drottning Victoria, har som namnet säger, fokus på den kungliga familjen med Gustav och hans gemål Victoria. Paret fick tre barn, Gustav, Wilhelm och Erik. Äktenskapet blev olyckligt, Victoria kom till stor del att vistas utomlands under sin levnad på grund av problem med hälsan ävensom av skäl som avståndstagande från sitt äktenskap med Gustav och vistelse i Sverige.

Kapitlet om Haijbyaffären är omfångsrikt med källor enligt förteckning bl a polisintendent Alvar Zetterqvist, riksåklagare Maths Heuman, och överståthållare Torsten Nothin. För överblickbarhetens skull är kapitlet om Haijby uppdelat delmängder (episoder) med källhänvisningar och kommentarer. Delmängd (episod) kan innehålla pekare till andra episoder. En efterskrift och sammanfattning avslutar inlägget.

Avgränsning
Information från JK-utredningen år 1981 omfattas ej av detta inlägg.

1. PERSONGALLERI INVOLVERADE MED HÄNDELSER I HAIJBY AFFÄREN
Som följd av Haijbys brottsliga leverne, brokiga liv, tillika med hans slutliga på 1950-talet omfattande bombardemang av skrivelser riktade till hovet, statsförvaltningen och rättsväsendet för påstådd förföljelse från myndigheterna sida kom det att leda till att antalet indragna eller omtalade personer i Hajbyaffären blev mycket omfattande. Det första parantesparet – i persongalleriet utgör levnadstiden för personen. Det andra parantesparet - utgör verksamma år ämbete, post eller yrke personen i fråga hade samband med Haibyaffären allt i dess olika förlopp från 1912 till 1953. [Källor: ”Vem är det” år 1939 och 1944 samt Sveriges Släktforskarförbund Dödbok åren 1947-2003].

Kungahuset
 Gustav V - (1858-1950), Sveriges kung 1907-1950
 Victoria av Baden – (1862-1930), Sveriges drottning 1907-1950
 Gustav IV – (1882-1973), Sveriges kung (1950 – 1973), äldste son till Gustav V och Victoria av Baden.

Hovstaten omfattar i dag: Riksmarskalkämbetet och Hovmarskalkämbetet.

Riksmarskalksämbetet - är riksmarskalkens stabsorgan och har till uppgift att leda och samordna verksamheten inom Kungl. Hovstaterna för Statschefens (Kungens) räkning. Riksmarskalken är chef för Kungl. Hovstaterna och håller kontakterna med riksdag och regering. Ämbetet inger årligen en anslagsframställning för Hovstaternas del av statsbudgeten.

Hovmarskalkämbetet - är numera titeln på den som tillkommer chefen för den inre administrationen vid konungens hovstat. Hovmarskalksämbetet har ansvar för kungafamiljens offentliga framträdanden och officiella representation. Ämbetet ansvarar för planeringen och genomförandet av statsbesök, officiella besök, högtidliga audienser, officiella middagar, jubileer, kommunbesök, mottagningar, officiella gåvor, tackbrev, gratulationer kondoleanser m.m.

H. Majt. Konungens dåvarande tjänstgörande hovstat
 Gustav von Blixen-Finecke (1857-1909), kronprins Gustav adjutant (187x-1881).
 Oscar Swensson – (f 1866) överintendent och chef för hovförvaltningen (1921-1941)
 Folke Von Krusenstjerna – (1872-1966) chef för hovförvaltningen från 1941.
 Oscar von Sydow – (1873-1936) riksmarskalk (1934-1936).
 Axel Vennersten (1863-1948) riksmarskalk (1936-1946).
 Birger Ekeberg – (1880-1968) riksmarskalk (1946-1959). Rapporterade utpressningen av Kungen till regeringen Tage Erlander år 1946.
 Reinhold Rudbeck – (1871-1957) förste hovmarskalk (1930-1946).
 Claës Bonde (f 1878) kabinettskammarherre och kung Gustav V handsekreterare från 1938.
 Louise Rålamb – (1875-1967) överhovmästarinna (1938-19xx)
 Axel Munthe (1857-1949) Drottning Victorias läkare (1893-1930)

 Gustav Rydén – hovfurir
 Olof Lönnblad – kriminalkonstapel - slottsdetektiv
 Carl Jungholm – advokat och hovadjutör

 Conrad Quensel - advokat anlitad av hovförvaltningen i samband med utbetalningar till Haijby. Bror till statsrådet Nils Quensel.

Regeringen Erlander 1946-
 Tage Erlander – (1901-1985) statsminister (1946-1969)
 Herman Zetterberg – (1904-1963) justitieminister (1945-1957)
 Eije Mossberg – (1908-1997) inrikesminister (1947-1951), Landshövding (1951-1957)
 Ernst Wigfors – (1881-1977) finansminister (1925-1926), (1932-1936) samt (1936-1949).
 Per-Edvin Sköld – (1891-1972) försvarsminister (1938-1945), konsultativt statsråd (1948-1949), finansminister (1949-1955)
 Nils Quensel – (1894-1971) konsultativt statsråd (1936-1940) (1943-1951), president i kammarrätten (1940-1961), Bror till advokat Conrad Quensel.

Justitiekanslerämbetet - skall på regeringens vägnar övervaka att myndigheterna, deras tjänstemän, samt advokater, fullgör sina uppgifter i enlighet med gällande rättsregler. Tillsynen gäller både statens och kommunernas myndigheter, men inte myndigheter under riksdagen. JK är som åklagare den ende som har rätt att väcka åtal för yttrande- och tryckfrihetsbrott. Han behöver dock inte verkställa sina egna beslut om åtal: En allmän åklagare (som normalt sorterar under riksåklagaren) är skyldiga att väcka och utföra åtal efter uppdrag från JK. Den som vill söka skadestånd av staten, t.ex. på grund av att ha suttit felaktigt häktad eller fängelse eller lidit skada på grund av något annat felaktigt myndighetsbeslut, kan göra detta genom hemställan hos justitiekanslern, som har rätt att reglera vissa skadestånd för statens räkning

 Karl-Gustav Hjärne - (1892-19??) Justitiekansler (1933-1937)
 Olof Alsén – (1894-1982) Justitiekansler (1937-1961) Gavs av regeringen i uppdrag 28:e sept 1951 att utreda om myndigheter hade handlat felaktigt gentemot Kurt Haijby.

Justitieombudsmannnaämbetet - JO-ämbetet infördes 1809. Eftersom kungen på den tiden hade makt att styra riket ansåg den dåvarande ståndsriksdagen att det behövdes ett ämbete som var oberoende av kungen, som kunde kontrollera att lagar och förordningar efterlevdes. Riksdagen valde därför en justitieombudsman (JO) och gör så än i dag. Trots att snart 200 år har gått arbetar JO efter samma grundprinciper som man hade från början.

 Folke Rudewall – (1895-1963) Justitieombudsman (1944-1956)

Överståthållarämbetet - var benämningen på den högsta civila förvaltningsmyndigheten för Stockholms stad under åren 1634-1967. Dåtida Överståthållarämbetet var ett vildvuxet ämbete med innehåll av såväl statlig som kommunal verksamhet. ÖÄ leddes av en överståthållare. Ämbetet lades ner i samband med utgången av 1967, då Stockholms stad slogs ihop med Stockholms län.

 Torsten Nothin – (1884-1972) överståthållare (1933-1949), ansåg att Haijby skulle åtalas för utpressning redan år 1938.
 Johan Hagander – (1896-1991) överståthållare (1949-1963) - övertog Haijby-ärendet efter Nothin)

Riksåklagarämbetet – År 1917 skapades åklagarmyndigheter i varje län. Länsmännen ersattes med landsfiskaler. Samma år ersattes kronofogdarna med landsfogdar. Innan år 1948 var det landsfiskalen som förde allmänhetens talan i brottmål inför domstolen. Sedan 1948 finns tjänstebenämningen "åklagare". Riksåklagarämbetet (RÅ) inrättades på samma gång med en ny rättegångsbalk.

 Maths Heuman – (1899-1993) riksåklagare (1948-1960)
 Bengt Lännergren – (1906-1982) fd justitiekansler, assessor och särskild åklagare i rättegången mot Haijby vid Stockholms rådhusrätt 1952.

Rådman
 Erik Tamelin – rådman i Stockholm och senare justitieråd. Gavs av JK uppdraget att utreda om det fanns fog för Hajbys anklagelser om olika tjänstemän hade gjort sig skyldiga till oegentligheter.
 Gunnar Junker – (1883 – 19??) – rådman vid Stockholms rådhusrätt.
 Agge Öberg – hovrättsnotarie, paret Haijbys biträde vid skilsmässoansökan.

Polismyndigheten i Stockholm
 Erik Roos – (1896-1969) polismästare i Stockholm.
 Alvar Zetterquist – (1901-1979) kriminalpolisintendent i Stockholm (1930-1937 & 1940 -1955). Zetterquist var i högsta grad involverad i såväl Kejne- som Haijbyaffärerna. År 1941 fick Alvar Zetterqvist Haijby affären på sitt bord.
 Martin Lundqvist – tf kriminalpolisintendent (1938-1939) under tiden för Zetterquist beredskapstjänstgöring.

Polismyndigheten i Göteborg
 Ernst Fontell (1890-1960) – polismästare i Göteborg från 1932. Fontell rapporterade händelsen i Göteborg, till överståthållare Torsten Nothin i Stockholm, då Haijby år 1938 förhördes som misstänkt för otukt med minderåriga. På samma gång informerade Fontell om Haijbys påstådda homosexuella relation med kung Gustav V.

Dåvarande tyska säkerhetstjänsten
 Reinhard Heydrich – (1904-1942) Blev Gruppenfürer i SS och byggde upp dess säkerhetstjänst (SD). Chef för säkerhetstjänsten och säkerhetspolisen år1936 (CSSD). Enligt uppgifter från Haijby hade han som fängslad förhörts av Heydrich i Tyskland.

Kejne kommissionens sju ledamöter
 Maths Heuman, riksåklagare, kommissionens ordförande
 August Lindberg (s) (1885-1966) ordförande i LO 1936-1947. Sekreterare och protokollförare vid Haijbys hörande av Kejnekommissionen.
 Torsten Bengtson (bondeförbundet), riksdagsledamot
 Nathael Gärde (fp), (1880-1968) justitieråd 1936-1946
 Ivar Harrie, ordförande i Publicistklubben
 Nils Herlitz (högerpartiet), (1888-1978) professor
 Helga Sjöstrand (s), riksdagsledamot

Haijby anklagad för utpressning
 Kurt Alfred Haijby f Johansson - (1897-1965) anklagades år 1952 för mångårig utpressning av hovet. Haijby fälldes i rådhusrätten och dömdes till åtta års straffarbete. Efter överklagande i hovrätten sänktes straffet till sex års straffarbete. Hans hustru Anna avled år 1965. I augusti månad samma år tog Haijby själv sitt liv.

Juridiska biträden (advokater) anlitade av Kurt Haijby
 Gideon Alm (1902-1964) – till en början Haijbys biträde i rådhusrätten i dec 1952
 Henning Sjöström – biträde i rådhusrätten 1952 (övertog ärendet efter Gideion Alm i rådhusrätten och Svea hovrätt).
 Harry Donsloe – advokat för Haijbys räkning i vissa frågor.

[Läkare involverade med undersökning av Kurt Haijby sinnestillstånd [/i]
 Harald Rabe (1897-1977)– överläkare vid Beckomberga
 Gösta Rylander – professor

Debattörer
 Vilhelm Moberg – (1898-1973) författare och debattör. Skrev ofta tidningsartiklar, kåserier och krönikor under olika pseudonymer. Debuterade med Raskens 1927. Känd för sitt utvandrarepos. Moberg engagerade sig intensivt i ”Rättsröteaffärerna” och skrev flera böcker och tidningsartiklar i vilka han som republikan gav vilda svingar mot kungahuset och myndigheter.

2. PRESENTATION AV NYTTJADE KÄLLOR
Såväl citat som omarbetning av text enligt förteckning har gjorts. Litteratur om Haijbys liv och leverne och rättegångarna finns mycket sparsamt tillgängliga (ref 1-7). Hos antikvariat i landet finns något fåtal återstående exemplar. Vissa bibliotek innehar litteratur dock ej för hemlån (Kungl Biblioteket). Sentida utgivna böcker om Gustav V finnas i bokhandel, men förmedlar Haijbyaffären mycket sparsamt eller ej alls (ref 8-10). När litteratur om Kurt Haijby har försvunnit från antikvariat då har också vetskapen om Haijbys utpressning av hovförvaltningen försvunnit, endast nidbilden av Kung Gustav V som en nazianstruken och homosexuell person lever kvar.

1 - ”Kriminalchefen berättar – del II”, - Alvar Zetterqvist, Medéns förlag 1960, ej ISBN. Zetterqvist hade befattningen kriminalpolisintendent i Stockholm (1930-1937 & 1940 -1955). Zetterqvist var i högsta grad involverad i såväl Kejne- som Haijbyaffärerna. Det var år 1941 som fick Zetterqvist Haijby affären på sitt bord överlämnat av ÖÄ Torsten Nothin. Mellan Zetterqvist och Nothin uppstod starka motsättningar. Ställningstagande till motsättningarna görs ej av skäl som att händelseförloppen blir svåröverblickbara.

2- ”Rättsaffärerna Kejne och Haijby” - Maths Heuman, Norstedts Förlag 1978, ISBN 91-1-787202-2. Heuman var riksåklagare (1948-1960) och i högsta grad med dåvarande assessor Bengt Lännergren involverad i rättegångarna mot Haijby år 1952-1953. Heuman bok tillkom c:a 18 år efter Zetterqvist bok och c:a 25 år efter rättegångarna. Föreslår anskaffning om boken återfinns på antikvariat.

Skildringarna Zetterqvist & Heuman konvergerar väl, överlappande delmängder finns i inlägget. Diskrepanser finns vad gäller datum för händelser förekommer, när så råder antas Heuman uppgifter av skäl som att hans bok tillkom senare och är mer genomarbetad än Zetterqvist skildring.

3 – ”Regeringsmakt och rättsäkerhet”, – Torsten Nothin, Norstedts 1954. Här avhandlar Nothin, mot en längre bakgrund av Sveriges statsskick, enligt hans förmenanden att affären Haijby handlades felaktigt i vissa turer av ämbeten och i riksdagen. På ett tidigt stadium ansåg Nothin att Haijby skulle åtalas för utpressning av hovet. Av konstitutionella skäl var detta dock omöjligt under Kung Gustav V levnad.

4 – ”Från Branting till Erlander” – Torsten Nothin, Wahlström & Widstrand 1955. Torsten Nothin hade ett långt förflutet i statsförvaltningen som ämbetsman, konsultativt statsråd och som överståthållare i Stockholm 1933. Nothin hade ett stort antal utredningsuppdrag som sakkunnig. I sin bok har Nothin en längre skildring av Sveriges statsskick och historia. Översiktligt avhandlas affären Haijby.

5a- ”Patrik Kajson går igen”, Kurt Haijby, lät på eget förlag 1947 utveckla denna pamflett. (Se ref 5b).

5b – ”Ett lysande följe” - Kurt Haijby 1951, (egen utgivning genom Södermalms boktryckeri 1951). Haijbys pamflett på 80 sidor är trist skriven, i ett enda kapitel, med vissa bilagor av Haijbys klagoskrifter till Kung Gustav VI och myndigheter. Han öser hånfulla ordalag mot myndigheterna dess tjänstemän och ämbetsmän. För dem som ej har åtkomst av Alvar Zetterqvist och Maths Heumans utgivna verk är det svårbegripligt att förstå vad Haijby menade med sina pamfletter.

6 – ”Dramat om Haijby – en vit bok i Haijbyaffären” - Henning Sjöström, Bokförlaget Sjöström & Sjöström 1973. (Ej ISBN). Sjöström var Kurt Haijby juridiska ombud i såväl rådhusrätten 1952 och i Svea hovrätt 1953. Givetvis antar Sjöström rollen av försvararen och Kurt Haijby blir en missförstådd person. Haijby äktenskap med Anna Haijby uppmålas i färger av tomtebolycka. Sjöström har ingen förklaring till orsaken att hovförvaltningen utbetalade penningmedel till direktör Haijby under många år. Som affärsman var Haijby en katastrof. Sjöströms bok blir otydlig just genom de många turer, med siffror, som skildrar hovets många utbetalningar till Haijby. I övrigt följer Sjöström det historiska förloppet, enligt Zetterqvist och Heuman, dock med tyngdpunkt på försvararens intresse.

7 – ”Tage Erlander 1949-1954”, - Tage Erlander, Tidens förlag 1974, ISBN 91-550-1702-9. Erlanders liv och karriär som statsman skildrar han i en serie böcker. ”Hajbyaffären” heter kapitlet i Erlanders bok som skildrar hur regeringen kom att bli involverad i denna affär.

8 – ”I egen sak, obekväma inlägg i det offentliga samtalet”, – författare Vilhelm Moberg, en sammanställning utgiven år 1984 (efter Mobergs död), Ordfronts förlag, ISBN 91-7324-223-3. Moberg engagerade sig ljudligt, synligt och spektakulärt i det som kom att kallas rättsrötedebatterna med Kejne- och Haijby-affärerna. Moberg gick med rallarsvingar till attack mot kryperiet och fjäsk mot ”makten”. När makten representerades av kungadömet restes hans motvilja till raseri. Moberg litande inte på vittnesmål som stod överheten nära. Han satte däremot stor tilltro till lösa påståenden från personer som inte alls kunde betraktas som sanningsenliga.

9 – ”Bakom den Gyllene fasaden – Gustav V och drottning Victoria – ett äktenskap och en epok”, - Gustav von Platen, Bonniers förlag 2002, ISBN 91-0-058048-1. von Platens biografi handlar om Gustav V och drottning Victoria, familj, resor, besök och deras olyckliga äktenskap med Victorias långa bortavaro från Sverige. Boken handlar också om Sveriges utveckling under Gustaf V:s regenttid från 1907 huvudsakligen fram till andra världskriget. Föreslår anskaffning.

10 – Kungliga släktband – kungar, drottningar frillor och deras barn”, - Ulf Sundberg, Historiska Media 2004, ISBN 91-85057-48-7. Sundberg har i en utmärkt bok skildrat svenska kungafamiljer från Gustav Vasa till vår nuvarande kung Carl XI Gustav. Sundberg skildrar kungaparet Gustav V och hans gemål Victoria av Baden som fick tre barn, Gustav, Vilhelm och Erik. Föreslår anskaffning.

11 – ”Gustav V och andra världskriget”, - Erik Carlsson, Historiska Media 2006, ISBN 91-85057-88-6. Erik Carlsson skildrar det som i dag är mindre känt om Kungens insatser som statschef för Sverige under krigsåren 1939-1945. Eric Carlsson är en av fåtaliga författare som tydliggjort Kurt Haijby lösmynthet, om hans påstådda förhållande med Gustav V, som ett i högsta ordningens säkerhetsproblem för riket under krigsåren. Föreslår anskaffning.

Övrigt
”Förtroligt och hemligt – kunglig utrikespolitik och svensk neutralitet under andra världskriget”, - Gunnar Richardsson, Carlssons bokförlag 2007, ISBN 978-91-7331-055-0. Gunnar Richardsson har i fokus Gustav V som en nazianstruken person. Richardsson refererar till minst trovärdiga källor som Thobias Hübinette. Richardsson avhandlar ej Haijbys påstådda affär med Gustav V.

3. DEN KUNGLIGA FAMILJEN - GUSTAV V

3.1 Det Kungliga släktskapet
Den blivande Kungen Gustav V föddes 16 juni 1858 på Drottningholms Slott som äldste son till Oscar den II och Sofia av Nassau. När Gustav föddes var Oscar I fortfarande kung i Sverige och Norge men han var sedan lång tid tillbaka oförmögen att utöva statschefsskapet. Det var äldste sonen Karl XV som fungerade som kronprins-regent under sin fars långa sjukdom. Den andre sonen till Oscar den II och Sofia av Nassau var Oscar född 1859 i Stockholm. Den tredje sonen Oscar Karl Wilhelm föddes i Stockholm år 1861. Den fjärde sonen Eugen Napoleon Nikolaus föddes år 1865 på Drottningholms slott. Eugen blev senare känd som ”målarprinsen” på Waldemarsudde.

Gustav blev vid dopet utnämnd till hertig av Värmland. Han konfirmerades i april 1875 i Slottskapellet i Stockholms slott på samma gång som han utnämndes till underlöjtnant vid Värmlands regemente. Gustav gavs utbildning i Beskowska skolan med Hjalmar Branting och Verner von Heidenstam som klasskamrater. Gustav hade dock ej den begåvning som hans far hade och upplevdes i ungdomen som, klen, blyg och osäker. Under en lek år 1871 halkade han, fick en höftskada och måste gå med käpp och kryckor. Gustav blev kurerad föst genom specialistbehandling i Holland och Tyskland. Därpå återvände han till skolan och från våren 1873 förmedlades han undervisning i arvfurstens palats. Efter mogenhetsexamen fortsatte studier vid Uppsala och Kristiania universitet samt vid militära skolor. Efter höftskada växte Gustav upp till lång och gänglig yngling med intresse för golf- och senare jakt och fiske. Han blev en god ryttare.

Gustav gjorde en utrikes resa 1878 med syftet att han som kronprins skulle träffa lämpliga prinsessor men resan skulle också bidra till hans personliga utveckling. I ”dåtiden” var det mer komplicerat att finna en hustru till en blivande kung än det är i ”nutiden”. Främst skulle äktenskapet med tronarvingen stärka monarkin i det egna landet med en allians med ett annat lands furstehus. Familjen Bernadotte betraktades som uppkomlingar och hade ”lägre rang” så det gick inte att välja en brud av en ”högre rang”.

Tidigare var Sverige orienterat mot Frankrike men efter kriget år 1870-71 då Frankrike besegrats, skedde en ominriktning mot Tyskland som bättre kunde infogas i utrikespolitiska bilden. Under en höstmanöver i Strasbourg mötte kronprins Gustav, Victoria av Baden som var dotterdotter till Kejsar Wilhelm I. Victoria var dotter till storhertig Friedrich av Baden och hans gemål Louise av Preussen. Victoria var född 1862 i Karlsruhe i Baden och ”fick en ytterst omsorgsfull uppfostran”, som det hette. Hon var mycket språkkunnig med intresse för konst och musik.

Victoria var ”ledig för äktenskap” när svenska hovet började fundera på ett parti. Kung Oscar II ville förbättra relationerna till Tyskland, utan att rubba neutralitetspolitiken, samt behålla relationen med England. Victoria passade utmärkt enligt politiska intentionerna eftersom hon var Kejsar Wilhelm I favorit barnbarn. Den något tystlåtne Gustav överraskades av Victorias glada humör och hennes familj gladdes åt att dottern tycktes ha blivit förälskad i Gustav från Sverige. Bröllopet stod i Baden 20 sept 1881. Som kronprinspar återvände Gustav och Victoria till Stockholm 1 okt 1881 där stora festligheter hade ordnats. Victoria överraskade alla genom att lära sig svenska på mycket kort tid och hon blev mycket populär, vid hovet fanns ingen ung prinsessa och en Victoria ”feber” drog över landet. Victoria hade en stor lugg över pannan som flertalet kvinnor lade sig till med. Klädesplagg gavs namn efter Victoria, som handskar, skor, hattar, schalar m fl.

Till Victoria goda sidor hör att hon utvecklade nöjeslivet vid hovet och att ägnade sig åt välgörenhet. Hon förbättrade definitivt de tysk-svenska relationerna vilket stod högt på den svenska agendan. Victoria deltog i societetslivet i Stockholm, anordnade baler, basarer, och diverse konstnärliga arrangemang. Hon blev känd för insatser för välgörenhet som ibland var skälet till sammankomster och festligheter som hon ordnade. Victoria hade dock svårt att anpassa sig till de annorlunda traditionerna i det svenska hovet och försökte förgäves införa strängare tyska ceremonier.

Kronprinsparet skulle få tre barn. (1) Den 11:e nov 1882 föddes Gustav Adolf, han som senare blev Gustav VI. (2) Den 17:e juni 1884 föddes Vilhelm, diktarprinsen, som skulle gifta sig med furstinnan Maria Pavlona av Ryssland. Äktenskapet blev olyckligt och upplöstes 1914. (3) Sonen Erik född 1889 hade svag hälsa redan från barndomen och levde tillbakadraget. Erik som var ogift avled i sviter av spanska sjukan år 1918.

3.2 Drottning Victoria
Victoria hade från unga år problem med hälsan och luftrören. Under 1880-talet tillbringade hon vintrarna i Mainau eller vid Bodensjön, och senare vistades hon om vintrarna i Rom i vård av läkaren Axel Munthe. Förlossningen av prins Erik hade blivit svår och efteråt drabbades Victoria av lungsäcksinflammation som hon aldrig riktigt återhämtade sig ifrån och fick svårt att klara vintrarna i Sverige. Kung Oscar II klagade på att, trots att hon reste till Södern varje vinter, blev hon tydligen aldrig bättre. Kung Oscars II ville inte att kronprins Gustaf lämnade landet och var mån om att kronprinsens uppgifter, som förberedelser som blivande arvtagare av tronen, skulle försiggå kontinuerligt, varför han tog avstånd från parets långa bortavaro från Sverige.

Kronprinsparet hoppades att en långvarig vistelse i ett land med varm och torr luft skulle göra Victoria gott. Men det var ej enbart sjukdom som drog Victoria till andra och varmare länder, hon kom att vantrivas med sin livsuppgift som blivande drottning i dubbelmonarkin Sverige-Norge och de tre barnen hon hade hand om att uppfostra.

