Ljuva 60-tal, härliga 70-tal

[Donkeyman]

Jag skall ta utgångspunkt i något som Smeden skrev i tråden om VietNamkriget:

CITAT: "Det får anses välkänt att mängder med hippies och pacifister genomförde omfattande dmeonstrationer mot kriget under den tid det pågick. Trots det hade kriget även anhängare och framförallt så fanns det motståndare till en situation som eventuellt skulle leda till att USA INTE vinner. Stolthetsfråga på sätt och vis."

När jag läser detta känner jag att jag måste försöka förklara lite av stämningarna här hemma i Sverige under 60-talet. Jag minns detta som i går eftersom jag själv var ung då.

Först och främst ett par klarlägganden av situationen på tidigt 60-tal.

USA var den stora förebilden för dåtida ungdomskultur. Allt som vi älskade kom därifrån. Rock´n Roll, Hamburgare, Coca Cola, TV, Jeanskläder – you name it. Men våra föräldrar ogillade allt detta – i mitten på 60-talet var det t.ex. helt otänkbart att gå till skolan i blå jeans. Kommer själv ihåg mitt första USA-besök år 1964. Det var som att komma till paradiset jämfört med det trångsynta och konservativa Sverige. Och kunna köpa skivor och kläder och bära hem.......

Och snart kom det ännu mer hårdsmälta ting för föräldrarna (fast från England) – Beatles med långt hår och så Rolling Stones.

Men även föräldragenerationen älskade USA därför att de hade befriat Europa från nassarna. Dessutom ansåg de flesta att det var USA som hade hindrat Sovjetunionen från att överfalla Sverige under kriget. Och närVietNamkriget trappades upp 1965 ansåg den absoluta majoriteten att detta var nödvändigt för att hindra kommunisterna för att ta över världen. Detta trodde jag också, trots att jag var brinnande intresserad av politik och historia och minst sagt kunde sägas vara beläst långt över genomsnittet.

Det var inte bara USA, som hade en hög stjärna. Israel hade de flestas sympati – araber var lata och dumma. Judarna förvaltade landet bättre och de behövde dessutom ett eget land efter Holocaust. Kommunister var farliga personer och våra Svenska kommunister betraktades av de flesta som potentiella landsförrädare. Samtidigt var hotet från BOMBEN högst levande. På den tiden ansåg ledningen i båda stormakterna att ett atomkrig gick att vinna.

Som ung och politiskt intresserad var 60-talet spännande. Cubakrisen, Mordet på Kennedy, VietNamkriget och 6-dagarskriget skedde inom bara några få år. På hemmaplan hade "betongpartierna" (sossar och folkpartister) jämnat en stor del av Sthlms innerstad med marken. Och skulle bygga mycket mer storskalig betong.

Allt detta ledde till att i tillägg till den kulturella ungdomsrevoltan växte det fram tre viktiga rörelser, som till stor del bestod av samma personer: FNL-, Palestina- och en allmän alternativ kulturrörelse. Men man får inte glömma att vid mitten av 1960-talet var det totalt förbjudet att ha ett FNL-märke i de flesta skolor. Det krävdes tvärtom i stora kretsar ett avsevärt civilkurage för att stå fram som FNL-are.

Men så vill jag lyfta fram två ting som var otroligt viktiga för att bredda dessa rörelser och för att ändra den allmänna opinionen:

Det ena var att ledande sossar med Palme i spetsen tog ställning och började delta i VietNam demonstrationerna. Men detta ledde också till en polarisering av hela samhället. Skulle tro att det stod 60-40 i Palmes favör när han mördades men kanske 20-80 mot honom vid den första stora demonstrationen. Jag minns mycket väl att han i den tiden sågs som en landsförrädare i breda kretsar. Detta var ju långt innan han blev statsminister och långt innan opinionen vände i VietNamfrågan.

Det andra är en händelse som man inte talar så mycket om i dag men som fick en otrolig betydelse. Jag tänker på almstriden. När man projekterade t-banan till Kungsan bestämdes att almarna skulle fällas. Detta var nämligen nödvändigt för att kunna bygga station under Kungsan.

Och dessa trän fick ett otroligt symbolvärde. Det började med att några ungdomar "ockuperade" träden för att hindra fällning. Men de fick stöd från oväntat håll. I stort sett hela kultureliten ställde upp till sympati, vilket inte var vanligt på den tiden. Och det kom "vanligt folk" ifrån alla samhällsskikt, vilket inte hade hänt tidigare. Gamla fina Östermalmsdamer och vanliga förortsfruar gjorde gemensam sak. Vilket ledde till att myndigeterna gav upp.

