Skrönor och historier från det kalla kriget

[Rickard]

Fem vänner till mig seglar mellan Sundsvall och Hudiksvall någon gång 1986-88 (minns inte så noga). Plötsligt dyker det upp en ubåt bara några hundra meter från dem och en av kamraterna fotograferar tornet när den dyker igen.

Väl iland anmäler de saken per telefon och får svaret av ansvarig att "Det var en svensk ubåt, allt är lugnt. Men var befinner ni er om vi vill nå er? Svaret ges (sommarstuga i Oxsand, Gnarp) och de glömmer nästan saken. När de sitter och grillar på kvällen hör de motorljud och en helikopter landar precis i vägkrysset nedanför stugan. Två uniformerade män kommer upp till stugan, presenterar sig och "ber" att få titta på kameran. De lovar att skicka de för dem ointressanta bilderna inkl negativen, låter samtliga närvarande skriva under tystnadspliktspapper och avlägsnar sig sedan. Kvar står fem förvånade personer...

Intressant historia! Det är ju faktiskt så att den ger lite näring åt konspirationsvarianten med NATO-ubåtar och hemliga samarbeten.. Vad säger ni andra?

Jag har fler på lager... alla förstahandskällor men som vanligt kan man ju aldrig veta

Låt höra!

En eventuell skröna som jag hörde på 80-90-talet var att alla Viking Line-båtar var förberedda för att bli sjukvårdsfartyg i krigstid. På "nolltid" skulle man kunna riva ut alla småhytter och bygga stora operationssalar och liknande. Dessutom skulle det finns minst en 40-mm luftvärnskanon färdigmonterad under en av skorstenarna som enbart var en attrap. Någonstans där börjar det kännas lite mystiskt förstås...

[millgard]

En "ubåtare" till då.


En man som jag träffade i ett sammanhang har en stuga på en ö i närheten av Seskarö utanför Haparanda. En dag hade han lagt ut nät i närheten av två skär. När han skulle vittja var näten borta, men ett av flötena syntes alldeles mellan skären. Han for dit och tog upp nätet, som var sönderklippt - ett hål ungefär 3x3m mitt i. Dessutom hade nätet dragits in emellan skären av någonting. Ytfartyg ansåg han vara uteslutet då hålet var ungefär 2 meter från botten.

Dagen efter körde han sin vanliga led med sin sexmeters öppna fiskebåt med utombordare. Plötsligt kör han på någonting - båten studsar och botten spricker såpass att vatten kommer in. Han sätter raka vägen mot land och hinner stranda båten innan den sjunker.

På båtens botten och kring skadorna är det färgrester från någonting. Han kontaktar försvaret som besiktigar båten och ersätter honom utan prut. De ville inte svara på vad det var som orsakade skadan, och djupet var ca 8-10m där detta hände.

[millgard]

En "tungviktare" då.

Jag gick en UGL-kurs i början av 2000-talet, detta var i försvarsmaktens regi. Med på kursen var en person som civilt bla arbetade som undervattenssvetsarexpert/konsult inom offshorebranschen. Samtalet kvällstid kom in på kalla kriget och han berättade följande (under förutsättning att hans namn aldrig skulle nämnas):

En dag under mitten av 1990-talet blev han kontaktad av ett amerikanskt företag som sysslade med arbeten under vattnet. Man behövde hans speciella kunskaper i stålbearbetning under vatten - om det nu var skärbränning/plasma eller nåt annat minns jag inte - och på förfrågan gällde det ett uppdrag som var mycket brådskande, helst skulle han resa samma dag. Det var mycket bra betalt (pengar är absolut INGA problem) så han hoppade på. Han fick flyga helikopter från Gbg till Köpenhamn, där planet gick några timmar senare. Efter ett snabbt byte var han framme på västkusten, placerades i en ny helikopter och flögs till en marinbas. Uppgiften var att öppna ett skrov på ett fartyg - på en viss punkt och utan åverkan innanför skrovet. Fartyget var helt övertäckt utom på ett område som var utmärkt, ca 3x3m. Det gällde dels att utröna skrovets tjocklek, stålets karaktär osv och dels alltså att göra en "lucka" i skrovet utan att göra åverkan på insidan, som man tydligen inte visste så mycket om.

Han skred till verket, och när han behövde något i verktygsväg så fixade de strax fram det eller såg till att tillverka det ögonaböj vid deras verkstad. Prioriterat arbete var det verkligen fråga om.
Dag 2 hade han kommit så långt att han börjat öppna och då kom det några höjdare och sade att "tack så mycket, nu var vi klara". Han visades iväg, men hann se att det var en ubåt det var frågan om. Just innan han försvann vände han sig om - avtäckningen hade flyttats och det var en RYSK UBÅT som han hade hjälpt till med att öppna... som myror sprang man runt öppningen och han tyckte att han såg kroppar bäras ut...