Tillsammans med kronprins Gustav och hans adjutant baron Gustaf von Blixen-Finecke reste Victoria i okt 1890 till Egypten för att stanna där ett halvår. I Stockholm hade hovet nåtts av rykten om att kronprinsessan hade haft en affär med adjutanten under besöket i Egypten. Kronprins Gustav hade noterat Victoria och adjutant Blixen-Finecke beteende fast han kanske inte ville tro det var sant. I ett brev till kung Oscar från den 29 augusti 1891 skriver kronprins Gustav att om en ny resa till Egypten skulle bli aktuell är det bäst om adjutanten stannar hemma, "Så att menniskor ej få onödigtvis anledning till prat". Gustav skriver vidare: ”ett sådant hjärtesår som hon tillfogat mig kan ej gro ihop på några dagar eller veckor”. Kung Oscar II meddelade i ett brev till storhertig Friedrich av Baden i Mainau, Victorias beteende under resan till Egypten.

Efter kronprinsparets vistelse i Egypten 1890-1891 lämnade de Kairo den 20 april och skildes åt i Brindisi. Kronprins Gustav for till Stockholm efter kung Oscars II påstötningar. Victoria reste till Capri och Sorrento. Under sin sista dag i Capri, den 18 maj 1881, mötte hon den svenske läkaren Axel Munthe. De förde långa samtal om medicinsk konsultation eftersom Victoria var missnöjd med sin egen läkare. Axel Munthe hade inlett sin karriär som läkare i Paris men flyttat till Rom där han blivit känd som expert på nervösa sjukdomar och blivit läkare för många patienter bland den europeiska aristokratin. När Victorias vid återresan besökte föräldrar i Mainau drabbades av hon av deras förtvivlan och vrede över affären med Gustaf von Blixen-Finecke.

Victoria stannade på Tullgarns slott men den svenska sommaren 1891 visade sig vara ovanligt regnig och i slutet av augusti drabbades Victoria ånyo av sjukdom. Doktor Ragnar Bruzelius ordinerade därför ytterligare en vinter i Egypten. I november 1891 flydde Victoria åter till Egypten men den här gången utan sällskap av Gustav och hans adjutant baron Gustaf von Blixen-Finecke.

I december 1892 fick Axel Munthe brev från kammarherre Carl Rosenblad med en förfrågan om han kunde bli kronprinsessan läkare under hennes tre månader långa vistelse i Italien. Detta svarade Munthe ja till och Victoria kom till Rom den i mars 1893. Tiden därefter började de umgås dagligen. Av allt att döma övergick förtroligheten snart till varmare känslor.

I mitten av september 1893 kom kronprinsparet till Sofiero och där anslöt sig Axel Munthe. Bevarade brev visar att Munthe och Victoria var mycket förtroliga med varandra. Victoria berättar att all intim samvaro med kronprinsen har upphört och hon talar också att hon hellre har tråkigt i någon tysk kurort än stannar på Tullgarn med kronprinsen. Victoria besökte Italien varje år från 1901 fram till första världskrigets utbrott.

Den 8:e dec 1907 avled Oscar II och efterträddes av kronprinsen som blev kung Gustav V och Victoria blev drottning. Någon kröningsceremoni ville den nya kungen inte vara med om. Utan framgång försökte Victoria införa vissa tyska ceremonier vid hovet i Sverige. År 1907 blev Victoria drottning och en skilsmässa mellan henne och Gustav var nu helt omöjlig.

I maj 1907 gifte sig Munthe med en patient, Hilda Pennington Mellor. Hur Victoria reagerade på detta är okänt men hennes resor till Capri fortsatte där hon köpt ett eget hus på Capri, Villa Caprile.

Under de närmast följande åren följde officiella besök. Bland annat besökte kung Edvard VII av Storbritannien, drottning Alexandra och deras dotter prinsessan Victoria av England, Sverige. År 1913 tog kungaparet emot statsbesök av kung Viktor Emanuel III av Italien och drottning Elena. Så länge hon orkade deltog hon också ofta i informella överläggningar med representanter för den svenska partipolitiken. Särskilt Arvid Lindman hade en tät kontakt, bland annat brevledes, med henne. Utbrottet av första världskriget satte stopp för Victorias resor till Italien.

Under kriget reste Victoria flera gånger till Tyskland för att besöka sin mor i Baden. Efter begravningen av sonen Erik 1918 for Victoria, (hedersöverste av Stettin), återigen till Baden. Där upplevde hon den tyska kapitulationen och tvangs stanna i Tyskland i sex månader tills den oroliga situationen i Tyskland dämpats. Först i juli 1919 kunde Victoria återvända till Sverige.

Under 1920-talet blev Victorias hälsa ytterligare försämrad och hon bosatte sig permanent i Rom. Med hjälp av Axel Munthe köpte hon ett hus i Rom, Villa Svezia. Sista gången hon besökte Sverige var 1928 när Gustav V fyllde 70 år. Hösten 1928 återvände hon till Rom. Efter vintern 1929 blev hon allt svagare och drabbades återkommande av andnöd och kärlkramp. Den 4 april 1930 avled Victoria i Villa Svezia i en hjärtattack. Hennes stoft fördes till Sverige med pansarbåten Drottning Victoria. Den 12 april ägde statsbegravningen rum i Riddarholmskyrkan. Officiant vid begravningen var ärkebiskop Nathan Söderblom.

= = =Slut del 1= = =

[Skribenten]

3.3 Gustav V - Kung 1907-1950
Av betydelse för händelseutvecklingen i försvarsfrågan var de ansträngda relationerna mellan Gustav V och regeringen och främst då statsministern Staaff. Spänningen mellan Gustav V och hans ministär hade lett så långt att kungen hösten 1913, med utgångspunkt från försvarsfrågan, handlade antingen om ett slut för Staaff regim eller sin egen abdikering. Karl Staaf höll ett tal i Karlskrona den 21 dec 1913 i vilket han ville redovisa preliminära resultat från försvarsutredningarna. För sitt tal kritiserades Staaff skarpt i riksdagen för att han innan talet skulle ha lämnat Gustav V ovetande om talets innehåll. Karlskrona talet mötte också stark kritik från officershåll. Man pekade särskilt på att det allmänna spända läget i Europa inte medgav ytterligare uppskov i frågan om värnplikten. Omfattande rustningar pågick i Tyskland, Ryssland och Frankrike.

Försvarsfrågan växte lavinartat med ökat inslag av militära talare och Sven Hedin kom med sin skrift ”Andra Varningen” också den i miljonupplaga. Landet runt förbereddes en stor manifestation. Tanken var ett ”bondetåg” med uppvaktning hos konungen. Över 30.000 lantmän anmälde sig som deltagare och över 70.000 icke-jordbrukare gav sympatiförklaringar. Den 6 feb 1914 tågade deltagarna in på borggården på Stockholms slott där kung Gustav V tog emot. Deltagarna i tåget förklarade sig villiga att innevarande år medverka på ett sätt som ledde till en snar lösning av försvarsfrågan. Konung Gustav V sammanfattade sina synpunkter enligt följande:

”De saknas visserligen ej inom vårt land som hysa den meningen att frågan om övningstiden för infanteriet icke nu bör lösas, men jag delar ingalunda denna uppfattning, tvärtom har jag samma åsikt som I för nyss uttalat, nämligen att försvarsfrågan i sin helhet bör behandlas och avgöras nu, ofördröjligen och i ett sammanhang. De fordringar på fälthärens slagfärdighet och krigsberedskap, som av sakkunskapen inom min armé uppställas som oeftergivliga, frångår jag icke. I veten alla att detta betyder en utsträckt tjänstgöringstid för de värnpliktiga jämväl med hänsyn till behovet av vinterutbildning . För lösandet av sina stora uppgifter måste vidare min flotta icke allenast vidmakthållas utan i betydande mån förstärkas”.

För ministären Staaff kom kungens tal som en bomb och en regeringskris blev oundviklig. Följden blev att ministären Staaf tvangs avgå den 10 feb 1914. Ministären Hjalmar Hammarskjöld tillträdde den 17 feb 1914 fram till 1917 som ledde en partipolitiskt obunden men klart konservativ regering med uppgift att omedelbart lösa försvarsfrågan. Vid krigsutbrottet 1:a augusti 1914 var försvarsfrågan ännu olöst. Neutralitet skulle råda, därom var alla överens. Liberalerna krävde ännu en delad utbildningstid för infanteriet (vinter – sommarutbildning i två etapper) medan högern förordade en sammanhållande utbildning. Karl Staaf som var ordförande i särskilda utskottet gav upp motståndet mot regeringen och frågan kunde lösas.

Kriget 1914-1918 blev i ett avseende en överraskning för såväl krigförande som de neutrala. Ingen hade räknat med att kriget skulle komma att pågå så länge och kräva så fruktansvärda offer. Ingen hade förutsett omfattningen av folkförsörjningsproblemen som i Sverige skulle ta all kraft av regimer under krigsåren.

3.4 Kung Gustav V som person
Under Gustav V långa regeringstid blev 1914 års borggårdskris den värsta och svåraste påfrestningen. Trots den svåra sammanstötningen med Karl Staff fann sig Gustav V med den allmänna demokratiseringsvågen. Många hyllade kungen för hans gammelsvenska dygder medan andra krävde republik.

Gustav V var en friluftsmänniska med intresse för ridning, jakt och fiske. Under en längre utrikes resa upptäckte han i Skottland 1897 det nya spelet ”Lawntennis” vilket han införde i Sverige. Tennis blev hans favoritsport som han fortsatte med ända till 1946 då han var 88 år. Det finns flera författare som talar om att Kungen ägde naturlighet och värdighet och att han verkade som konung utan strävan att vara det. Att förmedla Kungens olika sidor säger de som mötte honom var svårt i detalj att precisera. Här följer några texter.

Nothin skriver [Ref-4] – ”Kungen ägde takt och ton vilket tog sig uttryck i ett flertal knappast av omgivningen uppmärksammade detaljer. Han var ytterst noga att inte framhålla någon särskilt och ej heller att sätta någon tillbaka. Om det var fråga om en utmärkelse eller ett offentligt erkännande, övervägde Kungen alltid noga om åtgärden kunde leda till ett ”prejudikat” eller om någon annan kunde resa anspråk på att bli ihågkommen. Också i det dagliga livet gav han akt på omgivningen. Inför ett samlat middagssällskap dröjde Kungen en kort stund vid dörren för att blicken fånga upp var gästerna stod så att han kunde hälsa på dem i den ordning som alla fann naturlig. När han skämtade med någon så skedde det på ett godmodigt sätt som inte kunde såra någon”.

”Kungen hade ett utpräglat sätt för Fair Play och fordrade utan prutmån ärlighet (renhårighet) tillbaka. Hans frågor var ärliga och ett ärligt svar ville han ha som svar på frågorna, ej insmickrande eller undanglidande. Kungen ogillade förklenande omdömen om frånvarande personer. Om sådana uttryck fälldes fick den skyldige en reprimand. Kungen var en flitig tidningsläsare och innan ålderdomen lagt en slöja över honom följde han noga med vad som sades och tänktes inom skilda grupper i samhället”.

”Kungen hade stor förmåga att skilja på stort och smått och var en god åhörare som ej avbröt en påbörjad redogörelse med frågor än mindre med besvärande förhandsgissningar hur saken förhöll sig. Långa utläggningar ogillade dock Kungen”.

”Liksom flera andra personer som stod Kungen nära uppfattade Nothin Kungen som ensam och utan vad man i dagligt tal kallar närmare vänner. Betecknande är att svenska folket under krigsåren förlitade sig lika obetingat på Kung GustavV som på statsministern Per-Albin Hansson. I ett tal på slottets inre borggård den 16 juni 1943 uttryckte sig Hansson på följande sätt: ”Det var i gamla tider en sed att tillägga Kungen ett namn, ett betecknande attribut. Vill vi nu återtaga denna sed framstå ett attribut framför andra. Eders Majestät har blivit nämnd den folkkäre. Det betecknar väl vår Konungs hållning till folket och folkets känslor för Konungen”.

von Platen [Ref-9] – vill frammana av en bild av Kungen med utgångspunkt från de många foton som togs under Gustav V levnad och det leder till ett vanskligt resultat. Men – säger von Platen, det går att fastslå att Gustav V inte var gjuten av faderns Oscar II modell, utan en lång mager herre, rak i ryggen, ej imponerande möjligen ståtlig och alltid ytterst välklädd vare sig han bär generalsuniform, jaktrock eller tennisklädd. Alltid är Gustav V allvarlig på foton. Men – fortsätter von Platen, de som stod honom nära vittnar om hans ständiga nervositet, hans bristande lugn om närheten till upprördhet och tårar. Han hade en egenskap som aldrig svek honom – en humor och ett pojkaktigt lynne som alltid medföljde ända in på ålderdomen. Han hade en ibland torr humor och skrattade hjärtligt över de historier som uppvaktningen berättade. Han saknade talangen att vara falsk och ljuga. Det var hans mänskliga svagheter och tillkortakommanden som ledde till hans popularitet.

Erlander skriver [Ref-7] – ”De allra sista åren av Gustav V levnad spreds en mängd rykten om hans senilitet skulle ha omöjliggjort att följa med vad som hände. Detta är helt fel. Han förhöll sig väl informerad om de skandinaviska försvarsförhandlingarna (1948- jan 1949) och var hela tiden övertygad om att de skulle bli resultatslösa. ”Jag känner norrmännen”, som kungen yttrade.

Lika pessimistisk var kungen när Erlander redogjorde för pågående förhandlingar med bondeförbundet. ”Synd att du måste ha så mycket arbete med det där, det blir ingenting av det”, vilket den gamle onekligen hade rätt i. Efter kungens bortgång antecknar Erlander den 30 nov 1950. ”Ingen lär bestrida att han i vissa svåra lägen tagit en position och drivit en linje. Många gånger har han intagit en klok position”.

3.4 Rykten och händelser om Gustav och Victoria´s samlevnad
Det har spekulerats mycket om Kung Gustav V och Drottning Victoria kärleksliv och ”vänsterprassel” under deras mångåriga separation. Rykten kom i omlopp redan efter prins Eriks födelse år 1889 om ”komplikationer som menligt påverkade det äktenskapliga livet”.

3.4.1 Vem var Gustav von Blixen-Finecke?
von Platen [Ref-9] – Gustaf von Blixen-Finecke var född i Danmark, där familjen ägde stora gods, och var nära lierade med kungafamiljen. Hans mor var prinsessa av Hessen och hans moster drottning i Danmark. Gustav Von Blixen var allt av döma av foton av samma längd som kronprins Gustav, men han hade en kroppsbyggnad som en brottare. Blixens utseende, konversation, manér, hållning och kvickhet prisas av så gott som alla som mötte honom. Von Blixen gifte sig aldrig, när han avled i Köpenhamn 1909 var han ännu ryttmästare.

Von Blixen var kronprins Gustav adjutant och medföljde kronprinsparet Gustav och Victoria på resan till Egypten 1890-1991. Allt efterhand förändrades von Blixens uppgifter under resan. Det blev sällsynt att han följde med kronprins Gustav på jakter utan bistod i stället kronprinsessan Victoria när hon jagade fotomotiv för sin kamera. Under resan befann sig von Blixen till stor del som assistent åt Victoria i hennes närhet. Alltmedan kronprins Gustav for och jagade villebråd som krokodiler och ökendjur, befann sig von Blixen i Victorias sällskap som assistent vid fotografering och i det medhavda mörkrummet, som iordningställts i ett särskilt tält. Vad hade hänt? Gustav skriver i ett brev till sin far kung Oscar II:

”Så snart vi kommit till slottet (Mainau) och jag blev ensam med Vicky talade jag med henne och sade henne allt, hela sanningen rent ut, mycket långsamt och allvarligt […] som det var möjligt under dessa svåra förhållanden. Jag slutade med att säga att mina känslor för henne ej var som förut efter det som passerat under hösten (i Egypten) men att jag på samma gång ändå hade förhoppningen kvar i mitt hjärta att om hon verkligen ville förändra sig i hela sitt uppförande och uppträdande allt åter kunde bli bra igen en gång i framtiden. Hon satt hela tiden stum och kall, fällde knappt en enda tår, men erkände utan omsvep allt samt sade sig inse hur orätt hon handlat.

Av allt att döma hade en ”romans” ägt rum mellan kronprinsessan Victoria och adjutant Gustaf von Blixen-Finecke under resan till Egypten 1890-1891.

3.4.2 Vem var Axel Munthe? (1857-1949)
von Platen [Ref-9] - Axel Munthe, smålänning, son till en apotekare, var ovanligt intelligent och trevlig sällskapsmänniska. Han tog vid 16 års ålder studentexamen i Uppsala och vidare medicinisk/filosofisk examen. Munthe for till Frankrike och studerade vidare vid Sorbonne universitetet i Paris och blev ditintills yngste medicine doktorn innan han fyllt 23 år. Hans avhandling omfattade blödningar i samband med förlossning.

Nervläkaren Jean Marie Charcut, känd världen över för sina experiment med hypnos, blev Munthes lärare. I detta sällskap fanns även Sigmund Freud och de öppnade praktik samtidigt år 1881, Freud i Wien och Munthe i Paris. Han umgicks även i svenska konstnärskretsar i Paris, kände Carl Larsson, Ernst Josefsson, August Strindberg, Carl Snoilsky, Nils Forsberg m.fl. Munthe öppnade praktik kring 1881 i Paris och fick snabbt åtskilliga patienter företrädesvis förmögna kvinnor som led av psykiskt betingade sjukdomar (neuroser). Han blev avstängd från sjukhuset La Salpetriére, av skäl som otillbörligt syfte av en kvinnlig patient under hypnos, lämnade Paris och for till Capri för att börja på nytt.

Axel Munthe blev Victorias livmedicus under återstoden av hennes levnad. Han är närvarande vid statsbesök och flera kungligheter ber om hans tjänster. Drottning Victorias hem blir i ett par decennier Casa Caprile på Capri, där Axel Munthe på San Michele fanns i närheten. Under slutet av 1920-talet försämras hennes hälsa åter och hon bosatte sig permanent i Italien. Victorias hus i Rom, Villa Svezia, låg med vacker utsikt över Tibern, inte långt från Villa Borghese. Villan hade tillhört det grekiska kungahuset, innan den svenska kungafamiljen köpte den. Det var Axel Munthe arrangerade köpet av villan.

Axel Munthes roll som drottning Victoria livläkare gav upphov till spekulationer – hade paret en romans? Nyligen lyckades Munthe-forskaren Bengt Jangfeldt spåra ett brev, eller rättare konceptet till ett brev, som kommit på avvägar. Det var från Munthe till Victoria vars innehåll tydligt pekade på att Victoria och Munthe var långt mer nära vänner än man trott. Ej nödvändigtvis förelåg en sexuell förbindelse men en psykologisk närhet som helt strider mot Victorias ytterst formella sätt. Det strider mot Victorias hela bördsmedvetna uppfostran att hon skulle ha haft en intim förbindelse med den ofrälse Axel Munthe.

3.4.3 Gustav V påstådda homosexualitet
Det finns många som säger sig ”veta att” Kung Gustav V var homosexuell. ”Kunskaparna” saknar dock belägg för sina påståenden. Ryktet har i huvudsak sitt upphov genom utpressaren Kurt Haijby mångåriga verksamhet. Kurt Haijby var känd som mytoman som krävde pengar av hovet för att förtiga sin påstådda förbindelse med Gustav V. Men Haijbys påståenden visade sig inte hålla i verkligheten vid Stockholms Rådhusrätt 1952 så ej heller i Svea hovrätt 1953. Men ryktena far vidare med vinden än i dag.

Vanligt är att kända personer drabbas av påflugna människor som på eller annat sätt vill träffa dem eller som kanske påstår sig vara släkt med den kände personen. Enligt ryktesvägen påstås att Gustav V hade minst ett barn utom äktenskapet med Victoria.

Såväl von Platen [Ref-9] som Ulf Sundberg [Ref-10] - pekar på ryktet att Gustav V hade minst ett utomäktenskapligt barn, nämligen författaren och veckotidningsmedarbetaren Anders Lundebäck som ivrigt påstod att han var son till Gustav V. Lundebäck var medarbetare i Åhlén & Åkerlunds veckopressförlag och var mycket välinformerad vad som hände inom den kungliga familjen. Lundebäck kallade kronprinsen Gustav Adolf för storebrorsan och Gustav V för ”farsan”. Det finns enligt von Platen visst stöd för hans påståenden men inga fakta finns som visar på att Anders Lundebeck verkligen var son till Gustav V.

I många år var Pontus Quarnström kronprins Gustav bäste vän, en duktig tennispartner och en trogen kamrat. Båda herrarna var intresserade av bilar och motorer. Gustav ville under Victorias långa frånvaro ha nära vänner och med Quarnström dyker genast rykten upp. Av c:a 200 funna brev som forskaren Björn Fontander läst finns inget som antyder att någotslags homosexuellt intresse.

Enligt von Platen hade vid en av kungens höstjakter, mot slutet av 1940-talet, en fotograf från veckopressen vid namn Arne Ingers inbjudits. Under lunchpausen hade Ingers erbjudits att ta plats vid Gunstav V uppmonterade bord i skogen och inbjöds till lunch. I samband härmed påstod Ingers att Gustav V hade knäppt upp hans gylf och börjar klämma på hans organ. Den Kungliga dikeskörningen vid nuvarande E4 (Kungens kurva) och vad som orsakat händelsen gav ytterligare rykten om Gustav V.

På liknande sätt har många skrönor påfunnits och byggts på för att ”bevisa” kungens avvikande böjelser eller som återger mer eller mindre förvirrade repliker och lustiga historier som påstås bevisa att Gustav V led av långt gången åldersförvirring. In i det sista var Kungen kapabel att leda regeringskonseljerna.

3.5 Rykten om Gustav V förhållande till Nazityskland under krigsåren
Beklagligtvis har kung Gustav V insatser under krigsåren blivit allmänt spridda i förklenande ordalag. Under kritiska perioder litade svenska folket lika obetingat på Per-Albin som på kung Gustav V. Militärhistorikern Eric Carlsson skildrar i sin bok om Gustav V händelser som i dag är glömda om kungens betydande insatser som statschef för Sverige under krigsåren 1939-1945. Gustav V hade en anteckning till statsrådsprotokollet den 19 februari 1940 som offentliggjordes i radio och press samma dag. Kung Gustav V ord lyder:

Det är på eget initiativ, som jag i dag sammankallat min regering för att till statsrådsprotokollet göra följande uttalande: Det är Min önskan att för Mitt svenska folk klargöra den svåra och ansvarsfulla ställning, i vilken vi nu befinna oss. Jag har ansett det vara Min oavvisliga plikt att i det längsta hålla vårt land utanför den ödesdigra konflikt, som för närvarande råder i världen. Därför har också med regeringens och riksdagens fulla tillslutning vår neutralitetsförklaring utfärdats. – Jag har hela tiden med största beundran följt broderlandet Finlands hjältemodiga kamp mot övermakten. Sverige har från början genom frivilliga och på mångfaldigt annat sätt sökt hjälpa detta land, men från första stunden meddelande Jag till Finland, att man där tyvärr ej borde räkna på militär intervention från Sveriges sida. Med sorg i hjärtat har Jag efter mogen prövning kommit till den uppfattningen at vi i nuvarande läge måste fasthålla denna ståndpunkt. Jag har nämligen den bestämda meningen att om Sverige nu ingrepe i Finland skulle vi löpa de största risker att bliva indragna icke blott i krig med Ryssland utan även i kriget mellan stormakterna, och ett sådant ansvar har Jag icke kunnat taga på Mig. I en sådan situation skulle det dessutom sannolikt bliva omöjligt att giva Finland det ej ringa bistånd, som det nu erhåller härifrån och så väl behöver och vilken vi även i fortsättningen äro beredda giva med varmaste hand. – Sveriges livsintressen, dess heder och fred, utgöra det mål, som Jag ständigt har för ögonen. Med Guds hjälp hoppas Jag att vi på den av oss inslagna vägen skola kunna undgå ett krigs alla olyckor. – Fosterlandet har alltid givit Mig talrika bevis på tillit och förtroende. Det är därför Min innerliga förhoppning, att Mitt folk även i denna svåra situation skall förstå och gilla Mitt handlingssätt”

Kung Gustav V diktamen till statsrådsprotokollet om det finska vinterkriget var en av kungens mest uppmärksammade statshandlingar under kriget. Sverige gav ej en särskild neutralitetsförklaring i samband med finska vinterkriget 1939. Det krigförande Finland fick omfattande stöd i form av krigsmateriel, frivilligförband, humanitära insatser och på annat sätt. På området krigsmaterielleverans var stödet så omfattande att det innebar ett ej obetydligt risktagande. Alltjämt rådde den av den svenska neutralitetsförklaringen från 27:e maj 1938.

Carlsson skriver: [Ref-11] - ”Kung Gustav V gjorde år 1944 en av sina mest betydande insatser i Ungern till förmån för ungerska judar. Ungern deltog på tysk sida i kriget mot Sovjet. De ungerska judarna uppskattades år 1944 till c:a 725.000. Den ungerska regeringen hade hitintills varit avvisande till tyska krav att inordna sig och underlät att skicka judar till lägren. Våren 1944 var Hitlers tålamod slut och 19 mars besatte tyskarna Ungern utan att möta motstånd. Judarna greps och fördes samman i provisoriska läger för vidare transport. Dagligen lämnade tåg Ungern med last av människor för transport mot Auschwitz”.