Träden står där än i dag och t-banestationen gick ändå att bygga. Och det breda stödet avgjorde saken – man vågade inte låta polisen attackera. Det är en sak att gå över några bråkiga ungdomar med batongerna och något helt annat att banka upp gamla pälsklädda damer. Detta var första gången som demonstranter faktiskt har "vunnit" och fått demokratiskt fattade beslut upprivna.

Samtidigt spred sig informationen om VietNamkriget och opinionen svängde sakta men säkert. Jag minns den våldsamma chock jag själv fick när det gick upp för mig vad USA egentligen sysslade med. Hela världsbilden rasade över natten. Och sedan var steget inte långt till att få en mer balanserad bild av Palestinakonflikten. För att därefter kasta sig in i diverse alternativrörelser med hull och hår.

Men min föga hedervärda ståndpunkt i början av dessa konflikter - trots att jag hade all tänkbar information - gör att jag inte heller är så bombastiskt fördömande gentemot dem som trodde på nazisterna under 30-talet.

Men det fanns mycket spännande kvar att uppleva ända fram mot slutet på 70-talet. Det växte ut till en gigantisk alternativrörelse med musik, teater, konst och litteratur. Sitter själv och lyssnar på Mullvadsoperan från 1978 när jag skriver detta. Vem kommer ihåg kvarteret Mullvaden i dag ???? För att inte tala om vilken utveckling det var i USA med millioner i demonstrationer - och så Woodstock..........

Och 1975 förlorade USA VietNamkriget samtidigt som man för länge sedan hade förlorat det massiva stöd man hade haft för kriget 10 år tidigare.

Vad vill jag med denna nostalgitripp från en gammal gubbe ??? Kanske säga att det är en total missuppfattning att det bara var hippies ocvh pacifister som var mot VietNam kriget.

[Hans]

Tack för trevlig läsning! Det är trevligt att få en personlig bild också. Jag som är född 61 bommade mycket av det politiska skeendet under 60-talet - jag var upptagen med att leka. Var i USA 66-67 och saknade hamburgare när jag kom tillbaka (när öppnades den första McD i Sverige 1972?). Ett tillägg till din berättelse är vad som hade hänt vid mitten slutet av 70-talet. Då ansågs man vara en väldigt udda person om man inte bar ett FNL märke och en palestinaschal, vilket ni förstår att jag inte gjorde. Var man det minsta positiv mot USA så blev man nästan nedslagen. På bara ett decennium hade Sverige svängt 180 grader. Intressant är ju också regeringens dubbelmoral då man under hela den här tiden hade ett nära försvars- och underättelsesamarbete med jänkarna.

MVH

Hans

[varjag]

Först ett tack Donkeyman för den första sammanhängande bild av ståndspunkt-tagande som jag minns mig sett på Skalman. Men du har ett längre perspektiv som väl förtjänar den läsning jag hoppas det får på forumet. Jag kan inte instämma nog med din första intryck av USA. Mina, präglades redan 1953...men det var en trollerilåda av ALLT SOM VI BARA SETT PÅ BIO - och knappast trodde existerade i verkligheten. Det gick upp för mig att trots den något självgoda svenska attityden 'att vi har det allra bäst här i världen' (vad Europa betingade - en helt korrekt uppfattning) så låg Sverige hästlängder efter USA. Flera besök där senare - har aldrig gett mig anledning ändra på den uppfattningen. Rock-n-Roll musiken var en annan 'befriare' - jag noterade den f.f.g. - då en musikintresserad motorman komplett med radiogrammofon ombord i Johnsons 'CANADA' spelade vad han inhandlat i San Fransisco sommaren 1956 - 'Bill Haley & The Comets'! Som brölade Rock Around The Clock och See You later Alligator - ända tills atlantsvallet efter Caribean fick nålen att hoppa för mycket.
Härliga minnen Donkey - tack för att du väckte dem....Varjag

[Hexmaster]

Här kommer en gröngöling... Skall inte lägga mig i farbrödernas utläggningar, men ett litet frågetecken vid vad som verkar vara en lite väl grov generalisering:

Då ansågs man vara en väldigt udda person om man inte bar ett FNL märke och en palestinaschal

Ähum, bland vilka då? Hur stor andel av svenskarna bar nålen och schalen?