Denna historia berättades av första person: åsyna vittne - en person med långvarigt yrkesliv bakom sig och med majors grad i reserven. Som sagt, jag bedömer ingen sanningshalt utan vill man tro på detta så får man ju göra det. Och tvärtom förstås.

[Albert]

Jag gick en UGL-kurs i början av 2000-talet, detta var i försvarsmaktens regi. Med på kursen var en person som civilt bla arbetade som undervattenssvetsarexpert/konsult inom offshorebranschen. Samtalet kvällstid kom in på kalla kriget och han berättade följande (under förutsättning att hans namn aldrig skulle nämnas):

Det som talar mot denna historia är varför man flög in en svensk till USA. Var svenskens kompetens så unik att det inte gick att uppbringa en enda amerikanare med motsvarande kunskap/skicklighet?

[NIL]

Mkt bra historia...sagesmannen förefaller dock vara en 24 karats stolle.
Jag gjorde själv ett gästspel i frivilligrörelsen i slutet av åttiotalet men slutade efter tre C-kurser pga stollarna.
Kurserna och instruktörerna var väldigt bra...men vissa av eleverna...n'uff said.

En gång var det dock riktigt kul, min rumskompis var en utomordentligt sympatisk Chalmerist och Knivsta bo. Jag lägger inga värderingar i "Chalmerist och Knivsta bo" men han var väldigt trevlig och en gudabenådad historieberättare. En gång vid frukostbordet så blev han glad över att hitta en person som i likhet med honom hade gjort GU som Kustjägare. Bordsgrannen blev dock en smula svävande när min rumskamrat började fråga om utbildning, instruktörer etcetera. Det som min stolleradar redan hade indikerat bekräftade min 'roomie' på vägen ut ur matsalen -"Kustjägare vid mitt arsle" löd den exakta kommentaren. Min rumskamrat var dock inte en bättre människa än att han under kursen fortsatte att hålla en mycket KJ-kollegial ton mot hans "regementsfrände", detta utan att komma med besvärande spörgsmål. Kvällen innan utryckningsdagen så hade vi en utsparkare med gemensam middag, min rumskamrat och jag hade redan aperitifat oss ganska rejält på någon dyr singlemaltare som han hade med sig...det bar sig inte bättre än att vi fick "kustjägare 2" mitt emot oss när vi gick till bords. Och i takt med att dom yrselframkallande dryckerna rann ner så blev min logementskollega allt mer utmanande i sitt erfarenhetsutbyte med KJ2...needless to say så hade jag väldigt svårt för att hålla mig från skratt och när frågan kom om "Vilket armborst som pilskarpskytten i KJ2's grupp hade utrustats med"...då blev jag tvungen att mycket skyndsamt bege mig ut och röka

Ledsen för mitt lilla UÄ.

[millgard]

Jag gick en UGL-kurs i början av 2000-talet, detta var i försvarsmaktens regi. Med på kursen var en person som civilt bla arbetade som undervattenssvetsarexpert/konsult inom offshorebranschen. Samtalet kvällstid kom in på kalla kriget och han berättade följande (under förutsättning att hans namn aldrig skulle nämnas):

Det som talar mot denna historia är varför man flög in en svensk till USA. Var svenskens kompetens så unik att det inte gick att uppbringa en enda amerikanare med motsvarande kunskap/skicklighet?

Det finns ju massor som talar emot denna och andra historier - det är rentav poängen med dessa skrönor!

Men ibland överträffar ju verkligheten dikten... Jag har med egna ögon sett en drivande kontaktmina i vattnet norr om Sundsvall utanför Åstön - detta var väl kanske 1979-1980. Vi hade den på ungefär tio meters håll och anmälde observationen vilket innebar viss aktivitet inkl sprängning några timmar senare. Skall vi gissa att den tillhört norra mineringslinjen mellan Söråker och Alnö?

Jag minns en lastbil som stod parkerad vid en stickväg i9nvid Svartvik några dagar våren 1989 (jag hade nytaget körkort). Den var ryskreggad med TIR-skyltar och uppmärksam som jag var lade jag märke till dels att den hade flera lustiga antenner, dels till att det på andra sidan kullen stod en civil Volvo 245 med två manspersoner i som satt och läste tidningen och höll uppsikt åt det hållet... Varför jag lade märke till det var att man på den tiden höll utkik efter just den typen av Volvobilar (hastighetskontroller) och det faktum att de stod där tre dagar i rad...