”Genom uppgifter komna från Auschwitz, förmedlade via Schweiz och London, nådde dessa till Sverige och kung Gustav V. Kungen ställde ett brev med lydelse enligt nedan, till Ungerns riksföreståndare Horty:

”Efter ha erhållit kännedom om de utomordentligt hårda metoder som Eder regering tillgripit mot den judiska befolkningen i Ungern, tillåter jag mig att vända mig personligen till Eders Höghet för att i mänsklighetens namn bedja Eder att vidtaga åtgärder för att rädda dem, som ännu återstå av detta olyckliga folk. Denna vädjan har föranletts av mina gamla känslor av vänskap för Ert land och min uppriktiga oro för Ungerns goda namn och rykte i nationernas samfund”

”Dagen därpå, den 4:e juli 1944 utfärdade UD en kommuniké i ärendet. Svenska folket fick vetskap om kung Gustavs intervention och händelsen väckte oerhörd uppmärksamhet också internationellt. Från den 7:e juli 1944 beslutade Ungerns diktator Horthy att deportationerna från Ungern skulle avbrytas. Två dagar senare kom Raoul Wallenberg till Budapest.”

”En amerikansk judisk grupp vände sig den 5 juli 1944 till svenska beskickningen i Washington med ett tack till Sveriges konung. ”For his uncesing efforts of the doomed Jewish people of Europé” Det amerikanska utrikesdepartementet, ävensom War refugee Board uttalade genom USA sändebud i Stockholm sin synnerliga uppskattning ”For the invaluable humanitarian services rendered by the Government of Sweden in the connection with the Hungarion situation”.

Oförklarligt har enbart intrycket förmedlats att Gustav V som kung var en nazianstucken person som for och hälsade på Hitler. Detta är en grunden falsk bild. Hitler hade tre roller; (1) partiledare (2) Krigsmaktens chef (3) Statschef. Kung Gustav V hade som statschef i Sverige, i vissa uppkomna ärenden, kontakt med Tysklands statschef.

Såväl Tage Erlander som polisintendent Alvar Zetterqvist pekar i sina memoarer på statsintresset att hejda Haijbys attacker mot Gustav V och hovet. I ”nutid” finns ej någon som så tydligt som militärhistoriken Erik Carlsson [Ref-11] som pekar på de egentliga orsakerna till Haijbys omhändertagande och inskrivning på Beckomberga sjukhus i januari 1941, nämligen statsintresset. Under kriget hade säkerhetspolisen mandat att kontrollera telefonsamtal som hade med rikets säkerhet att göra. Säkerhetspolisen fann att Haijby, som avlyssnades, som en säkerhetsrisk. I ett samtal i jan 1941 mellan Haijby och författaren Gustav Eriksson, känd som utgivare av kioskromaner, hade framkommit att Haijby bad Eriksson att hjälpa honom med en bok med titeln. ”Kungen av Tennisen”. Boken skulle handla om ”avslöjanden” om Haijbys påstådda homosexuella förbindelse med Gustav V.

Antag att en främmande makt under kriget hade framskymtat att de hade besvärande uppgifter om statschefen. Antag vidare att denna makt förklarar att de kommer att utnyttja dessa uppgifter – såtillvida att man från svensk sida inte är villig att gå den främmande makten till mötes i något aktuellt krigsläge.

För innehavaren av statens högsta ämbete kan lagöverträdelser leda till socialt ogillande och raserat anseende vilket inte lättvindigt kan viftas bort – minst av allt i krigstid! Därmed hade Haijby agerande, genom sin tilltänkta bokutgivning år 1941, som allvarligt kunde skandalisera och skada Gustav V, hamnat som ett i högsta ordningens säkerhetsproblem för Sverige. Det var anledningen att fallet Haijby år 1941 kom att hamna på polisintendent Allvar Zetterqvist bord som ledde till Haijby intagningar på Beckomberga sjukhus.

4. HAIJBYAFFÄREN

4.1 Vem var Kurt Hajby f Johansson?
Heuman skriver [Ref – 2] - ”Kurt Alfred Johansson var född 14 maj 1897 i Stockholm. Han antog namnet Haijby i vuxen ålder men rörde sig också med andra efternamn som ”Hamilton”. Hans far var så vitt man vet en hederlig affärsman som drev en vilt- och skaldjurshandel i Gamla Stan i Stockholm. Som ung pojke fick Kurt för sin fars räkning leverera varor och inkassera betalning hos kunder. Bland kunderna fanns även slottsförvaltningen och Kurt Johansson fick kännedom om slottets labyrinter och irrgångar vid leveranserna.

I maj år 1912, när Kurt var fjorton år, sålde han tillsammans med två andra scouter majblommor till Kungen. I utpressningsmålet 40 år senare påstod han oriktigt att han i samband härmed blivit förförd av Kungen.

Inför rättegången i Rådhusrätten 1952 var det av stor betydelse att undersöka om det låg någon verklighet bakom Haijby påstående. Av en tidningsnotis den 2:a maj 1912 fanns tre namngivna scouter, bland dem Kurt Johansson, som vid ett besök på Slottet den 1:a maj hade fått sälja majblommor. De båda namngivna kamraterna kunde uppspåras och inkallades som vittne i målet. De uppgav att alla tre under besöket på Slottet varit tillsammans hela tiden och haft sällskap därifrån och att det var helt orimligt att kungen skulle ha visat något särskilt intresse för någon av dem. (Vi parkerar historien om Haijby påståenden från år 1912 här så länge och återkommer till händelsen vid målet i Rådhusrätten 1952).

Sjöström skriver [Ref-6] – En sommar när familjen Johansson vistades på sitt sommarnöje försvann moderns juvelskin. Eftersom Kurt var ensam hemma blev han misstänkt för stölden. Saken klarades upp när den verklige tjuven upptäcktes men Kurt kunde inte glömma att han oskyldigt blivit misstänkt.

Heuman fortsätter [Ref – 2] - Haijby genomgick fem klasser i Katarina realskola, konfirmerades och förmedlades handelsutbildning vid några skolor. Därefter hjälpte han till i faderns affär men slutade och fick anställning som kontorist vid olika företag. Hans chefer berättade att Haijby hade mycket höga tankar om sig själv och en av cheferna ifrågasatte om Haijby var fullt tillräknelig.

Sjöström fortsätter [Ref-6] - Kurt hade velat öppna en affär men hindrats (avråtts) av fadern på ett bryskt sätt och Kurt for hemifrån till Göteborg. Där hade han genom förfalskning kommit över en mindre summa och för det brottet i dec 1915 fått en villkorlig dom. Under åren 1915-1919 dömdes Haijby fem gånger för stölder och förfalskningar sammanlagt till två år och elva månaders straffarbete. Efter återkomst till Stockholm fick han inte vistas i föräldrahemmet.

Heuman fortsätter [Ref – 2] - Haijby lämnade Stockholm, for utomlands till Frankrike och Amerika. Har arbetade på olika hotell i Frankrike och som uppassare på fartyg. En kort tid var han enrollerad i Främlingslegionen. Efter återkomst till Sverige arbetade Haijby vid filmateljéer och som trollkonstnär. Denna talang kom till pass senare när han tillsammans med författaren Vilhelm Moberg vid ett besök i feb 1952 hos justitiekanslerämbetet (JK) i ett obevakat ögonblick lade beslag på några hemliga handlingar.

Haijby gifte sig första gången år 1922 men efter talan av hustrun dömde Stockholms rådhusrätt 24:e augusti 1922 till återgång av äktenskapet. För polisen i Göteborg uppgav Haijby att skälet till skilsmässan var ”impotens” hos hustrun. Det verkliga återgångsskälet var dock att Haijby genom falska uppgifter bedragit hustrun till äktenskapet. På hösten 1922 arbetade Haijby under en strejk som arbetsvillig i Mellansverige. En kamrat berättar att han nu kallade sig ”greve Kurt Hamilton”, att han var brutal och hänsynslös mot sina kamrater. Haijby hade visat upp en revolver för att imponera eller att skrämma.

Vi sneglar två decennier framåt i händelseförloppet då polisintendenten Alvar Zetterqvist hade omfattande kontakter med Haijby från år 1941, fram till åtalet 1952. Zetterquist skriver [Ref – 1]

”Det kanske mest utmärkande draget för Haijby är hans mytomani. Ständigt tycks han röra sig i en fantasivärld som han efter behag förgyller upp när det passar honom. Hans inbillningsförmåga är så stor att han tror på sig själv, även när han diktar upp en episod, eller en sammanhängande kedja av händelser. Utmärkande för Haijby är också en hänsynslös gåpåaranda, en fräck framfusighet som han ofta på ett mycket förslaget och listigt sätt förstått att slå mynt av. Betecknande är vidare hans avsky för ordnat arbete. Han vill gärna spela grandseigneur. Haijby höll sig med bil och körde gärna kring med KAK-märket i mössan trots att han inte var medlem i Kungl Automobil Klubben. Bilen försåg han med monogram ”H” som lika gärna kunde stå för Haijby som Hamilton. KAK införde i sin tidning en varning för herr Kurt Alfred Johansson, alias Haijby, alias Hamilton, alias flera andra namn. Hur Haijby kunde skaffa pengar till sina affärer var redan på den tiden en gåta för dem som kände honom. Men hans förmåga att dupera var uppenbarligen mycket stor”.

4.2 Haijby dömd för synnerligen grovt vållande till annans död år 1923
Vi återvänder till Haijbys leverne i Göteborg år 1923 då han sköt en poliskonstapel till döds. Heuman skriver [Ref – 2] - ”På våren 1923 var Haijby under en strejk anställd som ordningsvakt på ett logementfartyg för arbetsvilliga i Göteborgs hamn. Under sin anställning blev Haijby anmäld av en av på fartyget inlogerad arbetare för stöld av en postanvisning och förfalskning av denna. Haijby hämtades in till förhör på polisstationen i Göteborg. Haijby bestred brottet men anhölls som misstänkt. När polisen avvisiterade honom försökte han rymma, men upphanns i ett rum intill. När konstapeln tog fast honom fick Haijby upp sin revolver och sköt ett skott i pannan på konstapeln, som avled efter någon timme. Haijby uppgav att hans avsikt var att skjuta sig själv. Han häktades och åtalades för dråp.

Efter rättegången föll domen i augusti 1923. Beträffande åtalet för dråp fann rätten att Haijby inte mot sitt enständiga nekande (vilket var den formulering som användes när man inte trodde på den tilltalades uppgifter) kunde anses lagligen övertygad att hava uppsåtligen dödat eller misshandlat konstapeln. Haijby dömdes därför endast till synnerligen grovt vållande till annans död men straffet sattes så högt som till ett och ett halvt års straffarbete.

Efter avtjänat straff 1925 - öppnade Haijby en radioaffär i Göteborg och en kappaffär i Lund. Efter någon tid fann han det bäst lämna landet och begav sig till Paris. Där stannade han i fem år innan han återvände till Sverige. Enligt hans egen berättelse började han som ”knivskurare” på restaurang men hans enastående skicklighet gjorde honom till ägare av den kända svenska restauranten ”Strix”. Historien var naturligtvis påhittad men han slog i sina bekanta denna historia. I händelserna ligger ett dolt budskap, sannolikt var skälet till Haijbys landsflykt att grossister (leverantörer) ej erhållit likvid för levererade varor.

4.3 Kurt Haijby gifter sig med Anna Haijby – sept 1931
Efter återkomst till Sverige år 1931 kom Haijby till Stockholm och förestod en miniatyrgolfbana. Han blev bekant med sin blivande hustru Anna som drev ett par mindre restauranger (konditori) ”Then Gyldene draken” och ”Värdshuset Göken” i närheten av golfbanan. Hon var änka född 1887, sålunda tio år äldre än Haijby och hade en dotter i tidiga tonåren. Paret Kurt och Anna Haijby gifte sig september 1931. Men Haijby var inte nöjd med att arbeta under så enkla förhållanden. Snart hade Haijby skaffat långivare som möjliggjorde att öppna en större restaurang, ”Lido”, på Kungsgatan. Lokalen var elegant inredd. Här fick Haijby mer pengar att röra sig med och antog titeln direktör.

Trots att makarnas inkomster blev betydligt bättre när den större restauranten öppnades 1932 blev det ekonomiska läget besvärligare på grund av Haijby dyrbara leverne. På kort tid försatte paret sig i skuld hos olika långivare till belopp som i hög grad översteg tillgångar och intäkter. På grund av Haijby skamfilade förflutna kunde makarna inte få tillstånd för vin- och ölrättigheter till restaurant ”Lido” som kunde ha ökat på inkomsterna.

von Platen skriver [Ref-9] – Anna och Kurt Haijby flyttade senare till Floragatan, i samma uppgång som kåsören Kar de Mumma. Haijbys våning var luxuöst inredd. På väggarna fanns kopior av italienska målare så gott som alla föreställande motiv med nakna unga män och gossar. Haijby tillhörde den tidens innegäng av homosexuella.

4.4 Haijby hemställan om audiens hos Kungen - 28 nov 1933
Zetterquist skriver [Ref-1] - ”Haijby var självfallet medveten om att hans syndaregister utgjorde hinder för att få utskänkningstillstånd. Det var vid denna tid Haijby kom på idén att utnyttja sammanträffandet från pojkåren då han som 14-årig scout med kamrater sålde majblommor år 1912 till Kungen.

Haijby kom att med stor skicklighet utnyttja såväl majblomhistorien från år 1912 som audiensen nov 1933 för att skapa trovärdighet, sammanbinda händelserna och utnyttja dem för egen vinning. Efter audiensen 28 nov 1933 (Sic!) inledde Haijby en nästan tjugoårig lång utpressarkarriär mot hovet.

i]Vi sneglar 18 år framåt i tiden till målet i Rådhusrätten - 1952. [/i]
Heuman skriver [Ref – 2] - ”Under rättegången i Rådhusrätten pågick mot Haijby 1952 i var det omöjligt att kontrollera när audiensen hade ägt rum, audienslistorna var förlagda. Man var hänvisad till Haijbys uppgifter. Han påstod att:

(1) Audiensen ägde rum i slutet av år 1932. (2) Vid polisförhör i Göteborg hade han uppgett att audiensen troligen ägt rum i början av 1933. (3) Haijby hade en almanacka för 1932 och början av 1933 som med kryss (x) markerade dagar under den tid då Haijby efter audiensen påstod sig ha besökt Kungen på slottet. Senare överlämnades almanackan till advokat Conrad Quensel som i sin tur överlämnade den till Oscar Swensson efter hovets krav år 1937 för att en större utbetalning på 30.000:- skulle kunna äga rum. Makulering av almanackan skedde genom Swensson försorg.

Efter rättsprocessen 1952 gavs riksmarskalk Ekeberg uppgiften att göra ett nytt försök att finna audienslistorna. Drottning Louise engagerade sig personligen och listorna befanns ha blivit förlagda i en garderob. Av listorna framgick att audiensen ägde rum först den 28 nov 1933 då Haijby tillsammans med ett femtiotal andra personer mottagits av Kungen som vid tillfället var 75 år.

Heuman fortsätter [Ref-2] - ”Det finns två skäl till Haijbys divergerande uppgifter. (1) Antingen kan Haijby avsiktligt lämnat oriktiga uppgifter om tidpunkten för audiensen för att därmed kunna påstå att förbindelsen med Kungen efter audiensen hade pågått en längre tid. (2) Eller så kunde Haijby ej hålla ordning på alla olika uppgifter han lämnade.

När Haijby fem år senare på hösten 1938 - förhördes av polisen i Göteborg som misstänkt för homosexuella akter med två skolpojkar, uppgav Haijby, för att klara sig undan ett hotande åtal, att han efter audiensen haft en sexuell förbindelse med Kungen. Haijby berättade för Göteborgspolisen att han vid audiensen troligen i början av 1933 (vilket egentligen skulle vara 28:e nov 1933) hade kungen känt igen Haijby från 1909, då Haijby var 12 år (vilket egentligen skulle vara år 1 maj 1912) och bett honom infinna sig i hans privata våning.

Enligt Haijby själv hade han efter audiensen haft homosexuellt umgänge med Kungen Haijby under mer än två års tid. Enligt Haijby skulle han ha mottagits av hovfuriren Gustav Rydén i dennes privata våning och uppehöll sig där tills kungen genom ljussignaler tillkännagav att Haijby kunde komma till Kungens privata gemak.

Skribenten kommentar: - Rydén hade sannolikt vetskap om Haijby kriminella bakgrund och dödsskjutningen i Göteborg och borde rimligen aldrig ha utsatt Kungen för fara från Haijby. Därigenom riskerade Rydén åtal som hade spolierat fortsatt tjänst vid slottet. Om Haijbys påståenden skulle antas som riktiga innebar det att hovfurir Gustav Rydén begick en olaglig handling (koppleri). Det förefaller vidare osannolikt att kungen igenkände Haijby 23 år senare. Vid scoutbesöket 1912 hos kungen var Haijby 14 år.

Zetterquist fortsätter [Ref-1] - Haijby påstår att han och Kungen skriftväxlade och de brev som Haijby skrev överbringades av en kriminalkonstapel (slottsdetektiven) Olof Lönnblad. Vid ett tillfälle hade Lönnblad tagit med sig ett av Haijby skrivet och odaterat brev till sin bostad, där han glömt (och gömt) det. Lönnblads hustru hade funnit brevet och visat det för Anna Haijby, som fått vetskap om sin mans äventyr men som enligt Lönnblads hustru ej alls blivit upprörd över innehållet. Anna Haijby hade tillkallat sin man som då skulle ha berättat att han hade ett förhållande med Kungen. Lönnblads hustru fick den uppfattningen att Anna Haijby redan förut hade hört talas om mannens ”förhållande”. Först senare trädde Anna Haijby fram med hot om stämning för äktenskapsbrott år1936 mot sin man. Det av Lönnblads hustru sparade brevet var det enda påfunna brev i Haijby påstådda korrespondens med Kungen, som skulle visa sig vara ett brev som ej var avsett att nå Kungen.

Heuman fortsätter [Ref-2] - ”Något belägg för att Haijby överhuvudtaget haft något Förhållande med Kungen, eller ens träffat honom efter audiensen utöver Haijbys egna uppgifter finns inte. Haijby lämnade en rad olika uppgifter om detta. (1) Vid förhöret i Göteborg 1938 angav han att varaktigheten till mer än två år. (2) Vid första huvudförhandlingen i Stockholms rådhusrätt juli 1952 sa Haijby att han inte varit hos Kungen sedan februari 1933. (3) Vid senare tillfälle nämnde Haijby att han besökt Kungen i april 1934. (3) Haijby antydde också att besök skulle ha förekommit 1935. (4) I hovrätten uppgav Haijby att han skulle ha haft förbindelse med Kungen 1932-1933 ungefär 15 gånger.

]Vi parkerar Haijby divergerande uppgifter här – men återkommer straxt till den uppgift Haijby uppgav i hovrätten nämligen att han påstod sig haft förbindelse med Gustav V ungefär 15 gånger (1932-1933). Det visade sig att Gustav V under den aktuella tiden flyttat ut till det årliga vinterboendet på Drottningholms slott.

Kurt Haijby själv skriver så här - om audiensen den 28 nov 1933. [Ref – 5b] - ”Bara något senare (efter audiensen) kommer en av hans underordnade och säger, att jag (Haijby) beretts företräde samma dag. På grund av den höge mannens ansträngda dag kunde det dock inte bli förrän klockan nio på kvällen. Den anställde lovade att möta mig i porten och visa vägen. Denna kvällsaudiens, denna särskilda favör, borde jag (Haijby) emellertid inte berätta för någon, påpekades det.

Efter att ha dukat upp en osanning för min fru beger jag mig iväg i decemberkylan. I porten till det stora huset väntar mig den anställde och ber mig följa med till hans våning för att vänta. Det blir en lång väntan. Till slut tröttnar jag och säger att jag naturligtvis blivit bortglömd. –”Nejdå, här glöms ingenting”, säger den anställda. Pendylvisarna kryper trögt som om hela världen skulle ha saktat farten. Jag börjar bli nervös, tycker att situationen börjar bli underlig. Till min hustru hade jag sagt att jag skulle vara tillbaka om en timme och nu är klockan halv tolv på natten. Då ringde det på en telefon. Den anställde gråhårsmannen blir livlig som en arsenikbehandlad skojarhäst.

-”Nu”, säger han, ”Följ mig så skall jag visa vägen! Han följde mig halvvägs och gav mig sedan instruktioner. Det rum jag hamnade i gjorde mig häpen och nästan förfärad. Belysningen var mycket skum, men jag såg genast att det var den store mannens sovrum. Och vad värre var, han hade gått till sängs. –”Välkommen” sade han lågmält, ”stäng dörren och kom fram”.

Vad som enligt Haijby därefter skedde saknar intresse.

Haijby fortsätter: Jag förmåddes komma igen på nytt. Det ärende jag en gång uppsökt honom för ägnade han inget större intresse, men antydde att mig intet behövde fattas. –Nå, det fattades gäster i restaurangen, det var allvarsamt nog. Hur trivialt det än må vara och hur fantastsikt löjligt det än kan tyckas kunde jag inte låta bli att en och annan gång erinra om mina uteblivna öl- och vinrättigheter. Och slutligen nappade det allvarligt. Min höge uppsatte vän skulle om några dagar ha överståthållare Torsten Nothin på besök. Och då Nothin kunde ha möjlighet att påskynda mitt ärende kunde det vara lämpligt att vid detta tillfälle beröra frågan.

Naturligtvis blev jag glad över att skymta ett positivt resultat, men i detta sammanhang råkade jag göra en kapital dumhet. Sedan jag legat över natten och funderat beslöt jag att gå upp till överståthållare Nothin med en ordentlig anhållan om prövning av mitt ärende. Han skulle då känna mina svårigheter och vara beredd, när saken fördes på tal vid detta besök. Men jag kände inte Thorsten Nothin!

Glasögonen blixtrade och återkastade det himmelska ljuset, medan dess bättre bärare gravitetiskt och med avmätt kyla vände nässpetsen mot mig. Jag berättar om mina besvärligheter och hur omöjligt det tycktes vara att komma tillrätta med systembolaget och kontrollstyrelsen. Inte en min rörde sig i hans ansikte. Ögonen var kalla och likgiltiga som en orms och nässpetsen så vass att man kunna spetsa fjärilar på den.

För att väcka honom eller åtminstone göra något intryck på honom berättade jag då att jag besvärat hans överordnade i just denna angelägenhet och att frågan kanske skulle komma att föras på tal vid ett förestående besök. Nu blev det liv i figuren. Det var som en krutbrand flugit genom hans ådror. Nyfikenheten höll på att spräcka hans glasögon. Han knep ihop de tunna läpparna som en salamander höll på att tränga ut innan den vuxit till sig. - ”Hur vet ni det”, slängde har ur sig och orden klatschade som en sadistpiska.

Nu blev jag rädd att jag sagt för mycket och backade genast ut i undanflykter. Men jag kände fortfarande inte Nothin! I en blink och på sittande stjärt utförde han ett häpnadsväckande omklädningsnummer. Den stränga och respektingivande polischefsuniformen var plötsligt utbytt mot sockerbagarens frestade karamellrock.

- ” Känner ni den gamle herrn,” sade han med en röst som han ville klappa mig på huvudet och uppmuntra mig till att svara rätt som i skolan. - ”Har ni uppsökt honom flera gånger och vad har samtalen rört sig om? Ska jag kunna göra något för er måste jag vara informerad i detalj”.

Så avslutas Haijbys egen berättelse om sitt möte med Kungen och med överståthållare Nothin. Straxt skall vi läsa hur Nothin, genom Mats Heuman, uppfattade mötet med Haijby.

Heuman fortsätter [Ref-2] - Av Post- och inrikestidningar framgår att Kungen redan den 7 nov 1933, alltså tre veckor innan audiensen, hade flyttat ut till Drottningholms slott. Här stannade han i varje fall över nyårshelgen. Mot vanligheten innehåller Post- och inrikestidningen ingen uppgift när Kungen återflyttade till Stockholm. Kungen bör (högst troligt ha) varit bosatt på Drottningholm till den 5:e februari då han avreste till Rivieran. Kungen återvände till Stockholm och återupptog sin roll som statschef först den 20 april 1934.

Till sin hustru hade Haijby lämnat olika uppgifter om tiderna för sina besök hos Kungen. Om det är som jag (Heuman) tror, hade Haijby aldrig träffat Kungen efter audiensen är det naturligt att han inte hade kunnat hålla reda på alla motstridiga uppgifter.

Det innebär att Haijbys möjligheter att möta kungen under den aktuella tiden (från den 28 nov 1933 – fram till Riviera resan 5:e feb 1934) var så gott som obefintliga. Kungen återtog sin roll som statschef den 20 april 1934.

= = =Slut del 2= = =

[Skribenten]

4.5 Kung Gustav V dagsprogram och vanor på Drottningholm
Kungen hade sålunda flyttat ut till Drottningholm den 7:e nov 1933. Såväl konseljer som audienser kunde antingen äga rum på Stockholms Slott eller Drottningholms Slott, därvidlag var Kungen flexibel om platsen. Gustav V hade regelbundna vanor och ett planerat dagsprogram.

Såväl Gustav von Platen [Ref-9] som Erik Carlsson [Ref – 11] - skriver samstämmigt om Kungens enkla vanor när han under vinterperioden bodde på Drottningholms slott. Kungen var född på Drottningholm och där trivdes han bäst. Frukost åt Kungen kring kl 08.00 med te, rostat bröd, ägg och kallskuret. En stor del av förmiddagen ägnade Kungen åt läsning av såväl svenska som utländska tidningar och höll sig orienterad om händelseutvecklingen. Korrespondensen var omfattande. Många svenska brev kom från medborgare som utnyttjat den gamla rätten att direkt vända sig till Kungen i något personligt ärende”.

Carlsson skriver – ”Dessa brev sändes i regel vidare till departement eller ämbetsverk för handläggning och med vakthavande adjutant som ansvarig. En annan icke obetydlig grupp inkommande ärenden var brev från hjälpsökanden. Greve Claes Bonde var Gustav V handsekreterare sedan 1938 men han biträdde i första hand med den utländska korrespondensen”.

Skribenten – kommentar - Om Kungen ansåg det befogat (rimligt) att en medborgares begäran (hemställan) av något slag skulle tillgodoses, då tillförde vakthavande adjutant en kort text exempelvis: ”För benägen handläggning”, kontrasignerat av Kungen, varefter brevet tillsändes berört departement eller ämbetsverk. Sannolikhet begärde vakthavande adjutant ett svar som uppföljning av ärendets gång. Om ett ärende avstyrktes gavs möjligen ett sådant besked till avsändaren.

Carlsson fortsätter - ”Den mer formella och ofta sekreta delgivningen av statsärenden gavs Kungen genom handlingar som UD och andra överlämnade för kännedom eller genom muntliga föredagningar. Dagligen anlände ”svarta portföljerna” innehållande meddelanden från kungens tjänstgörande kabinettskammarherre. Konselj hölls i regel var fredag förmiddag och sammanträden med utrikesnämnden var andra fasta programpunkter”.

Kretsen som dagligen omgav Kungen var mycket begränsad. Det var överhovmästarinnan Louise Rålamb, hovmarskalken Reinhold Rudbeck, en tjänstgörande statsfru, vakthavande kabinettskammarherre och en adjutant från krigsmakten. Dessa personer och vanligen handsekreteraren var på plats kl 12.30 när lunch serverades. På Drottningholm deltog även vaktbefälhavaren måltiderna vid Kungens bord. Vid helgerna mötte andra personer upp, ofta med anknytning till hovet. Kl 16.00 serverades te.

”Middag serverades kl 19.30 med samma personkrets som vid lunch nu med herrarna i smoking. Kvällen fortsatte därefter med samtal, kvällstidningsläsning samt grammofonmusik. Gustav V var entusiastisk bridge- och rummy spelare och kvällen avslutades vanligen med kortspel kring kl 23.00 när sällskapet bröt upp. Kungen ägnade sig därefter några timmar åt att underteckna regeringshandlingar. Gustav V hade god sömn och begränsat sömnbehov. Gustav V var under sin dag omgiven av tjänstepersonal, stadsråd och andra föredragande personer – även de han spelade tennis med. Men han hade få förtrogna, som människa var han ensam. Gustav V höll klara gränser mellan olika personer vad gäller ämnet som samtalen handlade om.

Skribenten kommentar - Som framgått av skildringen ägde Haijbys audiens rum den 28:e nov 1933 tillsammans med ett 50-tal andra personer. Audiensen ägde sannolikt rum på Stockholms slott. Det förefaller inte rimligt att skaran audienssökanden i vintertid ombads bege sig med buss, som utgick från Fridhemsplan i Stockholm, till Drottningholms slott ut på dåtida landsbygd och Mälaröarna.

4.6 Haijbys uppvaktning för hos överståthållare Torsten Nothin om ett utskänkningstillstånd – vintern 1933/34.
Heuman fortsätter: – Torsten Nothin utnämndes i sept 1933 till överståthållare och uppger att Haijby troligtvis i slutet av samma år, med några dagars mellanrum uppvaktade honom i utskänkningsfrågan trots audiens hos kungen 28e nov 1933. Nothin hänvisade honom till Stockholmssystemet som hade beslutsrätten i utskänkningsfrågor. Nothin uppger vidare (i sin bok ”Från Branting till Erlander”) att en hovman tillstyrkte Haijbys ansökan. Denna uppgift finns INTE med i Nothins PM som han överlämnade i mars 1953 när utpressningsmålet pågick i hovrätten.

Dessa var de enda två tillfällen när Nothin råkat Haijby som vid sitt besök berättade att han hade erhållit audiens hos Konungen.

Om han (Haijby) därutöver för Nothin antytt något om personlig kontakt med Kungen är okänt. Det förefaller otroligt att Nothin skulle ha tagit upp frågan om förhållande med Kungen med en sådan person som Haijby. Om Nothin vid den tidpunkten hade fått misstanke om ett förhållande kan frågan ställas – med kännedom om Nothins ämbetsuppdrag att hålla sig underrättad om allt vad som tilldrog sig av betydelse i huvudstaden – varför tog han (Nothin) då inte kontakt med hovet? Hade så skett är det tveksamt om det överhuvudtaget hade blivit någon Haijbyaffär 1936. Snarare ligger det nära till hands att tro att han (Nothin) fick reda på misstankarna först vid överintendent Oscar Swensson besök hösten 1937 eller våren 1938.

Det förefaller vidare troligt (enligt gängse rutiner) att Kungen i anslutning till audiensen låtit adjutanten eller någon hovman vidarebefordra Haijbys önskan (hemställan) till Stockholmssystemet. Sannolikt tog Nothin under dagarna mellan Haijbys båda besök, kontakt med Systembolagsdirektören, som han kände och därvid fick besked om att en ”hovman” (handsekreterare) i samband med audiensen tillstyrkt ansökningen. Trots Haijbys tidigare brottslighet hade kungen bifallit ansökan.

4.7 Haijbys brev ställt till Kungen som inte kom fram - hösten 1934
Heuman skriver – Någon gång 1934 fann hustrun till slottsdetektiv Olof Lönnblad i ett skrin i parets bostad ett ofrankerat brev med adressen ”Hans Majestät Konungen av Sverige – egenhändigt”. Kuvertet var upprivet som när någon med handen snabbt river upp ett brev. Brevet som var odaterat hade följande lydelse:

”Eders majestät.
Genom tillmötesgående från hovmarskalken friherre Rudbeck, är jag i tillfälle att skriva några rader utan att befara att brevet kommer i orätta händer och beder vördsamt Eders Majestät om att ej bli ledsen på mig härför”.

I fortsättningen av brevet nämner Haijby att han för sin rörelse hyrt en lokal i Gamla Stan, och Haijby fortsätter:

”Jag bor ej längre hemma. Eders Majestät har ju reda på orsaken. Jag är ledsen över alla mina motgångar och tråkigheter som jag haft. Nu beder jag Eders Majestät om hjälp denna sista gång. Låt mig få låna ytterligare de 1500:- kr som jag kan resa mig upp ur alla svårigheter med. För Eders Majestät betyder ju dessa pengar ej så mycket, men jag kanske kan bliva en lycklig människa igen. Tänk också på Eders Majestät, att även jag gjort vad jag kunnat och att jag fått så mycket tråkigt och har det varje dag. Det är heller inte riktigt att blanda in Rydén och Lönnblad i denna sak mera. Det har bara förorsakat mig ytterligare tråkigheter. Eders Majestät har dock genom dem fått veta hur förtvivlat jag har det. Låt mig få den stora glädjen av Eders Majestäts hjälpsamhet och förståelse för dessa rader.”

Eders Majestäts olycklige - Kurt.

Skribenten kommentar Det var ett till synes mycket naivt och familjärt brev som Haijby formulerat och riktat till Kungen hösten 1934, som om Kungen ägde kunskap om Haijbys privata förhållanden. Kungen kunde naturligtvis inte veta vem ”Kurt” var. Men som vi straxt skall se var brevet ett listigt utformat budskap, som förberedelse inför kommande utpressningen av hovet och fastknyta slottsknekten Olof Lönnblad vid Haijbys intrigmakeri. Brevet innehöll oriktiga uppgifter. Haijby påstår att han och hustrun levde åtskiljda vilket inte var sant. Paret flyttade från varandra först efter maj 1936.

Zetterqvist skriver: - ”Man känner till att Haijby underhöll en livlig kontakt med den gamle slottsknekt (Lönnblad) som skulle ha visat honom vägen till Kungen vid hans (Haijby) besök år 1932 (vilket Haijby senare skildrar i boken ”Ett lysande följe” utgiven år 1951). Enligt uppgifter hade Haijby åtskilliga gånger bjudit ut Lönnblad för att på detta sätt få vetskap om slottets labyrinter och Kungens privata förhållanden. Enligt samma sagesmän var det inte otänkbart att Haijby snärjt Lönnblad som en omedveten och oskyldig medlöpare för att övertyga hovet att han (Haijby) utnyttjades på ett otillbörligt sätt av Kungen. Det var ju nödvändigt att bygga upp en historia för att komma med anspråk på ”lån eller gåvor” av pengamedel från hovet. […] Vad som finns anledning att förvåna sig över är att slottsförvaltningen föll undan för dessa anspråk från Haijbys sida. Det är inte omöjligt att Haijby bluffade överintendenten Oscar Swensson, som han visste hade hand om Kungens privata förmögenhet. Senare fick advokaten Conrad Quensel, i uppdrag av hovförvaltningen att upprätthålla kontakten med Haijby. Det är också möjligt att Swensson utan att närmare kontrollera Haijbys uppgifter av rädsla för skandal reservationslöst accepterade Haijbys uppgifter.

Heuman fortsätter: – När Haijby i brevet tigger om ytterligare 1.500:- antyder han att ha tidigare fått ekonomisk ”hjälp”. Haijbys begäran om hjälp ”denna sista gång” om att få låna ytterligare 1.500:- saknar belägg, vid granskning av hovets räkenskaper fanns ingen post som avsåg Haijby för denna tid.

Skribenten kommentar – Frågan måste ställas varför Haijby inte frankerade brevet och lade det på en vanlig brevlåda. Om Haijby, enligt vad han påstod, hade ett förhållande med Kungen, varför skulle han då gå omvägen via Lönnblad och Rudbeck?

Om brevet hade nått kammarherren Rudbeck, förutsätter det att Haijby varit i kontakt med Rudbeck. Men hur hamnade då brevet hos Lönnblad? Mest trovärdigt är att Haijby gav brevet till Lönnberg, som bröt kuvertet, läste brevet men vidarebefordrade aldrig brevet till Rudbeck. Nu förstod Lönnberg (och kanske även Rydén) att brevet var oerhört komprometterande för dem båda som skulle kunna leda till åtal och avskedanden.

Det antagandet leder till att brevet aldrig var avsett att hamna hos Kungen. Lönnblad tog med kuvertet till sin bostad, sprättade upp det, läste och gömde (och glömde bort) brevet i ett skrin i bostaden på Brahegatan i Stockholm. Lönnblad förstod att han skändligen utnyttjades av Kurt Haijby. Fru Lönnblad fann brevet och läste det – och förskräcktes! Hon förstod att hennes man hade hamnat i Haijbys fälla!

Heuman fortsätter: - Fru Lönnblad uppgav i rådhusrätten 1952 att hon sökt upp Haijby för att få reda på vad hennes man hade med saken att göra. Sedan fru Lönnblad visat brevet för Anna Haijby tillkallade hon sin man, som inte alls flyttat hemifrån och denne erkände då att han stod i förhållande till Kungen. Fru Haijby föreföll inte alls berörd av detta.

Den 13:e nov 1934, troligen i nära anslutning till fru Lönnblads besök hos Haijby, fick fru Lönnblad ett hotfullt brev från advokatfirman Linus Lindberg. I brevet som var upprättat för Haijbys räkning hette det bl a:

”Som torde vara er bekant, har direktör Haijby på grund av att ni skulle hava utspritt vissa rykten om honom, påfordrat en förklaring härför. Denna förklaring skulle betå i att Ni, eder man och den person som Ni uppgivit som sagesman skulle infinna sig hos herrskapet Haijby och därvid göra reda för i vad mån som det av Eder utspridda ryktet haft fog för sig. Skulle det därvid visa sig att ryktet saknar all grund, påfordrar direktör Haijby av Eder och av den förut berörda personen endast en ursäkt […]

Brevet fortsätter med att om inte Haijbys begäran tillgodosågs så skulle laga åtgärder vidtagas. Nära till hands ligger att Haijby ville stoppa rykten om förhållanden med Kungen som hans brev kunde ge upphov till. Men brevet från den anlitade advokatfirman utgjorde också ett hot riktat mot paret Lönnberg. Fru Lönnblad behöll förståndigt Haijbys brev fram till rättegången 18 år senare. Haijby själv påstod då att fru Lönnblad tvärt om uppvisade ett brev från Kungen till Haijby. Men då det sparade brevet uppvisades för honom erkände han att han skrivit det. Haijby kunde bara lämna en virrig förklaring till brevet.

Vid förundersökningen år 1951 lämnade paret Haijby vid domstolarna en mängd mot varandra stridande besked. Då Haijby uppmärksammades på att han tidigare lämnat andra uppgifter, kunde han få fullkomliga raseriutbrott och avböjde att svara eller lämnade obegripliga svar. Som tur var hade fru Lönnblad sparat Haijbys brev. Det bidrog till Haijbys fall.

4.8 Anna Haijbys stämningsansökan om äktenskapsskillnad - april 1936
Vi går till paret Haijbys äktenskapsskillnad 1936. Heuman skriver: - ”I april 1936 sökte Anna Haijby juridisk hjälp hos hovrättsnotarien Agge Öberg på hans advokatkontor och framförde att hon hade fått upplysningar av det slag om hennes mans bortavaro från hemmet på nätterna att hon ville söka skilsmässa. Anna Haijby uppgav att hon fått ta del av ett brev som hade att göra med mannens förhållande med Kungen. Anna Haijby bad Öberg att ta ut stämning på sin man, Kurt Haijby.

Öberg ställde samman en ansökan om äktenskapsskillnad enligt giftermålsbalken (dåvarande 11. kap 8 § otrohet). I stämningen fanns ingen uppgift om med vem brottet hade begåtts. Enligt Öberg var Anna Haijby mycket upprörd över vad som förekommit och ville ej vidare bo tillsammans med mannen. Ansökan skickades till Stockholms rådhusrätt den 22:a april 1936.

Någon tid efter att ansökan inskickats till rådhusrätten dyker Haijby upp hos Öberg och erkände att sakinnehållet i stämningen var riktig och att det var Kung Gustav V som åsyftades som den som Haijby varit otrogen med. Haijby uppgav också att han bodde på hotell (vilket senare visade sig vara felaktigt). Några penninganspråk kom från Haijbys sida förekom inte då, enligt Öberg.

Nu tillhörde Agge Öberg inte advokatskråets mer briljanta förmågor. Hans juridiska handläggning av fallet hade flera brister. Stämningsansökan hade ingivits utan att Kurt Haijby hade tillfrågats om Anna Haijbys uppgifter var korrekta och utan att Öberg hade tagit reda på när det påstådda förhållandet ägt rum eller när det hade kommit till Anna Haijbys kännedom. Den sista uppgiften var viktig, den hade att göra med preskriptionstiden som innebar att talan måste väckas inom sex månader efter att käranden fått uppgift om gärningen. Ej heller hade Öberg klart för sig vilken bevisföring som krävdes. Haijbys eget erkännande godtogs inte som bevis. När Haijby påstod att det var Kungen han varit ”otrogen” med, då hamnade Agge Öberg i uppenbara problem.

Frågan är varför Anna Haijby åberopade 11. kap 8 § i giftermålsbalken för att få skilsmässa. Den paragrafen kunde ju inte åberopas eftersom Kungen var utpekad som partner. Hur hade man tänkt sig att talan skulle styrkas om Kungen var involverad? Sannolikt fanns juridisk kompetens i bakgrunden som arrangerade upplägget.

Anna Haijby kunde ha valt den vanliga vägen och begärt hemskillnad om hon ville skiljas.
Det visade sig straxt att makarna Haijby handlade i maskopi, förberedde och planerade utpressning mot hovet. Anledningen att Anna Haijby kring just denna tidpunkt (april 1936) ansökte om skilsmässa var paret Haijbys kritiska ekonomiska situation. Restaurang ”Den Gyldene draken” hade försatts i konkurs. Även Anna Haijby hade själv försatts i personlig konkurs.

Anna Haijbys mål hade utsatts till den 4:e maj 1936. Några dagar innan hade Haijby sökt upp rättens ordförande Gunnar Junker och berättat vem partnern var som han åsyftade i målet om skilsmässa. Haijby begärde att målet skulle försiggå inom stängda dörrar. Nu fick också Gunnar Junker problem ty även om dörrarna var stängda i målet fanns möjligheten att pressen skulle snappa upp historien och han vände sig därför till riksmarskalken von Sydow för råd.

Därmed kom problem för domstolen hur den överhuvudtaget skulle kunna genomföra målet eftersom otrohet inte kunde anses som styrkt enbart av Haijbys erkännande eftersom eget erkännande ansågs inte tillräckligt som bevisning. Slutligen gjorde såväl statsrättsliga som processkäl det omöjligt att dra in Kungen.

Dagen innan utsatt förhandling i rådhusrätten dvs, den 3:e maj, - samlades en skara i bostaden hos riksmarskalken Oscar von Sydow, hovmarskalk Reinhold Rudbeck, chefen för hovförvaltningen Oscar Swensson, samt advokat Carl Ljungholm. Utgångspunkten för sammankomsten var att Kungen var försatt i en utpressningssituation från paret Haijby. Advokaten Conrad Quensel tillkallades som gavs i uppdrag att få stämningen ändrad till en gemensam ansökan om hemskillnad från paret Haijby och fick mandat ett erbjuda Anna Haijby högst 15.000:- för ”besväret”. Quensel hade också mandat att betala Kurt Haijby ett mindre belopp och söka få honom att lämna landet.

Anna Haijbys upprördhet över sin mans påhittade eskapader föreföll vara spelade, hon förklarade sig nöjd med uppgörelsen till ett belopp av 15.000:-. Kurt Haijby som inte kunde resa några som helst skadeståndsanspråk var inte heller avvisande mot Quensels förslag utan förklarade sig villig att fara till Amerika där han hade släktingar. Kurt Haijby fick som resebidrag 1.500:- och skulle få ytterligare 3.000:- när han anlänt till Amerika. Paret Haijby undertecknade därefter ett av Quensel upprättat förlikningsavtal som innebar att de inte hade några anspråk mot varandra. Slutligen avstod paret sitt krav på omedelbar äktenskapsskillnad och förband sig att inge en gemensam ansökan om hemskillnad till rådhusrätten.

Frågan är hur resonemanget fördes när den av Oscar von Sydow ledda förlikningsgruppen sammanträdde. Å ena sidan - - kan beslut ha tagits om utbetalning av skäl som att paret Haijbys påståenden var riktiga. Rimligen hade man känt de rykten som var i omlopp. Å andra sidan - kunde beslut ha tagits även om man tvivlade på Haijby av skäl som att homosexuella handlingar vid denna tid var straffbelagda och väckte avsky. Om ett budskap om homosexualitet nått offentligheten hade resultatet blivit katastrofalt. Det listiga med paret Haijby ansökan innebar att det inte förelåg något direkt hot om utpressning.

Obekant är om Kungen var helt medveten om saken. Tänkbart är att man utgick från att om Kungen hade underrättats skulle också han ha velat tysta ner saken. I efterhand kontrasignerade Kungen utbetalningar av skäl som att Kungen inte ville desavuera ämbetsmännens tidigare beslut. Det är också möjligt att hovförvaltningen med hänsyn till Kungens ålder, han var 78 år, inte ansåg sig behöva informera Kungen om vad saken gällde. Frågan är om det överhuvudtaget var möjligt att ta upp ett sådant ärende med Kungen? Antag vidare att hovförvaltningen ombett kronpris Gustav Adolf att ställa frågan till sin far: ”Jo – det går rykten på stan att du skulle ha vart tillsamman med . . . är det sant? Den frågan var helt omöjlig för kronprinsen att ställa till sin far Kungen.

Vi avslutar historien om paret Haijbys skilsmässoaffär och pekar på erfarenheter att när någon faller undan för en utpressare, för att tro sig köpa sig fri, så visar det sig att utpressaren straxt återkommer. Och det var precis vad som hände! En kort tid efter resan, utan framgångar i USA, återvände Kurt Haijby till Sverige. Under åren 1936-1938 återkom paret Haijby till Conrad Quensel med upprepade krav på pengar!

4.9 Paret Haijby fortsatta utpressningar av hovet åren 1936-1938
Under åren som följde gjorde paret Haijby ideliga påstötningar att få ytterligare pengar och vände sig vanligen till advokaten Conrad Quensel, som hade fått hovförvaltningens uppdrag att sköta utbetalningarna. När Anna Haijby högljutt återkom med nya anspråk hotade Quensel med åtal för utpressning och de obehag som skulle följa. Uppenbarligen skrämde det henne och Anna Haijby återkom ej med ytterligare krav. I stället var det Kurt Haijby som under åren 1936-1938 kom med upprepade krav under hot på pengar. I det sammanhanget hjälpte Haijby sin frånskilda maka Anna att flytta till en lägenhet på Villagatan. Enligt Quelsel var Haijby mycket arg och bestämd. Han hade sagt ”får jag inte de pengar som jag vill, så skulle vi vänta oss att ”hela bubblan skulle brista”, eller något liknande. Hovets hantering av utbetalningarna åren 1936-1938 präglades av undfallenhet och kryperi.

Frågan är om (när) Kungen fick uppgifter om utbetalningarna. Conrad Quensel uppgav vid förundersökningen att ”rutinerna” för utbetalningar, skälen därtill, skedde på följande sätt. När Haijby inkommit med krav på pengar tog Quensel kontakt med överintendent Oscar Swensson och meddelade honom Haijbys krav. Inför varje större utbetalning tog Swensson kontakt med Kungen personligen och då uppkom diskussion hur långt Kungen var villig att sträcka sig för att köpa Haijbys tystnad. Swensson skulle ha bibringat Quelsel uppfattningen att Kungen till en början hade inställningen att Haijby skulle tilldelas medel att han ”hade något att leva av” och att det skulle kunna bli en start för någon slags inkomstbringande rörelse, som exempelvis kaffe- och karamellaffären i Stockholm.

Fortsatta utbetalningar gjordes enbart av skäl som Haijby hot om avslöjanden. Kungen meddelade då Swensson, som vidarebefordrade till Quensel, att ”det får inte bli någon skandal, men gör det så billigt som möjligt”. De utbetalade beloppens storlek hängde i viss mån samman med Haijbys aggressivitet vid kravtillfället.

Ofta talade Haijby om sin dagbok och om den skulle komma i orätta händer så skulle det bli mycket obehagligt. Av dagboken skulle man kunna läsa sig till ”förhållandet”. I samband med en större utbetalning (avseende beloppet 30.000:- för Trystorps slott för Haijby pensionatsverksamhet) ställdes som villkor till Haijby att han överlämnade dagboken. Quensel fick dagboken, av vanlig vaxdukspärm i plånboksformat, men han öppnade den aldrig utan överlämnade den till Oscar Swensson.

Almanackan gällde år 1932 och början av 1933 och anteckningarna var mycket knapphändiga och bestod huvudsakligen av kryss (x) för dagar då Haijby påstod sig ha besökt kungen. Historien om almanackan med dess förkryssningar utgjorde ett av Haijbys många inslag att bluffa omgivningen. Senare fick Quensel reda på att Oscar Swensson bränt dagboken.

Haijby lyckades genom sina hot, (enligt Bengt Lännergrens utredning), som byggde på hovförvaltningens redovisning, i olika poster under tiden maj 1936 – okt 1938 utfå c:a 112.000:-. Men Haijby medgav vid rättegången endast belopp på c:a 80.000:- vilka hade åtgått till:

 Maj 1936 - för resekostnader till USA med tillhörande belopp 1.500:-
 Aug 1936 - belopp som borde ha kommit till USA 3.000:-
 Dec 1936 - inköp av en kaffe- och karamellhandel i Stockholm. 7.000:-
 Jan-jun 1937 - Etablering av pensionat i Vikarsbyn. 3.500:-
 Sep 1937 - Inredning av ett pensionat på Trystorps slott,
 Sep 1937 - inklusive inköp av en Cadillac 30.000:-
 Jan-jul 1937 – inredning av Trystorps slott 23.350:-
 Rekreationsresa till Österrike samt
 handpenning för en villa i Ängby i Stockholm. 10.000:-

Skribenten kommentar – Såväl Mats Heuman som Henning Sjöström, beskriver likalydande hur hovet utbetalade medel till Haijby från maj 1936 fram till okt 1938. Sjöström lyfter fram Haijby katastrofala ”affärer” när pengarna bara försvann. Conrad Quensel föreslog utifrån sin förhandlingsposition, för hovets räkning, Haijby ”hjälp” i olika situationer som hans uppdragsgivare var beredd på att lämna.

1. Kaffe- och karamellhandeln på Sveavägen i Stockholm – kom Haijby aldrig att försörja sig på. Varför – var omsättningen för liten?

2. Pensionatrörelsen i Vikarsbyn i Dalarna – krävde nya utlägg vilket gjorde att Haijby sålde kaffehandeln och en sportstuga. Oklart är dock hur mycket som hovet utbetalade för affären Vikarsbyn. Men pensionatsrörelsen drevs i en fastighet som ägdes av ett par äldre personer. När de gick bort i nov 1937 övergick (försåldes) fastigheten till nya ägare som var ointresserade av Haijby som arrendator. Utan återförsäkran i hyreshandlingar hade Haijby bara att packa samman sin pensionatsrörelse.