[millgard]

En annan grej - helt självupplevd.

Rödön strax utanför Alnö har/hade kustartilleri med maskerade batterier osv. Vi var några intresserade personer som hade som hobby att undersöka liknande anläggningar, givetvis utan att göra åverkan på dem.

Vi paddlade kanadensare och paddlade ut till Rödön fyra gånger på en sommar (varav sov över en helg). VARJE gång vi gick in på själva KA-området kom det en Cessna 182 och cirklade över ön precis där vi uppehöll oss. Vi blev helt övertygade om att det fanns någon form av utrustning för bevakning där, men någon kan kanske tala om hur det förhöll sig EGENTLIGEN? Det KAN ju ha varit slumpen, men nog är det lite märkligt i alla fall?

[Wooster]

Jag har hört samma historia, fast det ska ha varit en högt uppsatt tjänsteman på den franska ambassaden i Moskva som konfronterades med komprometterande bilder och bad om kopior att skicka till sina vänner.

Har hört samma historia (kan ha varit i Boris Grigorejevs sommarprogram på radio?) - men där offret, från ett annat östland, helt misstog situationen och trodde att bilderna var en vänskaplig present.

[varjag]

Vi befann oss nordost om Gotland p.r.t. Finland. En trött duva - kommer vinglande från öster och sätter sig att vila på 2:a-luckan.....
Aha.... Måste vara en brevduva! Vi fixade raskt några ärtor och en skål vatten åt fågeln. Ärtorna rörde den inte - man vattnet drack den av - och jominsann, den hade en pytteliten aluminiumtub mellan benen. Vi respekterade givetvis 'posthemligheten' och efter ngn halvtimme - fortsatte duvan sin färd. Mot väster.....Varjag

[Hans]

Vi befann oss nordost om Gotland p.r.t. Finland. En trött duva - kommer vinglande från öster och sätter sig att vila på 2:a-luckan.....
Aha.... Måste vara en brevduva! Vi fixade raskt några ärtor och en skål vatten åt fågeln. Ärtorna rörde den inte - man vattnet drack den av - och jominsann, den hade en pytteliten aluminiumtub mellan benen. Vi respekterade givetvis 'posthemligheten' och efter ngn halvtimme - fortsatte duvan sin färd. Mot väster.....Varjag

Historia, inte skröna. När var det?

MVH

Hans

[varjag]

Historia, inte skröna. När var det?

Ingen skröna.....Lite tveksam här (Alzheimer u'know )...troligen september-oktober 1957?, Varjag

[NIL]

Det finns en liten anekdot som jag tycker är buskul oavsett om den är sann eller ej, jag kan inte historien i detalj men jag hoppas att nedanstående upplösning är tillräckligt bra för att någon skall kunna bekräfta/dementera innehållet.

Det handlar om att någon kung lät plantera ekar på Visingsö för att säkerställa framtida råvaruförsörjning till örlogsvarven. Någon (i mina ögon) humoristisk tjänsteman vid Domänverket återkopplade trehundra år senare (sent 1900 tal) och anmälda att ekarna var klara och efterfrågade leveransadress för beställningen.

[Schwemppa]

Bekant historia... Här finns den återgiven:

http://www.sfv.se/cms/sfv/aktuellt/pres ... _ekar.html

[Hexmaster]

Det handlar om att någon kung lät plantera ekar på Visingsö för att säkerställa framtida råvaruförsörjning till örlogsvarven. Någon (i mina ögon) humoristisk tjänsteman vid Domänverket återkopplade trehundra år senare (sent 1900 tal) och anmälda att ekarna var klara och efterfrågade leveransadress för beställningen.

SolitaryMan tipsade om denna historia i tråden om Kungsekar, och jag fick den - glädjande nog - bekräftad från Sveaskog (dåvarande Domänverket):

År 1975 erbjöds marinchefen ekarna för fartygsbygge, men marinen avböjde.

viewtopic.php?p=442609#p442609

[dc]

Det handlar om att någon kung lät plantera ekar på Visingsö för att säkerställa framtida råvaruförsörjning till örlogsvarven. Någon (i mina ögon) humoristisk tjänsteman vid Domänverket återkopplade trehundra år senare (sent 1900 tal) och anmälda att ekarna var klara och efterfrågade leveransadress för beställningen.

SolitaryMan tipsade om denna historia i tråden om Kungsekar, och jag fick den - glädjande nog - bekräftad från Sveaskog (dåvarande Domänverket):

År 1975 erbjöds marinchefen ekarna för fartygsbygge, men marinen avböjde.

viewtopic.php?p=442609#p442609

En framförhållning som skulle behövas idag!