3. Pensionatsrörelse på Trystorps slott i Närke – kom aldrig i gång av skäl som Haijby okunskaper om affärsrörelser och myndigheternas godkännande därav. Haijby hade kommit i kontakt med tyska ägarna av Trystorps slott i Närke. Ägarna var villiga att hyra ut slottet med 24 rum för pensionatsrörelse. Innan Haijby kunde ”slå till” krävde han nya pengar av Conrad Quensel eftersom det handlade om stora investeringar i form av möblemang och renovering av själva slottet. Efter att Quensel beviljats medel (30.000:-) hyrde Haijby slottet från okt 1937 med rätt till hyresförlängning till juli 1941. I avtalet ingick att Haijby skulle bekosta omfattande reparationsarbeten samt hålla trädgården i stånd. Haijby skulle vidare bekosta inredning och möblemang för de 24 rummen. I väntan på länsstyrelsens godkännande och beslut om tillstånd, for Haijby med sin bil till Särö sommaren 1938 och träffade där två skolynglingar i 13-14 års ålder och inbjöd dem till att bo på hans hotellrum på Särö och på Trystorps slott.

Händelsen med skolpojkarna, det som i dag kallas misstänkt pedofili, kom snart att leda till ödesdigra problem för Haijby.

Men det visade sig att Haijby underlåtit att undersöka slottets brister och om slottet överhuvudtaget lämpade sig för pensionatsverksamhet. Vid en brandsyn kunde rökgångarna ej godkännas och dessutom saknade slottet reservutgångar. Möbler hade Haijby anskaffat för c:a 40.000:- på avbetalning. Och Haijby stod med stora skulder och utan pensionat.

Skribenten kommentar - Henning Sjöström ställde aldrig frågan av vilka skäl som hovförvaltningen oavbrutet skulle utbetala penningmedel till denna misslyckade ”affärsman” som han företrädde. När Haijby ånyo vände sig till hovförvaltningen om penningmedel svarade Quensel att hovförvaltningen inte hade för avsikt att överlämna ytterligare ekonomiskt bistånd. ”Ett sådant svar hade Haijby inte väntat sig”, skriver Sjöström.

I samband med avslutning av affären med de tyska ägarna av Trystorps slott, anmälde Haijby dem till valutainspektionen. Anmälan kom som en rekyl att drabba Haijby när han i dec 1938 blev förpassad till Tyskland.

4.10 Haijby som misstänkt för homosexuella kontakter med ungdomar - sommaren 1938
Zetterquist skriver - ”Sommaren 1938 befann sig Haijby på Särö, Göteborg, och misstankar uppstod att Haijby hade haft homosexuell förbindelse med två skolpojkar. Det var i september 1938 som föräldrarna till pojkarna, vid åldern tolv respektive fjorton år, anmälde att deras söner hade försvunnit hemifrån. De efterspanades av polis och befanns att de hade farit till Haijby som höll residens på Trystorps slott. Vid omhändertagande erkände pojkarna att de under sin frånvaro hade begått stölder och träffat Haijby på Särö. Fjortonåringen talade om att han bott några nätter på Haijbys hotellrum och då haft sexuellt umgänge med honom. Den andre ynglingen uppgav att Haijby varit närgången mot honom. Tidigare hade ynglingarna berättat det samma för rektorn i den skola i vilken ynglingarna studerade.

I sept 1938 när Haijby befann sig i Göteborg hördes han av polisen om händelsen och erkände att han varit tillsammans med pojkarna men nekade till att ha haft homosexuellt umgänge med dem. I ett försök att ”stärka sin ställning”, inför påtaglig risk att bli åtalad för händelsen, uppgav Haijby att han haft ett ”förhållande” till Kungen och refererade till händelsen år 1912 då han sålde majblommor till Kungen på Stockholms slott tillsammans med två andra pojkar. Haijby antog att hans påstådda förbindelse med Kungen skulle få polisen att avstå från att gå vidare med den situation han försatt sig. Och det var precis det som kom att hända!

Nothin skriver [Ref-3] – ”När Haijby syntes vilja utnyttja omständigheterna till att förhindra en rättslig gång av ett vanligt brottmål blev läget ett annat”. Sannolikt hotade Haijby att vid en eventuell rättegång, offentligen inför rätten bekantgöra en ”samvaro” med Gustav V.

Heuman fortsätter: Något beslut om åtal gjordes inte men polismästaren i Göteborg, Ernst Fontell, for till Stockholm och träffade överståthållare Torsten Nothin och berättade vad som inträffat. Nothin blev mycket upprörd och tillsammans sökte man upp justitieministern K. G. Westman och informerade honom om vad som hänt. När Nothin frågade hur stora belopp som utbetalats till Haijby fick han svaret c:a 140.000:- och utbrast ”Är ni alldeles galna, tänker ni ruinera Kungen, nu tar jag saken i egna händer”.

Conrad Quensel tillade att han ansåg det vara skönt att bli avkopplad denna obehagliga affär och han kunde därefter ej alls minnas att han därefter hade någon kontakt med den. Men Nothin menade annorlunda och att Quensel ej alls hade lösts från sitt uppdrag.

Haijby hade på hovets bekostnad farit till Österrike på en ”rekreationsresa” men den 1 dec 1938 beslöt polismästare Fontell i Göteborg att Haijby skulle anhållas för homosexuella handlingar av skäl som händelserna på Särö. Haijby berättade ungefär samma historia som han berättat i sept 1938. Efter förhöret tillkallades stadsläkaren i Göteborg, Fällström, för undersökning av Haijby. Fällström utfärdade en attest den 3:e dec ställd till Beckomberga sjukhus att Haijby skulle tas in för observation på sjukhuset.

Självfallet omhändertogs en person för psykisk observation, som under ett polisförhör påstår sig ha en homosexuell förbindelse med kungen.

Haijby intogs den 4:e dec 1938 på Beckomberga sjukhus, Stockholm. Han undersöktes av överläkaren Harald Rabe som fann att Haijby hade vissa symptom av ”konstitutionell psykopati” tillika med nervösa rubbningar men var ej i egentlig mening sinnessjuk. Anna Haijby vände sig nu till advokaten Harry Densloe för att få besked om orsaken till mannens intag på Beckomberga. Haijby utskrivning från Beckomberga skedde den 20:e dec 1938. Enligt sjukhusjournalen fanns det antecknat för tiden 5-7/12 1938 ”Haijby uppger sig nu ha för avsikt att via Tyskland avresa till Amerika”. Vidare fanns anteckning om att överläggningar ägt rum mellan Conrad Quensel och Harry Densloe. (Åklagaren Bengt Lennergren hänvisade till texten i sjukhusjournalen vid målet i Svea Hovrätt 1953).

Resultatet blev att Haijby i samband med utskrivningen övertalades att underteckna ett dokument där han förklarade att hans uppgifter om förhållandet med Kungen var oriktiga. Därutöver överenskoms att Haijby skulle resa till Tyskland och i understöd åtnjuta 425:- i månaden. Om överenskommelsen var ett antal personer informerade vid hovet och polis: Oscar Swensson, Conrad Quensel, polismästarna i Stockholm och Göteborg, tf kriminalpolisintendenten Martin Lundqvist, överläkarna på Beckomberga, Wiesel och Rabe samt Haijbys advokat Densloe.

Notera att här blir uppgifterna om överståthållare Thorsten Nothin agerande tvetydigt. (1) Nothin avrådde från att Haijby skulle få fara utomlands av skäl som att det ej längre fanns laglig möjlighet att ingripa mot honom utan han tillrådde att Haijby skulle åtalas för utpressning. (2) I bakgrunden verkade Nothin påskyndare av Haijbys resa utomlands.

= = =Slut del 3= = =

[Skribenten]

4.11 Haijby avresa till Tyskland - 27 dec 1939
Under vistelsen på Beckomberga fick Haijby besök från sin frånskilda hustru Anna som inbjöd honom att fira jul hos henne. Haijby accepterade inbjudan och den 27:e dec 1938 for han till Tyskland med flyg.

Emellertid anhölls Haijby i Hamburg den 3:e feb 1939 som misstänkt för otukt med två minderåriga pojkar. Haijby dömdes för detta brott till fängelse i nio månader (med avräkning av häktningstiden) och hade avtjänat sitt straff den 4:e nov. Omedelbart efter frisläppandet blev Haijby överförd till Gestapo av skäl som att Haijby någon gång under 1938 på tyska legationen i Stockholm hade angivit herr och fru Harry Ziebach, (av vilka Haijby hade hyrt Trystorps slott) för brott mot de tyska valutalagarna. När Haijby satt i häkte i juni 1939 anmälde i sin tur paret Ziebach Haijby till kriminalpolisen i Stockholm för falsk angivelse och utpressning mot dem. Det var denna anmälan från Ziebach som gjorde att Gestapo lade vantarna på Haijby.

Haijby skriver om sin upplevelse i Tyskland och hos Gestapo - ”I Berlin tog jag in på Centralhotellet. Men det skulle inte dröja många timmar innan jag blev helt skräckslagen. Gestapo infann sig med hela sin stövelaktoritet som den tyska polisen var utrustad med. Vad stod på? I mitt bagage som skickats med tåget hade tyska tullen funnit en packe kommunistisk litteratur. Att smuggla in kommunistisk propaganda i Hitlers Tyskland var det farligaste en utlänning kunde ta sig till. Här stod jag inför en mystifikation. Jag hade aldrig tillhört något politiskt parti eller överhuvudtaget intresserat mig för politik. Men vad nazismen var det kände jag naturligtvis till och så vansinnig var jag inte att skulle ge mig till att försöka smuggla in kommunistskrifter till Tyskland. Det var en fruktansvärd provokation och jag visste vem som stod bakom. […]

Nu brann det under fotsulorna. Jag skrev ett brev till advokat Densloe att han måste utverka att jag fick återvända till Sverige, hända vad som ville hända. Sedan kvitterade jag mina 500:- kronor från Deutsche Bank, smet med tåg från Berlin till Hamburg. I Hamburg vågade jag inte bo på hotell utan hyrde in mig hos en privatfamilj. […]

Men Gestapo hann före. En bil stannade utanför huset jag bodde och det var bara att följa med och färden bar åter till Berlin och Gestapos högkvarter. Nu blev jag förhörd och Gestapochefen visade sig veta det mesta om mig. Men han måste tyvärr ändå ta mig till skyddshäkte. Svenska myndigheter hade gjort en framställan, påstod han. […]

Så det blev till att krypa ner i källaren och bosätta sig i en cell, Gestapos flottaste fångcell, påstods det. Faktum är att man inte behandlade mig illa. Men jag frös så jag huttrade, det var trångt och mörkt och jag led av att se hur de politiska fångarna behandlades och jag greps av panik när den första juden hade hängt sig. Ville man ha det drägligt måste man muta vaktmanskapet. Dagarna gick och det blev veckor. Och veckorna blev till månader. Under ideligt trampande tre steg fram och tre steg tillbaka. Jag tyckte jag befann mig i en grav och jag märkte hur självmordstankarna växte fram. Jag försökte skicka brev till Gestapochefen och till och med skrev brev till honom. Slutligen blev jag uppkallad. Heydrichs ansikte var som sten.

- ”Vi har fått meddelande från myndigheterna i ert hemland, sade han sakta och djävulskt. Ni har rymt från ert land därför ni har begått ett mycket allvarligt brott och som vi här i Tyskland ser mycket allvarligt på”. Utan att försvara mig skickades jag ned med hissen på nytt. Om några veckor kom ett nytt förhör.

- ”Den här mannen har erkänt att ni begått ett brott på Centralhotellet”, sade Heydrich och pekade till min stora förvåning på hisskonduktören från Centralhotellet i Berlin.

- ”Det är omöjligt”, nästan skrek jag.
- ”Såå, ni nekar” sade Gestapomannen. ”Då får vi väl ta ner er igen i det svarta. Ni kan gå”. Men när jag hunnit till dörren ropade han mig tillbaka:
- ”Om ni däremot erkänner så får ni fara hem till ert land igen”, sade han. ”skriv under erkännandet här. Och kom ihåg att i Tyskland straffas ingen oskyldig!”

Den fällan gick jag inte i. Jag fick sitta ännu en tid i Gestapokällaren innan jag överfördes till Moabitfängelset för att pröva på förhållanden jag inte vill gå in på. Naturligtvis kallades jag till nya förhör, vilka alltjämt handlade om den olycksalige hisskonduktören. Nu hade man hämtat fram en undersökningsdomare som påstod sig vara advokat och knuten till svenska beskickningen i Berlin. Fängelset slapp jag inte ifrån. […]

Straxt (efter krigsutbrottet) fördes jag till fängelsets rättssal. Man läste upp en bekännelse, där jag erkände mig skyldig till ett liknande brott som jag anklagats för i Göteborg. Åklagaren kom med sitt yrkande och jag dömdes till halvannan månads fängelse för ett brott som eljest straffades med c:a fyra år i den tidens Tyskland. […] Jag återkom alltså till Sverige ganska nedbruten till kropp och själ, men därmed var inte mitt elände slut.

Skribenten kommentar- Att Reynard Heydrich personligen ägnade sig åt fallet Haijby förefaller otroligt. I samband med krigsutbrottet var Heydrich i högsta grad engagerad med planering av det inledande angreppet mot Polen.

Heuman fortsätter – ”Haijby återvände i början av februari 1940 till Sverige då han varit i Tyskland i 13 månader. En vecka senare flyttade han hem till sin frånskilda hustru Anna Haijby och började arbeta på restaurang Lido som hon hade återköpt hösten 1937. De månatliga utbetalningarna från hovet upphörde.

4.12 Polisintendent Alvar Zetterqvist åter i tjänst, Haijbys planerade bokutgivning – 1941.
Zetterqvist skriver[Ref-1] – Zetterqvist var under åren 1937-1940 tjänstledig från posten som kriminalchef av skäl som förordnad chef för luftskyddet. Efter Zetterqvist återkomst som kriminalpolisintendent blev han informerad om den pågående utpressningen av Gustav V. Det var Torsten Nothin som gav honom den informationen i jan 1941. I stora drag gav överståthållaren Nothin till Zetterqvist övergripande den säregna historien om Kurt Haijby. I flera år hade Haijby krävt hovförvaltningen att utbetala pengar eljest skulle han ställa till med en stor skandal.

Haijby var misstänkt för homosexuella handlingar mot ett par skolpojkar i Göteborg 1938. Efter att ha anhållits fördes han till kriminalpolisen i Stockholm för vidarebefordran till Beckomberga sjukhus. Med hot om rättegång och fängelsestraff hängande över sig, gick Haijby med på att skickas utomlands mot ett månatligt understöd som skulle utgå tills vidare. Det var Nothin och hovförvaltningens chef Oscar Swensson, med Haijbys advokat Harry Densloe som mellanhand, som ansåg att detta var den enda lösningen. I dec 1938 skickades Haijby med flyg till Berlin. Haijby hade häktats för nya homosexuella handlingar och dömts till nio månaders fängelse. Så småningom kom Haijby att utvisas till Sverige efter fängelsevistelsen i Tyskland. Efter återkomst i feb 1940 hade Haijby hållit sig lugn och Nothin hade inte haft ytterligare besvär med honom.

Det var nu som Nothin kom att överlämna fallet Kurt Haijby till Alvar Zetterqvist. Orsakerna var bl a att Nothin genom säkerhetspolisens telefonavlyssning fått information om att Haijby planerade en bokutgivning som skulle heta ”Kungen av tennisen”. Haijby hade kontaktat kioskdeckarförfattaren Gustav Ericsson om ett samarbete för att uppenbarligen skapa en skandal. Genom denna bok trodde Haijby kunna fortsätta sin utpressning av hovförvaltningen.

Överståthållare Nothin ansåg det som omedelbart nödvändigt att åtgärder vidtogs för att hindra Haijbys samarbete med Gustav Ericsson. Därmed hade Haijby planer på bokutgivning år 1941, som allvarligt kunde skandalisera och skada Gustav V hamnat som en i högsta ordningens säkerhetsproblem för Sverige.

Närmast hade Nothin tänkt sig att övertala Haijby att frivilligt lägga in sig på något mentalsjukhus för att klippa av banden med Ericsson. Av allt att döma, enligt Nothins uppfattning, befann sig Haijby i ett upprivet och deprimerat tillstånd att han behövde vård för ”sina nerver”. Nothin uppmanade Zetterqvist att kalla till sig Haijby till polishuset för att frivillig få honom att lägga in sig på något sjukhus för vård av ”nerverna”. Zetterqvist tog i förväg kontakt med överläkaren på Beckomberga sjukhus, Harald Rabe, med vilken förutsättningarna diskuterades för att Haijby skulle få vård. Rabe meddelade att något hinder för detta fanns inte, på villkor att han intogs efter egen ansökan och var oförhindrad, under tiden Haijby vistades på Beckomberga, få sin permission eller frigång enligt önskan. Rabe hade av Zetterqvist fått information om Haijbys bakgrund.

Zetterqvist kallade Haijby till sig som kom i hustrun Anna Haijby sällskap. Haijby skrevs formellt in på Beckomberga i två perioder (1) 6-11 mars 1941 (2) 26 mars – 17 maj 1941. Men Haijby hade inte vistats så mycket på Beckomberga utan ägnade sig i huvudsak att sköta krogen den av hustrun ägda krogen Lido. När Haijby affären 10 år senare år 1951, nådde offentligheten gjorde pressen stort nummer av en uppgift från Haijby att Zetterqvist vid det första samtalet med honom skulle ha sagt att ”han enbart behövde ha sin hatt och rock hängande på sjukhuset”. Pressen menade att det var en underlig form för intagning på mentalsjukhus. Zetterqvist uppgav vid målet att handlade på order av Nothin. Anna Haijby stödde dock livligt rådet att låta Kurt Haijby tas in på Beckomberga av skäl som att förhindra honom att begå oöverlagda handlingar som kunde leda till skandal.

I början av 1941 aktualiserades den vilande frågan att väcka åtal mot Haijby för händelserna på Särö år 1938. Den 5.e feb 1941 begärde landsfogden i Halland, Erik Vinberg, hos Stockholmspolisen att Haijby skulle inhämtas till förhör om händelserna på Särö. I juli 1941 gav Zetterqvist besked till Vinberg att ”det fanns önskemål från högsta ort” att det inte borde bli något av med åtal i ärendet. Hovet ville ännu en gång undvika ett åtal av skäl som att Haijby antogs högljutt ge offentlighet för sin påstådda bekantskap med Kungen.

Nästa historia om Haijby blev aktuell 1944-1945. Haijby hade efter Tyskland resan 1940 skött krogen Lido, som ombildats till ett aktiebolag i vilket Haijby m fl var styrelseledamot. En ledamot i styrelsen måste vara känd för ordentlighet och anses vara lämplig för uppgiften. Genom en ändring i gällande förordning för utskänkning ansåg ÖÄ sig ej fortsättningsvis godkänna Haijby eftersom han begått ett flertal brott. I jan 1945 underrättade Nothin att om Haijby stod kvar i styrelsen för Lido så skulle det inte bli något av med fortsatt utskänkningstillstånd.

Vid besked om detta fick Haijby en kollaps att han intogs på Södersjukhuset för akut depression och vårdades en månad på våren 1945. Emellertid övertalade Zetterqvist Nothin att ändra sitt tidigare beslut om utskänkningstillstånd trots att Haijby fanns kvar i styrelsen.

4.13 Haijby utgivning av pamfletten ”Patrik Kajson går igen” – okt 1947
Zetterqvist skriver[Ref-1] Så kom nästa historia om Kurt Haijby bokutgivning sommaren 1946. En pressdebatt kom igång som hade att göra med sällskapet ”Till bröders hjälp”, varvid Haijby gick till angrepp mot den som stod för insamlingen. I samband härmed publicerade Svenska Dagbladet uppgifter om Haijbys förflutna och tidigare bestraffningar. Det hela ledde till att Haijby genom Zetterqvist förmedling erhöll viss gottgörelse för det ”lidande han tillfogats” genom publiceringen.

Vid årsskiftet 1945-1946 överlämnade Haijby till Zetterqvist manuskript till en bok med titeln ”Patrik Kajson går igen”, där huvudpersonen var Haijby själv, som enligt Zetterqvist var ytterst besvärande för Kung Gustav V och med särskilt stötande avsnitt. Hovförvaltningen utbetalade den 14e okt 15.000:- till Haijby. Trots fortsatta påtryckningar kom ej mer att utbetalas från hovets sida men trots överenskommelse 14e okt 1947 gav Haijby i början av nov 1947 ett boktryckeri beställning av tryckning av boken. Haijby satte upp ett villkor för att boken inte skulle spridas att han skulle få medel att fara till Amerika för att skapa en ny framtid.

Trots att Haijby krävde nya pengar blev det avslag från hovet. Haijby satte då igång en insats för att få boken offentligt känd. Zetterqvist tog kontakt med Svenska bokhandlarföreningen och gav budskapet att Haijbys bok tog sikte på att skandalisera Kungen. Föreningens medlemmar fick själv avgöra om de ville sälja och sprida boken. När bokhandlarna kom underfund med bokens syfte blev den bojkottad. Då vände sig Haijby till vissa storstadstidningar för att få boken känd.

Inför det för Haijby osynliga motståndet blev han alltmer desperat vilket hans hustru Anna Haijby, som han levde samman med trots skilsmässan 1936, säkert fick kännas vid. Anna Haijby tog i feb 1948 kontakt med Zetterqvist med en bön om hjälp för att hejda skandalen som hotade familjen. Anna talade om att alla hennes försök att tala mannen tillrätta hade varit resultatlösa. Nu kom hon med förslaget att hon själv skulle köpa upp restupplagan så att den inte kom ut i handeln. En förutsättning var att Kurt Haijby inte fick reda på något om ”bokaffären”. Eljest skulle han ”slå ihjäl mig”, som Anna Haijby yttrade vad mannen kunde ta sig till i sitt desperata tillstånd.

Efter ”förhandlingar” mellan Zetterqvist, Haijby och hans advokat gick Haijby med på att försälja restupplagan av sin bok (700 ex av totalt 1.000 exemplar) för 5.000:- till Zetterqvist. Beloppet ställdes till förfogande dels genom innehållna 2.500:- av hovets den 14e okt erlagda 15.000:-, dels Haijby ovetande genom 2.500:- erhållna från hustrun Anna Haijby. Zetterqvist uppgav för Haijby att medel hade erlagts genom en privatperson och därmed lät sig Haijby för tillfället nöjas.

Zetterqvist uppger att han först vid rättegången mot Haijby delgavs uppgiften att Anna Haijby varit delaktig i utpressningen år 1936 (skilsmässan mellan paret Haijby). Hade Zetterqvist haft vetskap om makarna Haijby dubbelspel vid tillpunkten när Anna Haijby medverkade vid uppköpet av restupplagan, så hade Zetterqvist behandlat hennes förslag på ett helt annat sätt. Zetterqvist hade i samråd underställt frågan om uppköp av restupplagan till Nothin, Ekeberg och Mossberg och fått svaret att han (Zetterqvist) kunde uppköpa vilken bokupplaga han ville utan att redovisa skälet. (Nothin talar ej om denna boktransaktion i sina böcker. Tage Erlander kommenterar dock bokuppköpet i sina memoarer, en transaktion i vilken regeringen inte var delaktig).

Haijby lät sig inte nöjas utan gick till nya attacker och krävde också utbetalning av belopp på 5.000:- som enligt överenskommelse med hovet 14e okt 1947 skulle ha utbetalats till honom 1a juli 1948 och 1a juli 1949. Zetterqvist förklarade det orimliga med Haijbys krav eftersom han trots löften hade publicerat boken när han hade fått engångsbeloppet 15.000:- Också nu ingrep Anna Haijby, hon hade efter försäljning av krogen Lido erhållit 200.000:- och erbjöd sig att överlämna 5.000:- till Zetterqvist för att han skulle utbetala 500:- månatligen så länge beloppet räckte. Zetterqvist uppgav för Haijby att pengarna kom privat från en person som var mycket intresserat av Haijbys fall, vilket i sak inte var oriktigt. Haijby lugnade sig och tycktes ända till våren 1951 ha uppfattningen att bokupphandlingen kom till stånd genom Torsten Nothin försorg och finansierats av det allmänna.

4.14 Regeringen Tage Erlander involveras i affären Haijby – dec 1947.
Erlander fick vetskap om Haijby affären i dec 1947. Det var justitieminister Herman Zetterberg som anmälde att riksmarskalk Birger Ekeberg, som utnämnts 1946, uttryckte stor oro över innehållet i en bok ”Patrik Kajson går igen” av Kurt Haijby. I boken skildrar Haijby ett homosexuellt förhållande med Kung Gustav V, som han kallar den ”fine gamle mannen”. Ekeberg hade på sin nya post också upptäckt att Haijby i många år bedrivit hänsynslös utpressning mot hovet. Riksmarskalk Ekeberg frågat om regeringen på något sätt kunde hindra bokens spridning.

Erlander skriver [Ref-7] – ”Samma dag som jag (Erlander) gavs information från Zetterberg sammankallade han de regeringsledamöter som fanns i kanslihuset. Inför dem anmälde han (Erlander) att kungen hade råkat i utpressarhänder. Inför ledamöterna anmälde jag (Erlander) vad han fått veta av Zetterberg. Under kvällen läste Erlander ett exemplar av ”Patrik Kajson går igen” som enligt förhandsanmälningarna borde vara fylld av dramatik. Men författaren hade skrivit på ett sätt som gjorde läsningen mödosam med ovederhäftiga anklagelser mot statsmakten och myndighetspersoner. Dagen därpå kallade Erlander åter samman regeringen. Det var inrikesminister Mossberg som föredrog ärendet och inledde med:

- ”Konungen är homosexuell”

Ernst Wigforss kom med den hånfulla kommentaren: ”Vid hans ålder – så vital”.

Alla i regeringen blev bedrövade att den åldrige kungen skulle drabbas av en sådan skandal som det på den tiden innebar att bli beskylld för att vara homosexuell. Regeringen var överens om att det inte fanns något i boken som motiverade att den skulle beslagtas eller att utgivningen skulle förhindras. Den första upplagan av Haijbys bok kom dock inte att spridas eftersom kriminalpolisintendent Alvar Zetterqvist inköpte hela upplagan som till hälften finansierades av Haijbys hustru och återstoden genom hovförvaltningen.

Nothin skriver [Ref-3] - Här hade regeringen kunnat ingripa med beslagtagning av hela upplagan av Haijbys bok.

4.15 Frågan om åtal mot Haijby - januari 1948
Frågan om åtal av Haijby blev aktuellt i jan 1948. Nothin hade i början av jan 1948 tagit kontakt med Zetterqvist och meddelade att den enda vägen för att stoppa Haijby var att åtala honom för utpressning. Men förutsättningen var en anmälan från Riksmarskalk Ekeberg. Zetterqvist tog vid ett sammanträde upp frågan med och Ekeberg hos justitieministern. Ekeberg meddelade att han haft ingående samtal med kronprinsen (Gustav Adolf – senare Kung Gustav VI), som bestämt avvisade att Ekeberg gjorde någon anmälan. Kronprinsen hade den uppfattningen att ett åtal mot Haijby skulle leda till större publicitet än om boken utkom i handeln. Zetterqvist tog också upp de konstitutionella skälen som förhinder av ett åtal.

Men problemets fokus låg närmare på erfarenheter av åtal om utpressning. Det var enbart i sällsynta fall ett mål kunde föras fram till en fällande dom så till vida att man inte hade ett helhjärtat stöd från målsägaren. Det fanns ingen åklagare som på det bräckliga material som fanns 1948 som skulle vågat resa åtal mot Haijby av skäl som att i sin tur sannolikt bli drabbad av följderna av ett obefogat åtal. Såsom situationen var satt såväl hovet, regeringen och åklagarmyndigheten fast i Haijbys sax.

4.16 Haijby stämningsansökan mot Alvar Zetterqvist om ärekränkning – maj 1951.
Zetterqvist skriver [Ref-1] – ”Kurt Haijby trampade aggressivt vidare under många aktioner år 1951 för att ”få upprättelse”. Resultatet blev så småningom att rättvisan ingrep – men inte alls på det sätt som Haijby tänkt sig. Han hade aldrig i sinnevärlden tänkt sig att han skulle kunna bli åtalad för utpressning och få ett långt fängelsestraff. Våren 1951 uppvaktade Haijby Zetterqvist för att få hans hjälp för att ”bli rentvådd”. Zetterqvist avvisade Haijbys förslag att medverka någon slags aktion. Haijby gick genast till attack mot Zetterqvist och tog ut en stämning och yrkade ansvar för ärekränkning. Stämningen hade följande lydelse:

= = = =
Till Stockholms rådhusrätt

Kärande: direktör Kurt Alfred Haijby, Villagatan 13, Stockholm
Svarande: polisintendent Alvar Zetterqvist, Norr Mälarstrand 88, Stockholm
Saken: Ärekränkning.

Yrkande: Det anhålles att polisintendent Alvar Zetterqvist kallas och stämmes med yrkande om ansvar för att han av arghet ärekränkt mig och utspritt falska rykten om brottsliga gärningar. Ansvar enligt Strafflagen Kap 16 § 7, § 8 alternativt § 9.

Sakframställan: Under en följd av år har Zetterqvist om mig till ett flertal personer uttalat bland annat följande:
 att jag begått mord,
 att jag utövat utpressning mot kungahuset och tilltvingat mig c:a 250.000:-,
 att jag haft ett tiotal homosexuella samlag med konung Gustav V,
 att jag varit sinnessjuk (manodepressiv),
 att jag gått beväpnad och att jag varit besatt av en idé att vilja skjuta dåvarande kungen,
 att jag stått under ständig polisuppsikt.

Bevisning: Uppgift angående vittnen och övrig bevisning som jag önskar åberopa ingives senare.

Stockholm den 5.10.1951 – Kurt Haijby
= = =

I sin stämning kallar Haijby beskyllningen att ha haft ett förhållande med gamle kungen som ärekränkande. Men det var just påståendet som Haijby bokstavligen hade levt på och pressat hovet på pengar i många år! I själva verket innebar enligt Zetterqvist, att själva påståendet ett erkännande av Haijby att hans uppgifter i boken, att ha haft ett förhållande med Kungen, inte kan vara riktiga. Enligt rutinerna brev Zetterqvist delgiven stämningen och väntade att Haijby skulle komplettera stämningen med bevis för den tala han ville åberopa. Några ”bevis” kom aldrig och målet avskrevs.

Zetterqvist skriver att han hade mycket svårt i att betrakta Haijby som en människa vid full psykisk balans. Flerfaldiga gånger hade han framfört åsikter och stämningar som inte var förenliga med ett normalt uppträdande. Gråtattackerna, de aggressiva och övermodiga uttalanden om vad han skulle företa sig för de fall han inte snabbt och utan hinder fick sin vilja igenom, blev så småningom starkt inpräntade att Zetterqvist, efter samråd med läkaren professor Rylander, inte tvekade att beteckna Haijby som sinnessjuk.

Även till andra personer hade Haijby uttryckt sig på liknande sätt som gjorde att man fick uppfattningen att Haijby skulle gå till det yttersta om han mötte motgångar i sina många aktioner. –”Jag kommer att sälja mig dyrt”, var ett yttryck han ofta använde när han blev varnad att gå vidare på den otrevliga väg han slagit in på.

Zetterqvist visste att Haijby hade en pistol i sin ägo vilket var tillräckligt för att han (Zetterqvist) skulle vara försiktig under perioder då Haijby var som mest obalanserad och desperat. När Haijby hösten 1947 uppträdde som mest hotfullt vid besök hos Zetterqvist, hade han sin osäkrade tjänstepistol lätt tillgänglig i ett fack under telefonbordet.

4.17 Återgångsköp av Haijbys bok ”Patrik Kajson går igen” – juli 1951.
Haijby klev hänsynslöst vidare. Hans avsikt var att till varje pris sprida boken ”Patrik Kajson går vidare”. Oförklarligt hade Haijby hade skickat ett brev till statsminister Tage Erlander om bokköpet som lite irriterad svarade:

”Jag har mottagit ert brev av den 26 ds, men kan inte inse av vilken anledning detta brev ställts till mig. Det i brevet nämnda bokköpet är väl en affär mellan köparen och säljaren, som regeringen inte har någon anledning att ta befattning med. Är säljaren inte nöjd, får han väl väcka åtal i vanlig ordning för återgång av köpet. Jag har överlämnat detta brev till justitiedepartementet”.

Stockholm den 28 april 1951 – Tage Erlander

Haijby blev mycket upprörd över Erlanders svar och ställde ett brev till Zetterqvist hur han förhöll sig till frågan. Haijby skrev bl a så här:

”Jag har i dag varit hos min jurist efterhört möjligheten att väcka åtal mot köparen. Han finner att det inte finns någon annan möjlighet än att gå JO-vägen. Detta har jag som bekant gjort, men jag inte hos JO begärt något återgångsköp. Jag har inte beklagat mig över att jag inte skulle vara nöjd med bokköpet i fråga. Nu är jag däremot missnöjd med bokköpet såtillvida att jag i dag har användning för alla de exemplar av boken som kan anskaffas. Bokhandlarna stormas med förfrågningar om boken, mina telefoner ringer i ett om samma sak och på Kungliga biblioteket får densamma inte utlånas. Jag vill också framhålla att pastor Kejne i sin bok påstår att upplagan ligger lagrad på vinden i något statligt verk. Då jag inte överhuvudtaget önska enligt statministerns förslag väcka något åtal utan alltid ser att man bör först göra upp saker och ting i godo, vill jag härmed bedja er godhetsfullt att undersöka de möjligheter som finns för att låta ett eventuellt återgångsköp komma till stånd. Jag finner denna utväg mer sympatisk än det åtalsraseri som i dagarna gripit omkring sig bland våra makthavare i landet”.

Zetterqvist hade inte något emot att låta köpet återgå. Under de sista åren (1949-1951) hade det skrivits så mycket om Haijby- affären att det inte längre hade någon betydelse om Haijby fick återköpa restupplagan och släppa ut den i handeln. Någon skada kunde den knappast kunna orsaka i nuvarande läge. Trots Haijbys egna påstående om stor efterfrågan av boken fanns det ej längre något intresse för den från allmänhetens sida för ”Patrik Kajson”.

Zetterqvist fortsätter [Ref-1] Zetterqvist samrådde med JO Folke Rudewall, JK Olof Alsén och ÖÄ Johan Hagander om återgång av köpet, som alla förklarade att de inte hade något att erinra mot detta. I mitten av juli 1951 sökte Haijby upp Zetterqvist om han kunde få köpet att återgå. Det fanns nu inget hinder för detta och att han när som helst kunde få hämta restupplagan. Ånyo började Haijby bråka och gjorde gällande att Zetterqvist hade emottagit 1.700 exemplar medan han i verkligheten endast emottagit 700 exemplar. En kontroll med boktryckeriet visade det rätta antalet, upplagan utgjorde 1.000 exemplar varav 300 hade försålts av Haijby. Efter någon tid kom Haijby och hämtade böckerna. Det var Anna Haijby som stod för likvid av 2.000:- för återgångsköpet. Dessa pengar återsände Zetterqvist till Anna Haijby utan mannens vetskap.

Åren 1946-1947 hade Haijby på olika sätt försökt intressera tidningar för att publicera avsnitt från hans bok ”Patrik Kajson går igen”. Haijby hade erhållit en större summa pengar från hovförvaltning mot löfte att hålla tyst och inte publicera boken, men det tog han ingen hänsyn till. På den kommunistiska tidningen Ny Dag blev han mottagen och Zetterqvist fick en kommentar från redaktionen.

”När Haijby kom upp till oss på tidningen blev han emottagen förutsättningslöst. Även om materialet i och för sig inte var så uppseendeväckande fann vi det inte alls omöjligt. Ny Dag har gjort allt för att kontrollera sanningshalten. Allt eftersom vi kommit Haijby närmare in på livet har vi upplevt en allt större olust och det gör att tidningen ställer sig allt mer tveksam till hela saken, (publicering) en uppfattning som delas av chefer och medarbetare”.

På samma gång som Haijby gjorde vad han förmådde att få tidningarna att publicera delmängder av hans bok, bibringade Haijby samtidigt till Zetterqvist uppfattningen att han gjorde allt för att hindra olika tidningar att skriva om affären. Så långt kom Haijby att Ny Dag införde någon slags introduktionsartikel som i mycket luftiga ordalag antydde en uppseendeväckande affär var i antågande som hade med hovet att göra.

Följden blev att medarbetare på ett antal tidningar kontaktade Zetterqvist för att få förklaringar vem man menade. Reaktionerna visade på ett stort förhandsintresse för Haijby affären på samma gång som man var överens om att man av anständighetsskäl inte kunde ta upp affären i spalterna. Det fanns skäl att anta att tidningarna kunde väcka en häftig reaktion från läsekretsen och man ville inte få en sådan reaktion in på tidningsredaktionerna ej ens på yttersta vänsterkanten. Därtill kom att tidningarna visste att Haijby var en brottsbelastad figur och hans uppsåt inte var så osjälviskt som han påstod.

Pressen visade från början ett mycket ljumt intresse för affären Haijby trots dennes försök att med alla medel att få publicitet. Men när lavinen kom igång efter år 1950 och väl började rulla på med krigssvarta rubriker, då släppte tidningarna alla hämningar. Då hade man ej ord starka nog för att ropa ut sitt ogillande över att ”något sådant hade fått förekomma”. Tidningarna teg visserligen om att man i flera år hade ägt full kännedom om hela affären.

4.18 Haijby går till nya attacker som kommer att leda till hans fall - 1950
Haijbyaffären hade troligen blivit avförd från agendan om Haijby underlåtet att gå till nya attacker vilket hände år 1950 med upphov av två händelser. (1) Kejne-kommissionen hade blivit tillsatt (se persongalleri). I stort sett var pressen nöjd med kommissionens sammansättning – utom pastor Kejne själv som påstod att fyra ledamöter i kommissionen själva var homosexuella. (2) Kung Gustav V avled den 29 sept 1950.

I slutet av år 1950 när arbetet inom Kejnekommissionen hade pågått en tid begärde Haijby att han ville framföra sitt ärende (fall) inför kommissionen och han fick lägga fram sin sak inför Kejnekommissionen tillsammans med sina medhjälpare. Haijby fick under några timmar fritt berätta för den orättfärdiga behandling han ansåg sig ha varit utsatt för. Det väckte stor förundran att Haijby under sitt framförande ej med ett ord berörde vad kommissionen hade väntat att få höra, nämligen hans påstådda förbindelse med Kung Gustav V.

Haijby tillfrågades flera gånger om han ansåg att det fanns samband mellan Kejneaffären och hans eget ärende. Men Haijby begärde inte någon särskild Haijbykommission, han ville bara berätta vad som gjorts mot honom så att kommissionen ”bättre kunde bedöma Kejneaffären”. Haijby ville visa hur polisen och myndigheterna i landet kunde bete sig. På ordförandens fråga om Haijby ville lägga fram hans fall inför svenska folket, blev svaret ”Nej det skulle vara förfärligt”. Haijby affären, som vid tillfället inte var särskilt aktuell, kom inte ytterligare att tas upp av Kejnekommissionen.

Haijby bombarderade nu med ett stort antal skrivelser olika myndigheter - Överståthållaren, Justitieministern Regeringen, Regeringsrätten, Justitiekanslerämbetet, Justitieombudsmannen och nytillträdde Kung Gustav VI. Den första mars 1951 uppsökte Haijby justitieministern Zetterberg som tycks ha sagt att han skulle vända sig till regeringen. Den första april 1951 kom Haijby med en begäran till regeringen om en utredning av hans fall. På samma gång inkom Haijby med skrivelser till Kung Gustav VI. Haijby skrev till styrelsen för Sveriges Advokatsamfund (med anmälan mot av Haijby nyttjade såväl advokat Quensel som Harry Densloe). Haijby hade också skaffat en inspelningsutrustning, för telefonsamtal, som han ovetandes använde och utnyttjade samtalen i skrivelser till ämbeten och myndigheter. Av skäl som omfattningen av Haijbys många skrivelser citeras här enbart enstaka delmängder.

I tidningarna i april 1951 kunde man läsa att Haijby planerade en ny nidskrift, kallad ”Ett lysande följe” som handlade om personer och händelser som han berört i sin tidigare skrift ”Patrik Kajson går igen”. Haijby uttalade sig i tidningarna och ansåg att det fanns ingen anledning de oerhörda övergrepp som han genom ämbetsmännen blivit utsatt för ej längre förblev outredda. När boken utkom visade omslagsvinjetten, ett trickfoto föreställande stadsrådet Nils Quensel, och underrubriken ”Statsrådet Q. – symbolen för hemlighetsmakeriet”. Bakom detta fanns Haijby antagande att Nils Quensel, (som bror till Conrad Quensel), skulle ha varit en av påskyndarna att skicka Haijby på resan till Tyskland år 1939. Men Haijbys bakomliggande motiv var att koppla samman ”sitt fall” med Kejne-affären och Nils Quensel som just då i högsta grad, genom pressens försorg, hade hamnat i fokus för svenska folkets intresse. Haijby ville, trots vad han tidigare sagt, ha en egen kommission som utredde ”hans fall”.

Pamfletten på 80 sidor är trist skriven, i ett enda kapitel, innehållande vissa bilagor av Haijbys klagoskrifter till Kung Gustav VI och myndigheter. Haijby öser ilska mot myndigheter och ämbetsmän i hånfulla ordalag. Inte med ett ord nämner Haijby något om sina attacker mot hovförvaltningen. Förutan bakgrundskildringar från Alvar Zetterqvist, Maths Heuman, och Torsten Nothin utgivna böcker finns det ingen möjlighet att veta Haijby vad menade med sin pamflett. Här följer i delmängder fyra exempel på Haijbys skrivelser.

Öppet brev I till Kungen
Eders Majestät!

[…] De grava beskyllningar jag riktat mot Eders Majestäts redbara ämbetsmän står ännu i dag oemotsagda av vederbörande. Vad tror Eders Majestät att svenska folkets mening är om en undersåte anklagar dessa utan att på något håll dessa med lagens hjälp kunnat ysta munnen på honom. Denna gång har man inte ens vågat använda sig av Beckomberga sinnessjukhus. I dag finns icke några lydiga redskap för sådant handlande. […] Min bestämda uppfattning är att Eders Majestät är fullständigt felinformerad om mitt fall och den sk Keijneaffären med undantag av min förbindelse med Eders Majestäts fader. […] Man synes ha haft omtanke om alla utom för mig. Nu begär jag då annan utväg synes utesluten, att tillsammans med alla dem som begått rättsövergrepp mot mig bliva ställa inför rätta. Nu skall sanningen fram! […] Jag har i största möjliga utsträckning försökt hålla Konungahuset utanför. Som jag varken därifrån eller från något annat håll har kunnat skymta minsta intresse att bistå mig, varken kan eller vill jag lämna denna garanti i fortsättningen. […]

Öppet brev II till Kungen
Eders Majestät!

Undertecknad dristar sig härmed ånyo tillskriva Eders Majestät rörande de förhållanden jag delgivit Eders Majestät rörande de förhållanden jag delgivit Eders Majestät i tidigare skrivelser. Jag hade hoppats att en utredning i vad som betecknats som ”Haijbyaffären” skulle komma tillstånd efter mina skrivelser till olika myndigheter, bl a Regeringen, Regeringsrätten, Justitiekanslerämbetet, och Justitieombudsmannen. Inte minst hade jag förväntat att min vädjan till Eders majestät skulle föranleda det av mig påkallade ingripandet. Så har dock icke skett. I skrivelse till Justitieministern har jag anhållit om att ett sammanträffande måste ordnas mellan de olika myndighetspersoner som förgripit sig på min frihet och mina medborgerliga rättigheter. Jag hade hoppats på att man därigenom skulle finna en utväg för att stävja det olidliga ryktessmideriet kring min person och fastslå att jag utsatts för behandling om inte har stöd av lagen. […] Ryktessmideriet och ärekränkningssträvanden har i dagarna nått sin kulmen i tidningar som Ny Tid, Aftonbladet och andra som stämplat mig som oförbätterlig mytoman, beskyllt mig för brottsliga handlingar jag inte begått […] Detta hade aldrig kunnat ske om myndigheterna beaktat mina framställningar.

Brev till Justitieministern - 10 april 1951
Att min skrivelse till Regeringen hamnat i Justitiekanslerns kansli för att gå en som man tror, långsam död tillmötes, var väl vad man på vederbörligt håll trodde vara en utomordentligt god lösning på hela denna olustiga sak, som jag kallar rättslöshet. Inte kunna väl vederbörande känna mig så dåligt, att man på det hållet tänker sig en Haijby sittande med korslagda armar och väntar på att handlingarna skola gulna till oigenkännlighet? Det är kanske bara en sak som är ledsam i detta fall, och det skulle då vara att jag ännu är vid liv och för övrigt i god hälsa. Något svar väntar jag som vanligt inte på detta brev […]

Brev till Torsten Nothin - 11 april 1951
Ni lär ha kommit hem efter er rekreation i utlandet. Jag hoppas att denna bekommit Eder bättre än den Ni den gången förskaffade mig i Hitlertyskland. Och måste jag säga Eder åtkomst gläder mig särdeles. Jag förmodar att ni är underkunnig om att jag hos Justitieministern anhållit om ett sammanträffande med de personer som begått lagstridiga övergrepp och på annat sätt förorsakat mig årslånga lidanden. På denna lista är ni upptagen som första namn och varför, det inser ni själv. Nu Herr Nothin lär Eder makt vara annorlunda än för några år sedan. Jag har under dessa år väntat att få Eder att inse att för att få denna sak ur världen Ni skulle taga första steget till försoning och jag har många, många gånger talat med Alvar Zetterqvist om detta. […]

Med dessa fyra exempel avslutas Haijbys skriverier till Kung Gustav VI och ämbetsmän.

= = =Slut del 4= = =

[Skribenten]

4.19 JK-utredningen – sept 1951
Heuman skriver [Ref – 2] - Man kan fråga sig vad Haijby hade för syfte med sin anstormning av brev och telegram till myndigheterna och kungahuset våren 1951. Å ena sidan - var säkert hans motiv att få upprättelse för de rättsövergrepp han ansåg sig ha varit utsatt för. Å andra sidan - kan hans syfte ha varit fortsatt utpressning mot hovet och Gustav VI Adolf. Haijby hade blivit van att med hot om avslöjanden kunna hämta pengar från hovförvaltningen – Haijby hade bibringat sig själv uppfattningen att han var oantastbar och trodde sig kunna få såväl pengar som upprättelse. Skrivelserna Haijby ställde till myndigheterna gav så småningom effekt men inte på vad sätt han hade väntat sig. Trots varningar av Zetterqvist och från andra var han säker på att ingen skulle våga ”röra Haijby”, men där tog han grundligt fel.

Regeringen gav den 28 sept 1951 i uppdrag till Justitiekansler Olof Alsén att genomföra en utredning - om det fanns fog för Haijbys påståenden att ett antal tjänstemän skulle ha begått mycket allvariga tjänstefel. Själva utredningen gavs av JK till dåvarande rådmannen i Stockholm, Erik Tamlin (senare utnämndes Tamlin till justitieråd). I feb 1952 blev Tamlin klar med utredningen. Haijby ville ta del av de i samband med utredningen upprättade protokollen, men hans begäran avslogs med hänvisning till sekretessbestämmelserna. Haijby klagade hos Regeringsrätten som dock anslöt till JK uppfattning.

Myndigheternas beslut utsattes för stor kritik i pressen, man krävde ”papperna på bordet” och pekade på att den sekretess som myndigheten uppgav, kunde hävas om särskilda omständigheter fanns. Regeringen svarade i en kommuniké i maj 1952 det fanns ett intresse från allmänheten att få veta om Haijby, som han påstått, hade blivit utsatt för allvarliga ingripanden från myndigheterna sida. Men – fortsatte regeringen – det ansågs inte vara berättigat att offentliggöra en detaljerad redogörelse för obestyrkta uppgifter som inte kunde föranleda någon åtgärd och som inte heller kunde prövas i någon domstol. Enligt regeringen gällde det särskilt påståenden som hade kontrollerats men som visat sig otillförlitliga på väsentliga delar.

I regeringens kommuniké den 30 maj 1952 framgick att JK utredningsresultat skulle vara offentligt men att inga avsteg skulle ges från sekretessbestämmelser som avsåg utredningsmaterialet i övrigt skulle offentliggöras.

Inledningen av JK skrivelse till regeringen återgavs: ”De åtgärder som ämbetsmän, som utredningen avser, ligga till stor del så långt bakåt i tiden att det är vanskligt att och i vissa fall omöjligt att klarlägga vad som verkligen har skett och till fullo fastställa de motiv som dikterat åtgärderna. Detta är icke minst de händelser som medförde att Haijby intogs på innesjukhus för observation samt omständigheterna kring Haijbys utskrivning och hans resa till Tyskland.

Vid tidpunkten för utredningen var vissa personer som medverkat avlidna. Andra hade efter många år ej en tillräcklig minnesbild av tilldragelserna. Härtill kommer motstridande uppgifter och att ett eventuellt ansvar för en del av åtgärderna för länge sedan är preskriberat. På grund härav ansåg JK att inte närmare kunna gå in på de olika åtgärderna. Med hänsyn till den allvarliga karaktären av en del av de påståenden som offentligtgjorts är det dock angeläget att framhålla att vissa faktiska förhållanden och andra omständigheter av särskilt intresse.

”Haijby har påstått att han vid två tillfällen nämligen år 1938 och år 1941, genom polismyndighetens påstötning skulle ha spärrats in på sinnessjukhus, trots att han enligt egen uppfattning aldrig varit i behov av sådant sjukhus. Utredningen visar att intagning på sinnessjukhus år 1938 tillkom i samband med en polisutredning rörande otuktsbrott mot två skolpojkar som Haijby misstänktes ha begått. Intagningen grundades på undersökning och attest av en erkänt samvetsgrann läkare, vilken numera är avliden.

”Uppfattningen att Haijby var psykiskt abnorm vann stöd av att Haijby vid flera tillfällen, låt vara vid yngre år, dömts till straff för grova brott. Med åberopande av läkarattesten som hänvisade både till Haijbys kriminalitet och till de psykiska defekter som visat sig vid undersökningen, begärde polismyndigheten att Haijby skulle intagas på sinnessjukhus för observation (ej för vård). Observationen vilken varade i två veckor, gav till resultat att Haijby företedde vissa symptom av konstitutionell psykopati samt nervösa rubbningar men var icke i vanlig mening sinnessjuk. Han utskrevs därefter från sinnessjukhuset. Den ansvarige läkaren, vilken undersökte Haijby, har sedermera i ett år 1939 på Haijbys begäran angivet intyg uttalat att han, om han vid tiden för undersökningen haft att yttra sig om Haijbys sinnesbeskaffenhet, med stor sannolikhet skulle ha ansett Haijby vara åtminstone förminskat tillräknelig.

”Då Haijby år 1941 intogs på sinnessjukhus led han enligt samme läkares uttalanden av depression och var ur balans. Väl hade Haijby av polismyndigheten uppmanats att söka vård på sinnessjukhus, men enligt vad läkaren upplyst hade Haijby själv förklarat sig vara i behov av den vila som kunde beredas honom på sjukhuset. Läkaren säger sig också ha meddelat Haijby att det berodde helt på honom själv om någon intagning skulle äga rum, enär denna kunde grundas endast på hans egen ansökan, samt att det icke skulle möta något hinder för att bli utskriven när han själv så önskade. Intagningen skedde också efter egen ansökan av Haijby och han utskrevs efter fem dagars vistelse å sjukhuset. Fjorton dagar senare begärde han ånyo att bli intagen och han var då inskriven å sjukhuset omkring sju veckor.

Det har nu gjorts gällande att obehöriga hänsyn varit huvudmotivet för Haijbys intagningar på sinnessjukhus 1938 och 1941. Oavsett om sådana hänsyn medverkat eller ej måste alltså beaktas att dessa intagningar av Haijby på sinnessjukhus svar mediciniskt motiverade.

Regeringens kommuniké om JK-utredningen och Tyskland resan lyder:

”Haijby har vidare gjort gällande att han under sin första vistelse på sinnessjukhuset blivit tvingad att efter utskrivningen begiva sig till Tyskland genom hot att eljest få kvarstanna på sjukhuset. Det är riktigt att Haijby omedelbart efter utskrivningen i dec 1938 for till Tyskland. Haijby hade emellertid straxt efter intagningen själv fört en utlandsresa på tal till Amerika via Tyskland. Utredningen kan inte anses ådagalägga att han tvingats att resa.

Under vistelsen i Tyskland skulle Haijby enligt vad han påstått, på svenska myndigheters tillskyndan tagit i häkte och olagligen fått tillbringa ett år i fängelse. Utredningen i denna del visar emellertid att Haijby av tysk domstol dömts till fängelsestraff i nio månader för otukt mot minderårig. Efter avtjänande av straffet synes ha kvarhållits ett par månader varefter han utvisats från Tyskland och i början av år 1941 utvisats till Sverige.

Under utredningen har icke framkommit något som ger stöd åt Haijbys påstående att svenska myndigheter skulle ha ombestyrt eller medverkat till att Haijby hållits fängslad i Tyskland. Det har ej heller framkommit något som tyder på att, som Haijby påstått, kommunistlitteratur insmugglats i hans baggage vidutresan från Sverige till Tyskland. Att något så skulle ha skett är också osannolikt.

Övriga påståenden av Haijby inbegriper även att myndigheter skulle ha begått olagligheter, låt vara av mindre svår beskaffenhet än de hittills berörda. Dessa olagliga åtgärder skulle enligt Haijbys mening bestå i obehörigt villkor för en utskänkningsrättighet, öppnande och granskning av hans post, obehörigt mottagande av gåvor, hindrande av den av honom utgivna bokens försäljning på marknaden, bl a genom att uppköpa restupplagan, samt underlåtenhet att redovisa tillkommande penningmedel. Utredningen har icke givit vid handen att olagliga åtgärder av myndighet förekommit. JK-ämbetet har således icke funnit anledning till något ingripande.

Den omedelbara följden av JK-utredningen blev att den delgavs justitieombudsmannen och Riksåklagarämbetet genom JK-ämbetets försorg. Det betydde att JK under utredningens gång fått klart för sig att Haijby hade gjort sig skyldig till sådana handlingar att frågan om åtal för utpressning borde överlåtas till riksåklagaren. Någon annan anledning att koppla in RÅ fanns inte eftersom utredningen hade upphov från Haijbys klagomål över oförrätter som han påstod sig ha varit utsatt för.

4.20 Författaren Wilhelm Moberg engagerar sig för Kurt Haijbys sak ”lånar tillfälligt” hemliga handlingar – feb 1952
Författaren Wilhelm Moberg kom att engagera sig ljudligt och synligt i tidningsspalter och offentliga föredrag i det som kallades rättsröteaffärerena främst Kejne- och Haijby-affärerna. Moberg gick med rallarsvingar till attack mot kryperiet och fjäsk mot ”makten”. När makten representerades av kungadömet stegrades hans motvilja till raseri. Moberg litande inte på vittnesmål som stod makten nära. Haijby kände sig givetvis styrkt i sin tro att ”ha rätt” genom den kände författarens engagemang.

Moberg och Haijby besökte JK-ämbetet 13e feb 1952 och lyckades i ett obevakat ögonblick lägga beslag på några hemliga handlingar i Haijby affären. Paret tog med sig handlingarna när de gick på lunch, fotograferade av dem och återställde dem på JK-ämbetet. Tillgreppet upptäcktes omedelbart och JK förhörde Moberg om vad som hänt med handlingarna. Moberg vägrade att svara och JK hotade med att kalla på polis.

Dagen därpå anmälde Moberg JK för justitieministern och JO och förklarade raljerande att ”det har varken kunnat bekräftas eller med säkerhet konstaterats att några handlingar har varit borta från JK under dagens lopp”.

I tidningarna i april 1952 framkom att Moberg i april 1952 hade lånat och fotograferat fem st handlingar förknippade med Haijby-utredningen och därefter återlämnat dem. Moberg avslutade med att han ville bli åtalad för sin gärning. Moberg fälldes och fick dagsböter på 3.000:-

4.21 Riksåklagarens förundersökning av Haijbyaffären – maj 1952
Heuman skriver [Ref – 2] - Av JK-utredningen hade det framkommit uppgifter som delvis var kända, nämligen att Haijby hade fått ut pengar av hovförvaltningen genom utpressning. JK-utredningen överlämnades på uppdrag av regeringen till Riksåklagaren den 29 maj 1952. Dessförinnan hade regeringen samrått med Gustav IV om han hade något emot ett åtal. Kung Gustav VI hade intet att erinra mot ett eventuellt åtal. Kunde på samma gång faderns minne skonas så var det bra men det var ingen förstahandsfråga.

Så följde ytterligare en utredning, med upphov från regeringens uppdrag, riktat till Riksåklagaren, genomförd av dåvarande assessorn Bengt Lennergren. Utredningen fokuserade på Haijbys olika krav på penningmedel som han hade tvingat till sig av hovförvaltningen ända från början av 1930-talet genom påståenden att han av Gustav V förletts till ett homosexuellt förhållande till Kungen. Förundersökningen blev klar 27e juni 1952.

Genom den omfattande offentlighet som nu Hajbyaffären lett till, innebar att man ej längre behövde ta hänsyn till de krav som tidigare ställts som villkor för ett åtal mot Haijby för utpressning. Liksom tidigare fanns ingen möjlighet att från hovförvaltningen sida förmå den att uppträda som målsägare. Gustav V var den egentlige målsägaren fanns ej längre i livet. Försök att övertala riksmarskalk Birger Ekeberg, att komma med angivelse, gjordes inte. Det var i stället Riksåklagarämbetet som överred de krav som fanns för att väcka åtal i ett mål av detta slag. Normalt borde underrätten, åklagarmyndigheten i Stockholm, ha väckt talan men Haijbyaffären ansågs så speciell att JK (på regeringens uppdrag) överlämnade handlingarna till RÅ för verkställan.

4.22 Haijby häktas – 27 juni 1952
Samma dag förundersökningen (utredningen) blev klar uppmanades Haijby att inställa sig på ämbetet. Inför häktningsförberedelser beslöts att två kriminalkonstaplar skulle beväpnade och placerade i ett angränsande rum. Tidigare hade en av Haijbys bekanta meddelat att han var beväpnad och kunde tänkas använda en pistol. Haijby inställde sig punktligt och Heuman yttrade: ”Ja-ha herr Haijby, spelet är slut och jag måste anhålla er och åtala er för utpressning”. Haijby var samlad och bad att först få fara hem och ta farväl av sin hustru. Tillsammans med polis, juridiskt ombud, Gideon Alm, som väntade utanför for Haijby hem och senare till häktet.

4.23 Haijby åtalad i Stockholms rådhusrätt - juli 1952
Stockholms rådhusrätt tog målet till huvudförhandling 4:e juli 1952 och rätten beslöt att handläggning skulle ske inom stängda dörrar. Haijbys ombud var (till en början) advokat Gideon Alm. Haijby erkände att han emottagit pengar genom hovförvaltningens advokat Conrad Quensel under tiden maj 1936 okt 1938 sammanlagt ett belopp högst kring till 80.000:- Haijby erkände också att han genom Zetterqvist emottagit 15.000:- 14e okt 1947 men Haijby förnekade att han genom hot tvingat någon att utbetala dessa belopp. Sålunda bestred Haijby hela åtalet.

Huvudförhandlingen pågick tre dagar och 8:e juli 1952 fastställde rådhusrätten att Haijby skulle sinnesundersökning och kvarstanna i häktet i väntan på utlåtandet. Därmed hade rätten också fastställt att den funnit Haijby skyldig. Under tiden sinnesundersökningen pågick bytte Haijby juridiskt ombud och anlitade Henning Sjöström.

Försvararen Henning Sjöström - stred för att Haijby var berättigad till någon form av skadestånd, antingen från hovet eller från staten, eftersom enligt Haijby påstående han hade förförts av Kung Gustav V och Haijbys äktenskap och därmed hela hans existens slagits i spillror. Enligt Sjöström hade hovförvaltningen och ämbetsmän jort många försök att ”bli av med honom” genom att skicka honom på sinnessjukhus eller skicka honom utomlands. Sjöströms argumentation förmedlade han skickligt vidare till pressen som uttryckte medlidande för Haijby och som tog avstånd från myndigheter och ämbetsmän. Det var en taktik som kom att göra Sjöström framgångsrik under decennier.

Sjöström överklagade beslutet om sinnesundersökning men rådhusrätten avslog besvären 27:e juni 1952. Sinnesundersökningen som genomförts av professor Gösta Rylander blev klar i slutet av nov 1952. Rylander förklarade att Haijby inte led av sinnessjukdom men att han begått de åtalade handlingarna (utpressning) under inflytande av psykisk abnormitet, som dock ej var av så omfattande beskaffenhet att den jämställas med sinnessjukdom. Rylander ansåg inte att Haijby var av behov av vård på sinnesjukhus och medicinalstyrelsen anslöt till det utlåtandet.

Heuman skriver [Ref – 2] - Efter undersökningen satte rådhusrätten målet till ny huvudförhandling med början från 8 dec 1952. Först då började Thomas Heuman tvivla på att Haijby omöjligen kunde ha haft något förhållande med Kungen som han påstått under decennier och framgångsrikt nyttjat. Övriga myndighetspersoner (bl a Alvar Zetterqvist) involverade i Haijbyaffären hade också förutsatt att ett sådant förhållande existerat. Antagandet föreföll självklart eftersom hovförvaltningen och myndigheterna gjorde vad de kunde för att hindra spridning av Haijbys påstådda förbindelse med Kungen. Haijby hade under förundersökningen kringgått frågan från Lännergren hans förhållande med Kungen med en snäsig ton att ”han ville inte gå in på frågan”. Därmed lät Lännergren sig nöja.

Som inledningsvis nämnts var det angeläget om det kunde bringas ytterligare klarhet om det låg sanning i Haijbys påstående att han blivit ”förförd” av Kungen i maj 1912, när han med scoutkamrater sålde majblommor på slottet. Från en tidningsnotis 2:e maj 1912 namngavs de tre scouter som hade sålt majblommorna (Kurt Johanson samt två scoutkamrater). I all hast inkallades dessa två kamrater som vittnen. Kamraterna uppgav att de alla tre varit tillsammans hela tiden och haft sällskap därifrån. Det var orimligt att Kungen hade visat något speciellt intresse för någon av dem.

Efter vittnesförhör förklarade Haijby att han misstagit sig på dagen utan Kungens kontakt hade ägt rum först dagen därpå när Haijby ensam hade besökt slottet. Ett av vittnena återkallades och hördes av skäl som Haijbys nya uppgifter. Vittnet berättade att han dagen efter majblomma försäljningen varit tillsammans med Haijby hela tiden från skolans slut till de hade gått hem. Det var uteslutet att Haijby den dagen hade kunnat vara på slottet.

Heurlin fortsätter – ”Det är mycket märkligt att Kungen vid 75 års ålder överhuvudtaget skulle ha gripits av ett så starkt sexuellt intresse för en okänd 36 årig audienssökande så att han skulle vilja ha nattliga sammanträffanden med denne på slottet. Hela historien blir än så mycket märkligare eftersom Kungen utan besvär, om han så önskade, kunna få mycket mer tilltalande och yngre partner inom den omfattande sociala krets han rörde sig inom.

Skribenten kommentar - Haijby påstod att förbindelsen skulle ha ägt rum omedelbart efter audiensen hos Kungen (som enligt vad som senare framkom ägde rum den 28 nov 1933). Men Kung Gustav V hade redan den 7:e nov 1933 flyttat ut till sitt vinterboende på Drottningholms slott på Mälaröarna. Kungens årliga resa till Rivieran ägde rum 5:e feb 1934. Kungen återupptog sin statschefsroll först 20 april 1934. Dessa tidpunkter ägde man ej kännedom vid tiden för rättegången eftersom audienslistan hade kommit på avvägar! Av det sagda i detta stycke framkommer att Haijby inte hade några som helst möjligheter att upprepat i det fördolda ”besöka” Kung Gustav V på Drottningholm.

4.24 Alvar Zetterqvist personliga deklaration om Haijby affären - 1952.
Zetterqvist hade allt sedan 1941 vid flera tillfällen personliga och rent utav vänskapliga kontakter med Haijby ävensom med hustrun Anna Haijby. Han deltog i en middag hos paret Haijby och sommarvistelse hos dem och blev i samband med rättegången 1952 hårt kritiserad i pressen. Men vi skall veta att Zetterqvist spelade dubbla roller.

Den ena rollen innebar statsintresset, att skydda Kung Gustav V - och förhindra en offentlig skandal under kungens levnad. Av konstitutionen var kungen oansvarig för sina gärningar och så långt gången i senilitet på ålderns höst, att han inte kunde ha någon uppfattning om vad saken rörde sig om.

Den andra rollen innebar att hålla tillbaka Haijby - att försöka vinna hans förtroende och få honom att följa de råd som Zetterqvist gav honom, allt i syfte att hålla Kung Gustav V utanför Haijbys attacker.

Zetterqvist själv skriver: ”Det skall villigt erkännas att jag själv ej anser att den befattning jag under exceptionella förhållanden kom att ha med Haijby och hans affär, är fri från anmärkningar”.

Zetterqvist ville helt enkelt lösa den uppgift han ålagts, hur obehaglig och olustig den än var. Att Zetterqvist kom att släppa Haijby för nära in på livet, det beklagade han. Men hela tiden förstod Zetterqvist att Haijby kunde komma att utnyttja varje blotta. Provokationer av olika slag fick Zetterqvist räkna med. När Haijby väl fann att spelet hade förlorats försummade han inte tillfället att gå till attacker mot Zetterqvist i JK-utredningen. Zetterqvist syfte var gott, säger Heuman.

4.25 Haijby överklagar målet i hovrätten - feb 1953
Haijby överklagade domen i Svea hovrätt. Huvudförhandling hade bestämts till den 16e feb 1953. Haijby nya juridiska ombud, Henning Sjöström, hade hemställt att huvudförhandlingen i största möjliga utsträckning skulle vara offentlig. Avgörande om det hänsköts till hovrätten som bestämde att förhandlingen skulle vara offentlig utom då förhållanden som ansågs ha att göra med privatlivet. När det gällde JK-utredningen bibehölls hemligstämpeln.

Regeringen hade blivit informerad om Haijbyaffären - i och med riksmarskalk Birger Ekebergs kontakt med Herman Zetterberg att Kungen var utsatt för utpressning. Tage Erlander skriver i en dagboksanteckning 12 feb 1953 [Ref-4]: ”Nog är det underligt med Per-Edvin Sköld. Man tycker ibland att han har så alldeles fel, att det gärna inte kan vara värre. Som nu härom lunchen häromdagen, när han säger att Haijby inte haft några homosexuella förbindelser med Kungen”. Sköld säger:

Kungen hade så många möjligheter att skaffa den hjälp han behövde att det låter otroligt att skulle ha gett sig i lag med denna person som kommer upp och bråkar om ett utskänkningsärende.

Detta är förvisso en mycket träffande reflexion av Per-Edvin Sköld förmedlad av Tage Erlander!

Haijby kom genom advokat Sjöström med invändningar i hovrätten, när det gällde utpressningen mot hovet, att ”de belopp han hade emottagit från hovet utgjorde skadestånd för de övergrepp han utsatts för under resan till Tyskland 1939”. Haijby hade också andra invändningar mot målet som avvisades av hovrätten. Genom invändningarna lyckades Sjöström dra in ämbetsmännens handlande i rättegången. Som en följd blev också vissa delar av JK-utredningen offentliga. Torsten Nothin och Alvar Zetterqvist agerande kom att hamna i blåsväder i pressen.

Åklagare Bengt Lännergrens anförande i Svea hovrätt - 1953
”Haijby fördes genom Göteborgspolisen till Beckomberga sjukhus i Stockholm. Haijby intogs där den 4e dec 1938. Jag (Lennergren) är nu inne på en av de väsentliga punkter i målet där Haijby och hans försvarare påstår att Haijby har varit föremål för en svår rättskränkning från myndigheterna från överståthållare Nothin och som Haijby senare åberopat som grund för skadeståndsanspråk”.

Jag (Lännergren) citerar nu anteckningar i sjukhusjournalen i Beckomberga sjukhus 1938-12-05--07. Haijby förnekar enständigt att han stått i otillbörligt förhållande till pojkarna i Göteborg. Haijby uppger nu att han ”har för avsikt att resa till Amerika och avser vidare att han som turist kan komma in i landet och väl där har han släktingar som kan skaffa honom tillstånd att kvarstanna”.

Här upprepar alltså Haijby själv sin önskan att resa utomlands, tydligen av rädsla för åtalet (otukt mot minderårig). Haijby och hans försvarare har uppgivet att det var överståthålare Nothin som kom med tanken på att Haijby nu skulle lämna landet och att det efter förhandlingar mellan Nothin och advokaten Densloe, som hustrun Anna Haijby hade anlitat, bestämdes att Haijby skulle lämna landet och resa till Tyskland. Densloe hade för Anna Haijbys räkning uppdragits att ta hand om ärendet efter mannens utskrivning från Beckomberga. Nu är det emellertid att märka att Densloe i sitt vittnesmål har sagt att han fick hand om ärendet först 13e dec 1938. Det uttalandet bygger på anteckning i Densloes kalender.

Jag (Lennergren) återgår nu till att citera sjukhusjournalen från Beckomberga. ”15.12 patienten meddelar att han haft besök av advokat Densloe vilken efter konsultation med den advokat som sköter Konungens privatekonomi (Conrad Quensel) frågat Haijby om han varit nöjd med 15.000 kronor för att kunna resa till USA och sedan en tid framåt visst underhåll”.

”Det kan alltså inte ha varit genom förhandlingar mellan Densloe och Nothin eller några andra myndighetspersoner som förslaget uppkommit om Haijbys resa från Sverige. Nu reste emellertid inte Haijby till Amerika utan till Tyskland. Densloe har i sitt vittnesmål sagt att det efter förhandlingar mellan honom och Nothin uppställts som ett villkor för Haijbys snara utskrivning att Haijby skrev under en förklaring att hans uppgifter om ett förhållande till Kungen inte var riktiga och att han förband sig för en icke bestämd period bosätta sig i Tyskland. Angående tillkomsten av den förklaringen finns ej närmare utredning i målet”.

”Beträffande villkoret att Haijby skulle resa till Tyskland och inte till Amerika förefaller det inte otänkbart att Nothin framfört något råd till hovförvaltningen i den riktningen. Haijby skulle ju i Amerika antas publicera något om sitt förhållande till Kungen vilket inte ställde sig lika lätt som i Tyskland”.

”Vad som kan sägas om Haijbys Tysklandsresa är att Haijby själv ville resa utomlands av rädsla för åtal för Säröotukten, men att hovet möjligen på Nothins förslag ställde det villkoret att Haijby för att få pengar inte skulle resa till USA utan till Tyskland. Nu sägs det från försvarets sida att det har mindre betydelse om myndigheternas åtgärder rent faktiskt var rättsenliga eller inte. Det viktiga är säger försvararen hur Haijby uppfattade saken. Då måste jag (Lännergren) framhålla det att Haijby dels själv måste ha sagt sig att det fanns fog för misstankarna mot honom för homosexualitet, dels att Quensel upplyst honom om detta”

”Vad sedan gäller frågan om Haijby har haft anledning att tro att han skulle kvarhållas på Beckomberga eller återintagas där är att märka att Rabe enligt vittnesmål uttryckligen klargjorde för Haijby att han inte kunde kvarhållas på sjukhuset. Och vad slutligen gäller det viktigaste frågan om Haijby skulle tvingas lämna Sverige är fastslagit att den var han själv som hade denna önskan. Vad som hände var att man hindrade honom att resa till Amerika och i stället föreskrevs att han (Haijby) skulle resa till Tyskland. Då frågar man sig: Kan denna begränsning i Haijbys handlingsfrihet ha för honom framstått som ett rimligt skäl till att han, som påstods i okt 1947, alltså nio år efteråt, skulle anse sig ha skadestånd på 500:- i månaden så länge han levde; och det därtill gentemot slottsförvaltningen som för resan gav 425:- månaden? Jag tycker inte att frågan behöver besvaras”.

I domskälen skriver hovrätten 22a dec 1953 bl a ”På grund av det hänsynslösa sätt som Haijby gått till väga för att tillgodose sina egna intressen, med äventyrande av intressen av högt värde, i hägnet av vilka han bedömt risken för åtal för utpressning som obefintligt, samt att utpressningsbrotten begåtts flerfaldiga gånger under en tid av flera år, uppgående till avsevärda belopp, anser hovrätten lika med rådhusrätten att omständigheterna vid gärningarnas förövande har varit synnerligen försvårande. För den brottslighet som enligt hovrättens bedömning ligger Haijby till last har han förskyllt straffarbete i sex år”.

Haijby överklagade hovrättens dom men Högsta domstolen vägrade honom den 21 maj 1953 prövningstillstånd. När Haijby hade avtjänat sitt straff i mindre än fyra år blev han efter flera nådeansökningar, i vilka han åberopade sin bristande hälsa villkorligt utskriven 1956. Haijby tog sig själv av daga samma år 1956.

5. EFTERSKRIFTER OCH PRESSRÖSTER

5.1 Överståthållare Torsten Nothin och polisintendent Alvar Zetterqvist utpekade – 1953
Haijby främsta hatobjekt var överståthållare Torsten Nothin. I pressdebatten som följde blev Nothin mycket hårt åtgången och utpekades som en hänsynslös makthavare som tog till alla medel för att nå sina mål. Han beskylldes påtryckarens roll ej enbart vid Haijbys intagning för observation på Beckomberga utan även som en påtryckare vid Haijbys avresa till Tyskland i dec 1939. Nothins kontakter med hovförvaltningen användes också som misstänkliggöranden likaså historien om utskänkningstillstånd vintern 1933/34. Nothin gick till motangrepp år 1954 i sin bok ”Regeringsmakt och rättssäkerhet” [Ref-3]

Också polisintendent Alvar Zetterqvist hamnade i snålblåsten för sina insatser i Haijbyaffären. Zetterqvist vistelse hos Haijbys sommarnöje under en vecka och samvaro med Haijbys familj, gisslades hänsynslöst. Zetterqvist riktar i sin bok ”Kriminalchefen berättar” [Ref-1] i avsnittet ”Replik till hr Nothin”, erinran och synpunkter för Nothins motsägelser i hantering av affären Haijby. (Det var först år 1941 som fallet Haijby hamnade på Zetterqvist bord).

Tage Erlander gav Torsten Nothin en ordentlig skrapa för hans insatser och handlande i Haijbyaffären. Erlander skriver om ett av Nothins besök på Erlanders tjänsterum: [Ref-7].

”Är det inte så att du ansett att Haijby varit en utomordentlig farlig brottsling, tidigare straffad för dråp, grov stöld och utpressning? Är det inte vidare så att du anser att han borde ha mycket långvarigt fängelsestraff för sin utpressning mot hovet? Kan det inte vara så att du tyckte att Haijby, när nu inte hovet gick med på åtal, gärna kunde interneras på sinnessjukhus eller förvisas till Tyskland? Det blev i alla fall lindrigare än det fängelsestraff som han förtjänade för sin utpressning. Och har inte ditt ställningstagande i någon mån påverkats av att du ville skydda den gamle kung Gustav V mot en förbrytares stämplingar? Härefter bröts Nothin och Erlanders tidigare förtroendefulla samarbete.

Nu kom efterspelet att handla om att inte bli sittandes kvar med ”Svarte Petter” på hand när rättegångarna avslutats år 1953.

Skribenten kommentar - Såväl Alvar Zetterqvist som Tage Erlander pekar tydligt i sina skildringar på att statsintresset måste gå i första hand i brinnande krigstid år 1941, snarare än hänsyn till Haijbys planerade utgivning av nidskriften ”Patrik Kajsson går igen”. Statsintresset gick också före vid Haijbys utvisning till Tyskland i dec 1939. Erlanders attack mot Nothin 1953 hade att göra med regeringsinnehavet (s).

Under sommaren 1938 förhördes Haijby som misstänkt för att ha haft homosexuella handlingar med två ynglingar i 13-14 års ålder. Om den historien lett till åtal i domstol hade sannolikt Haijby ”avslöjat” sin påstådda samvaro med kung Gustav V. Från högsta ort, dvs hovet, avstyrktes en rättegång. Därav följde på uppmaningar från hovets representant Conrad Quensel att Haijby skulle resa utomlands.

Som tidigare nämnts är uppgifterna om överståthållare Thorsten Nothin agerande tvetydigt. (1) Nothin avrådde från att Haijby skulle få fara utomlands av skäl som att det ej längre fanns laglig möjlighet att ingripa mot honom utan han tillrådde att Haijby skulle åtalas för utpressning. (2) I bakgrunden verkade Nothin påskyndare av Haijbys resa utomlands

I sin bok ”Rättssäkerhet och Regeringsmakt” [Ref-3] glider Nothin undan Haijbys intagning för observation på Beckomberga år 1938 och säger följande: ”Även frågan om Haijbys andra intagning på Beckomberga hade bort kunna bättre klarläggas. Av mina meddelanden till Tammelin (gav av JK uppdrag att utreda om oegentligheter hade begåtts av ämbetsmän gentemot Haijby) framgår att jag (Nothin) inte tagit någon befattning därmed och icke ens visste om saken förrän intagningen gjorts”. Nothin förordade åtal av Haijby för utpressning av hovet vilket inte var möjligt av konstitutionella skäl liksom följderna av skandaliserande av kung Gustav V. ”Då” som ”nu” krävde tidningarna ”skalper” för att bli nöjda. År 1953 var ej längre pressen intresserad av statsintressen under krigstiden.

5.2 Tage Erlander om politisering av rättsrötedebatten - maj 1953
Erlander talar i sin bok [Ref-7] om ”rättsrötedebatten” hade upphov från en partipolitisk spekulation. Det fanns de som ansåg att folkpartiet hade en möjlighet att genom denna debatt kunna störta regeringen. Men så enkelt var det inte, såväl Kejne eller Haijby som Wilhelm Moberg saknade partitaktiska skäl till sina ageranden. Intresset stod som högst i samband med målet Haijby pågick i Svea hovrätt samtidigt med AK-debatten 15e maj 1953. Det var interpellationer från Svensson (fp) i Ljungskile och Gustav Johannson (k) som riktat frågor till justitieministern. Det mest tydliggörande kom från Herman Zetterbergs anförande som lyder så här:

Justitieminister Herman Zetterberg interpellationssvar 15 maj 1953 om Haijbyaffären: ”När det påstås i diskussionen, att det skulle föreligga klara missförhållanden, som ingen vill rätta till och som endast skall slätas över och döljas genom mörkläggning av olika slag, så är detta uppenbart verklighetsförfalskning. Ty vad visa i stället en överblick vad som hänt i alla uppmärksammade fall? Jo – en ständig bredvillighet från regeringen och från andra samhällsorgans sida att undersöka och utreda påståenden om att något inte skulle stå rätt till. Stora ansträngningar görs och kvalificerade arbetskrafter sätts in för att sådant inte skall lämnas ouppklarat, för att den som handlat brottsligt skall åtalas i laga ordning och för att var och en skall kunna sätta sig in i vad som hänt.

Hur var det i Kejneaffäen? Fört gjordes Wahlbäcks utredning, så Fries utredning, Kejne-kommissionens utredning. Är det detta som kallas släta över och tysta ner? Hur var det i Haijby affären? Där kommer en person med Haijbys föregående och med hans abnorma sinnesbeskaffenhet och påstår att en rad oegentligheter skulle ha begåtts emot honom. Och vad gör man? Gör man processen kort med anklagelserna och lägger klagomålen i papperskorgen? Såsom man säkert skulle ha gjort i andra länder. Nej – man gör en omfattande och samvetsgrann undersökning av hans påståenden. […]

Låt mig alltså än en gång konstatera: här har inte varit tal om att mörklägga och undanröja fel och misstag, som blivit begångna, här har tvärt om de mest noggranna undersökningar verkställts även om man givit sig in på områden där svårigheter varit uppenbara. Det är en självklar sak inom rättsvården, liksom i varje annan mänsklig verksamhet, finns mänskliga brister och begås fel och misstag, någon gång till och med brottsliga gärningar. Bland de tusentals människor som är verksamma inom rättsväsendet finns det naturligtvis en och annan som är olämplig för sin uppgift. […]

Det är nyttigt, ja nödvändigt att allt som sker inom rättsvården är underkastat en ständig vaken kritik från pressens och allmänhetens sida. Därför bör anmärkningar komma fram och fel påtalas. Och då det finns anledning att misstänka att en sådan anmärkning kan vara riktig, bör det redas ut, hur det förhåller sig och rättelse vidtagas. Men man bör akta sig för att tro att den som anklagar alltid har rätt. Det hör tvärtom till de fundamentala principerna för ett rättssamhälle att en anklagelse om en brottslig gärning inte får hållas för sann, innan det finns övertygande bevisning och laga dom. Den rättsgrundsatsen gäller för alla medborgare, även för tjänstemän och deras åtgärder i tjänsten.

Det är ett allvarligt missförhållande då lösa och ogrundade anklagelser föres fram som om de vore säkra fakta. I detta hänseende har vissa tidningsorgan icke visat ansvar som svarar mot pressens stora frihet utan i stället spekulerat i sensation.

Direkt otillständigt är det när på folkmöten och i pressen lösa beskyllningar utan stöd av fakta vidhålls gentemot grundliga och objektiva utredningar. Därifrån är steget inte långt till sjuka föreställningar om sammansvärjningar och konspirationsteorier för att hindra den enskilde att få sin rätt.

Man må göra klart för sig att detta tal om att höga jurister håller samman för att mörklägga och undanröja fel och misstag, som blivit begångna, detta vårdslösa tal om sk rättsröta, det är rena demagogin. Jag visst inte alla som för sådant tal på läpparna. Det finns säkert bland dem goda medborgare och uppriktiga idealister. Men de låter sig ryckas med av propagandafraser. Det är inte på det säter som rätten värnas.”.

Utredningen har klarlagt att några sådana grova övergrepp som Haijby påstod inte har kunnat påvisas. En annan sak är däremot om alla åtgärder som vidtagits mot Haijby är fria från anmärkning, här kan det råda delade meningar. Det ankommer icke på mig att uttala något klander och inte heller uppträda till försvar för åtgärder som vidtagits innan nuvarande regeringen fick vetskap om saken. […] När man bedömer den ena eller andra åtgärden måste man betrakta den situation och de tidsförhållanden under vilken åtgärden vidtogs. Där avslutas Zetterbergs framförande

5.3 Wilhelm Moberg – i egen sak
I ett otal debattartiklar angrep Moberg våldet, ondskan, kriget 1939 och saknade ett svenskt ingripande vid Sovjets angrepp mot Finland. Ingen engagerade sig så hetsigt vid 1950-talets början i såväl Kejne-affären som Haijby-affären som författaren Wilhelm Moberg. Han höll välbesökta föredragsturnéer landet runt om det han kallade rättsrötan. Med siktet riktat bakåt i historien, mot sina historiska gestalter, gick han till attack mot ”fogdar och kungligheter” i form av dåtida myndigheter, ämbetsmän och den fjäskande hovstaten. Han uppgav själv i DN 17.e juli 1951 att han ägnat c:a sex månaders studier av Keijne-affären. Vid ett föredrag hållet på Vinterpalatset i Stockholm den 4.e maj 1953, med rubriken ”Ansvaret för rättsskandalerna”, uttryckte sig Moberg bl a så här om Haijby-affären: [Ref-8]

[…] ”Till intendent Zetterqvist roll i sammanhanget hör, att han med sina överordnande var utsedd till hemlig övervakare och spion på Haijby, när denne kom tillbaka från Tyskland och det detta uppdrag skötte han så utmärkt att den övervakade bibringades den föreställningen att polisen var hans personlige vän och hjälpare. Hela detta avsnitt i protokollet lyder ordagrant så här, Moberg läser:

”Rådmannen Tammelin uppläser ur Zetterqvist PM från den 24,e maj 1951 denna passus: Överståthållaren ansåg det nödvändigt att sådana åtgärder vidtogs mot Haijby att han förhindrades upprätta samarbete med Ericsson (som på uppdrag av Haijby år 1941 skulle utveckla skandalskriften om Gustav V ”Patrik Kajson går igen”). Jag (Zetterqvist) beordrades någon tid därefter av överståthållaren att råda honom att frivilligt låta sig intagas på något sjukhus. Enligt överståthållarens mening befann sig nämligen Haijby i ett sådant upprivet och deprimerat tillstånd att han behövde vård för sina nerver”.

”Alltså: först kommer det verkliga motivet, boken om Haijbys upplevelser, som man skall frukta komma genom samarbetet med författaren Ericsson. Sedan kommer svepskälet, det motiv som skall tjäna som camouflage för intagningen”. […] Vi måste hela tiden komma ihåg att Haijby inte vid tillfället var sinnessjuk – att han aldrig varit sinnessjuk! […]

Därmed avslutas Wilhelm Mobergs föredragsafton på Vinterpalatset i Stockholm den 4.e maj 1953, om Haijby bedrifter.

Mats Gellerfelt skriver om Moberg SvD 1999-01-24. Som opinionsbildare, debattör och "sanningssägare" är Moberg förunderligt uppburen. Det torde till större delen bero på att kunskapen om det verkliga förloppet i de så kallade "rättsröteaffärerna" är så vag. Mobergs ord har tagits för rena rama sanningen. Och visst var det lovvärt att gå till storms mot rättsröta, myndighetsövergrepp och översåtlighet. Nog visade Moberg både temperament och civilkurage. Gott så, kan man tycka. Problemet var emellertid att många av hans rallarsvingar träffade fullständigt fel och att många av anklagelserna om rättsröta och rättsövergrepp bottnade i en rätt svårartad homofobi. Vad Moberg med anhängare yttrade i dessa sammanhang skulle i dag förmodligen vara otryckbart.

I hans välkända, omtalade, mång- och omtryckta stridsskrift mot monarkin, ”Därför är jag republikan”, behandlas den beryktade Haijbyaffären. Kurt Haijby utsattes enligt Moberg för omfattande rättsövergrepp sedan hans hustru i en stämnings- och skilsmässoansökan anfört makens homosexuella förhållande med Gustaf V. Hovet greps av panik och betalade fru Haijby 15 000 kronor för att ange andra skilsmässomotiv. Med hjälp av diverse myndigheter sänktes Haijby som till sist dömdes till åtta års fängelse för utpressning.

Moberg anser att en bred myndighetskonspiration förelåg, där olika instanser och maktcentra samverkade för att sätta lagen ur spel. Mycket kan sägas om denna historia och de förvisso högst tvivelaktiga metoder som användes för att sätta dit Haijby och tysta ned affären. Jag erkänner villigt att Moberg har sina poänger. Och dock. Utan att vilja försvara vare sig hovet, polis, åklagare, myndigheter, överståthållare med flera finns det sådant i historien som Moberg i sitt hat mot monarkin förtiger och som ställer hans agitation i mindre tilltagande dager. Såvitt jag förstår var Haijby faktiskt både mytoman och en utpressare som med viss skicklighet utnyttjade de många rykten om den gamle monarkens homosexualitet som var i svang - som att kungen alltid satt i framsätet om han hade en ung och vacker chaufför, etc. Jag
är övertygad om att kungen inte hade några som helst bisexuella förhållanden, utan att ryktena om dem hade sin grund inte minst i drottning Victorias mångåriga bortovaro från riket.

Hovet greps helt enkelt av panik - man kunde ju inte gå till kungen och fråga om han lekte med pojkar, än mindre offentligt dementera! Haijby var skyldig, metoderna att bevisa och bestraffa hans skuld förkastliga. Vad gäller kritiken mot Gustaf V:s agerande under kriget, hans eftergivenhet mot tyskarna och hans känslighet för offentlig kritik mot tyskarna är också den synnerligen överdriven. […]

Olof Lagercrantz kommenterade i DN 1974-12-03 - hovets handläggning av affären Haijby på följande sätt. ”Vad är detta annat än ett bevis på överhetsrespekt och ödmjukt supplikantskap. Inte ens regeringen kom på den tanken att gå till Kungen med saken. Hur skall man kunna klandra hovfolk och polischefer som har lojalitet och lydnad inskrivna i sina hjärtan! Sådan vördnad – det har Moberg rätt i – inger inte Förenta staterna president, att folk drar sig för att ställa plågsamma frågor”. Lagercrantz avslutar: ”Var hållningen inför Kungen och de många höga ämbetsmännens manövrar ett tecken på en rättsröta av djupare och annat slag?”

Vid det skrivtillfället hade Lagercrantz inte kunnat undgå bröderna Kennedy vilda galejor med galanta damer och skådespelerskan Marilyn Monroes tragiska död. Det finns teorier att hon mördades och spåren pekade mot familjen Kennedy, då John Kennedy precis hade avslutat en affär med Monroe. Nixons tid som president blev omtalad av två orsaker: dels hans diplomatiska utrikespolitik kopplad med en konservativ inrikespolitik, dels att han är den förste och ende amerikanske president som har avgått av skäl som att inte riskera att bli avsatt av kongressen i en riksrätt, efter den så kallade Watergateaffären då största delen av folket hade tappat förtroende för Nixon. Icke att förglömma är också Bill Clintons speciella hjälpreda, i sängkammaren, praktikanten Monica Lewinsky.

6. SAMMANFATTNING

6.1 Affären Kurt Haijby
Affären Kurt Haijby är en av de rättsaffärer i svensk kriminalhistoria som tilldrog sig en oerhörd uppmärksamhet från allmänhetens sida. Haijby åtalades år 1952 för utpressning av hovförvaltningen med ursprung från år 1936 och fram till år 1947, med påståenden om att han hade en homosexuell förbindelse med Kung Gustav V. För att Haijby skulle förtiga sina påhittade uppgifter utbetalade hovförvaltningen, enligt dåtida uppfattning, stora belopp. Uppskattningsvis hade sammanlagt c:a 250.000:- utbetalats men enbart c:a 80.000:- kunde bestyrkas med kvitton i rättegångarna. Haijby dömdes i rådhusrätten till åtta års straffarbete 1952 vilket i Svea hovrätt år 1953 sänkte till sex år. Haijby benådades av hälsoskäl efter fyra års fängelsevistelse.

Kurt Haijby (1897-1965), växte upp i ett relativt burget hem i Stockholm, hans far var handlande som försålde skaldjur och vilt från sin affär i Gamla Sta´n i Stockholm. Hovet var en av kunderna och sonen Kurt bistod fadern med varutransporter till Stockholms slott. Advokaten Sjöström påstår att en förändring hos Kurt ägde rum i samband med en juvelstöld på föräldrarnas sommarnöje varvid Kurt till en början kom att bli misstänkt. Troligen hade Kurt utsatts för sexuellt övergrepp i ungdomen som ledde till vad som i handlingar ömsom kallas bisexuellt, ömsom homosexuellt beteende.

För att få sin historia om förbindelse med kungen att låta trovärdig ”kopplade” Haijby samman flera egenpåfunna händelser som inte visade sig hålla för verkligheten. Haijby trodde sig vara oantastlig för polisiära- och myndighets ingripanden genom att hota avslöja sin påstådda förbindelse med kungen.

Haijby påstående - 1
Kurt Haijby hade försålt majblommor till kung Gustav V på slottet i maj 1912 i sällskap med två skolkamrater i scoutrörelsen. Efter besöket påstod Kurt Haijby att han ”förförts” av kungen som hade knäppt upp gylfen på Kurt.

Som tidigare nämnts var det angeläget i målet i rådhusrätten 1952 att det kunde bringas ytterligare klarhet om det låg någon sanning i Haijbys påstående att han blivit ”förförd” av Kungen i maj 1912. Från en tidningsnotis 2:e maj 1912 fann man namnen på de två scouter som tillsammans med Haijby sålt majblommorna. I all hast inkallades dessa som vittnen. Vittnena uppgav att de alla varit tillsammans hela tiden och haft sällskap därifrån. Det var orimligt att Kungen hade visat något speciellt intresse för någon av dem.

Efter vittnesförhör förklarade Haijby att han misstagit sig på dagen utan kontakt med kungen hade skett först dagen därpå när Haijby ensam hade besökt slottet. Ett av vittnena återkallades och hördes av skäl som Haijbys nya uppgifter. Vittnet berättade att han dagen efter majblomma försäljningen varit tillsammans med Haijby hela tiden från skolans slut tills de hade gått hem. Det var uteslutet att Haijby den dagen hade kunnat vara på slottet.

Haijby påstående - 2
Haijby påstod att han brevväxlade med kungen.

Enbart ETT brev kunde uppvisas och som Haijby hade ställt till kung Gustav V hösten 1934. Men det brevet var aldrig avsett att nå kungen utan hade enbart tillkommit som ett listigt sätt att snärja hovfurir Gustav Rydén och slottsdetektiv Olof Lönnblad med Haijby planer på utpressning. Lönnblad tog hem, bröt kuvertet, läste och gömde brevet som hans hustru senare fann i bostaden. Vid rättegången framvisades brevet av fru Lönnblad som Haijby till en början påstod att han INTE hade skrivit. Brevet bidrog till Haijbys fall.

Haijby påstående - 3
Haijby sökte vid en audiens hos kungen i nov 1933 vin- och spriträttigheter för den av paret Haijby gemensamt drivna restauranten ”Lido” i Stockholm. Vid rättegången 1952 var det omöjligt att klara ut när audiensen ägt rum eftersom audienslistorna var förlagda. I rådhusrätten var man hänvisad till olika besked från Haijby för åren 1932 och 1933. Vid hovrätten påstod Haijby att skulle ha haft förbindelse med kungen ungefär femton gånger 1932-1933.

Först efter rättegången återfanns listorna varav det framgick att audiensen ägde rum den 28 nov 1933 då Haijby tillsammans med ett femtiotal andra personer mottagits av kungen. Det visade sig att kungen under den aktuella tidpunkten redan flyttat ut till vinterboendet på Drottningholms slott den 7 nov 1933, alltså tre veckor innan audiensen och fram till 5e feb 1934 vid den årliga resan till Rivieran. Kungen återkom och upptog sin roll som statschef 20e april 1934. Det innebar att Haijby omöjligt kunde möta kungen de tider som han påstod.

Händelse - 4
I maskopi med sin man stämmer Anna Haijby i april 1936 sin man för otrohet med kung Gustav V.

Anna Haijby erhåller 15.000:- av hovförvaltningen i vederlag för att ändra stämningen mot sin man Kurt, till hemskillnad. Det var en planerad juridisk aktivitet som inte direkt kunde kallas utpressning men som ledde till att hovförvaltningen föll undan med fortsatta utbetalningar åren 1936-1938.

Händelse - 5
Sommaren 1938 misstänktes Haijby i Göteborg ha haft homosexuell förbindelse med två skolpojkar i åldern 13-14 år. Händelsen ledde till att Haijby intogs för observation vid Beckomberga sjukhus i Stockholm.

Genom hovförvaltningens påskyndan godtog Haijby att han skulle lämna landet. Enligt anteckning i sjukhusjournaler ville Haijby själv resa till Amerika via Tyskland. I bakgrunden låg ett hotande åtal för otukt mot minderårig. I bakgrunden fanns också statsintresset som hotade att skandalisera Gustav V genom Haijby påstådda förbindelse med kungen.

Händelse - 6
Genom säkerhetspolisens telefonavlyssning hade man år 1941 fått information om att Haijby planerade en bokutgivning som skulle heta ”Kungen av tennisen”. Haijby hade kontaktat kioskdeckarförfattaren Gustav Ericsson om ett samarbete för att skapa en skandal. Genom denna bok trodde Haijby kunna fortsätta sin utpressning av hovförvaltningen.

Även här måste statsintresset träda i förgrunden snarare än Haijbys aktiviteter som i krigstid kunde skada kungen som statschef. Haijby intogs för observationer på Beckomberga sjukhus för att förhindra bokutgivningen och kontakten med Gustav Ericsson.

Händelse - 7
Haijby går till nya attacker år 1950 genom att bombardera ämbetsmän och myndigheter med ett stort antal aggressiva och hånfulla skrivelser. I samband här med engagerar sig författaren Wilhelm Moberg för Haijby räkning. Trots varningar fortsatte Haijby i övermod sina skriverier i den tron att han var oantastlig mot åtal, men där tog han grundligt fel.

I samband med att Haijby hamnat som ett ärende på regeringens bord uttrycker sig Per-Edvin Sköld på följande sätt genom Tage Erlander anteckning 12e feb 1953: [Ref-7]

Kungen hade så många möjligheter att skaffa den hjälp han behövde att det låter otroligt att skulle ha gett sig i lag med denna person som kommer upp och bråkar om ett utskänkningsärende.

Detta var en mycket träffande reflexion!

Sjuttio år efter Haijby utpressning av hovet tydliggör militärhistorikern Eric Carlson orsaken till Haijbys intagningar på sinnessjukhus, nämligen statsintresset. Carlsson skriver: [Ref-11] ”Låt oss anta att en främmande makt under kriget hade framskymtat att de hade besvärande uppgifter om statschefen. Antag vidare att denna makt tydliggör att de kommer att utnyttja dessa uppgifter – såtillvida att man från svensk sida inte förklarar sig vara villig att gå den främmande makten till mötes i något aktuellt krigsläge. Därmed hade Haijby agerande, genom en planerad bokutgivning år 1941, som allvarligt kunde skandalisera och skada Gustav V, hamnat som en i högsta ordningens säkerhetsproblem för Sverige.

Per-Edvin Skölds träffande reflexion år 1953 och Eric Carlsson tydliggörande år 2006 får avsluta detta inlägg. Det finns inga belägg för att kung Gustav V hade någon relation med mytomanen Kurt Haijby. Ej heller finns belägg för att kungen hade intima relationer med andra personer av samma kön.

Versionshantering
Inlägg dat 2008-02-13, c:a 195.000 tecken inklusive blank, 57 A4-sidor i utskrift.

Korrektioner
= = =

[Spaningsledaren]

Det inträffade kan kanske - sist och slutligen - ses som ett slags mini-argument för valda statschefer, eller, om nu arvsordningen av andra skal bör bibehållas, i vart fall som argument för en åldersbegränsning kring uppgiften.

Om vi ett ögonblick föreställer oss att Sverige vid tiden i stâllet hade varit just en republik, kanske med en Gustav Möller eller en Richard Sandler som president, skulle till att börja med dessa knappast lämpat sig alls som utsedda utpressningsoffer. Vidare, om nu något av det har slaget ändå skulle kunnat ha uppkommit, kan vi kanske anta att omgivningen inte skulle ha sett skäl att undenhålla detta för den direkt utpekade.

Moberg, f.ö. själv just republikan, hade givetvis rätt i delar av den rent sakliga, proceduriella kritiken.
Dock skall vi inte glömma att han också var journalist. Storyn var onekligen en som kunde sälja lösnummer.

Och Haijby? Tja, om de döda inget annat än gott!

Det var trevligt att läsa din sammanställning, efter alla dessa år.
Usch, vad gammal jag har hunnit bli! En riktig s.d.h. gammal stöt!

[Göran S]

Hej Skribenten,
Har redan svarat dig på Exilen, men eftersom du skriver här också upprepar jag mitt svar här.
Jag förvånar mig över att du som så noggrant tycks ha gått igenom handlingar och litteratur kring Haijbyaffären helt utelämnar den mest fullständiga skildringen som finns i boken "Sympatiens hemlighetsfulla makt" (Stockholmia förlag 1999, redaktör Göran Söderström). Den bygger på tidigare hemligstämplat material, bl a JK-utredningen, som du inte tycks ha tagit del av. Det är helt riktigt att paret Ebervall & Samuelssons bok (som knappast alls bygger på någon ny forskning utan i stor utsträckning utnyttjar faktamaterialet i "Sympatiens hemlighetsfulla makt" men förvränger det till att passa sitt skandalsyfte) är en fullständig otillständig skröna, men det torde stå helt klart att Gustaf V var åtminstone bisexuell - se inte minst Erlanders återgivande i dagboken 5/5 1952 av kungens mångårige kammarvaktmästare Nils Lantz berättelse om hur han "många nätter utsatts för kungens otillbörligheter".
En bra sammanfattning av händelseförloppet finns också i Wikipedias "Haijbyaffären". I P3-dokumentären 17 maj i år finns också en bra redogörelse byggd på intervjuer (kan fortfarande sökas via nätet).

Det finns slutligen inte heller någon anledning att ifrågasätta att Anders Lundebeck var oäkta son till kungen (och lustigt nog var han också homosexuell och aktiv i RFSU och tidiga RFSL).

[Psilander]

Är inte Haijby affären, och övriga homosex rykten kring Gustav V ett sätt för framförallt liberaler och socialister att försöka svärta ner ryktet efter en under sin livstid populär kung. Kungen hade ju under sin livstid agerat då dessa grupper inte visat sig kunna ta det statsmannamässiga ansvar som krävdes i svåra situationer. Tex i försvarsdebatten på tidigt 1910-tal eller utrikespolitiken under andra världskriget.

Gustav V och Gustav III har en del intressanta likheter, då deras eftervärld förskt framställa dem som "fjollor" medan de under sin regeringstid visat sig både populära och handlingskraftiga och lotsat Sverige genom politiska träskmarker och därför också skaffat sig många fiender.

[Hexmaster]

Ämnet är inte ointressant, men tråden oläsbar. Är detta en bok, en utredning, eller vad?