[Hans]

Här kommer en gröngöling... Skall inte lägga mig i farbrödernas utläggningar, men ett litet frågetecken vid vad som verkar vara en lite väl grov generalisering:

Då ansågs man vara en väldigt udda person om man inte bar ett FNL märke och en palestinaschal

Ähum, bland vilka då? Hur stor andel av svenskarna bar nålen och schalen?

Jag vet inte procentsiffran men den trendkänsliga ungdomen i mitten av 70-talet var väldigt homogen. Alla skulle ha jeans från Gul och blå, alla skulle ha palestinaschal och alla skulle bära FNL märke e.t.c. - ingen ifrågasatte utan alla följde den breda massan, ja inte alla utan det fanns ju en och annan bråkstake som gick sin egen väg - men se också hur det gick för mig

MVH

Hans

[Hexmaster]

(...) den trendkänsliga ungdomen i mitten av 70-talet (...)

Kunde tänkt mig en del andra sektorer av populationen, men OK - de trendkänsliga gubevars, ja, oavsett hur liten procent av hela rikets befolkning de utgör så kan de ju ställa till med en del, nu som då.

[Donkeyman]

(när öppnades den första McD i Sverige 1972?).

Jag kommer inte ihåg årtalet exakt, men det kan mycket väl vara 1972. Däremot minns jag mycket väl att det var på Kungsgatan, norra sidan, just väst om krysset med Norrlandsgatan.

Körde droska extra i Stockholm på den tiden och alla chaffisar fick ett introduktionserbjudande som bestod av gratis burgare, chips och Cola. En av de mest speciella sakerna var att man hade ett stoppur vid varje kassa. Det startades när man hade beställt och betalat. Om det tog mer än en minut innan maten var framme bjöd McD på måltiden.

Behöver jag tillägga att det var succe från dag 1...............trots det pedagogiska och kulturella problemet att få Svenskar att äta med fingrarna på restaurang.

Fast rent personligen tycker jag att McD är en parodi på traditionell Amerikansk hamburgare. Är man "over there" och går på ett vanligt burgarsjapp som inte tillhör någon kedja får man helt andra och mycket bättre grejor.

[Hans]

Fast rent personligen tycker jag att McD är en parodi på traditionell Amerikansk hamburgare. Är man "over there" och går på ett vanligt burgarsjapp som inte tillhör någon kedja får man helt andra och mycket bättre grejor.

Jepp - instämmer, när de frågar hur man vill ha den och man svarar "medium-rare please". Fast jänkarna kommer aldrig att kunna konkurera med grodorna när det gäller god mat - nu fick jag anledning att recykla vad jag skrev i en annan tråd.

Helt OT men jag skrev några kontrafaktiska rader för ett par år sedan. Vad hade hänt om Frankrike och Storbrittanien hade bytt plats, inte geografiskt men historiskt. Att det franskinfluerade EUA* hade brutit sig loss från Frankrike 1776, att solen aldrig att gått ner över det Franska Imperiet ~1900 och att Frankrike visserligen varit bland segrarmakterna efter vinsten i andra världskriget men förlorat sin ledande roll i världen till EUA. Hur EUA's kultur sprids över jorden, hur den kända musikern Jonny Hallyday startar ungdomskulturen med sin Secouer autour la horloge. Några år senare bildar fyra unga långhåriga herrar, som faktiskt inte kommer från EUA utan från Orléans, popgruppen Les Coléoptères som snart erövrar världen med låtar som Hier.
Brasseriekedjan LeClerc erövrar världen där man får en "steak frites" och ett gott rödtjut för en billig penning,inklusive en riktig kaffe, en plastmugg Calvados samt ett 10 pack Gauloise.

Vore det inte en underbar värld?

MVH

Hans

*États-Unis d'Amérique

MVH

Hans

[Henke]

Brasseriekedjan LeClerc erövrar världen där man får en "steak frites" och ett gott rödtjut för en billig penning,inklusive en riktig kaffe, en plastmugg Calvados samt ett 10 pack Gauloise.

Tack Hans för dagens skratt!

En mycket tilltalande tanke.

Henrik

[Donkeyman]

Brasseriekedjan LeClerc erövrar världen där man får en "steak frites" och ett gott rödtjut för en billig penning,inklusive en riktig kaffe, en plastmugg Calvados samt ett 10 pack Gauloise.

Det hade varit häftiga grejor, speciellt för undertecknad som fick odla sina Frankofila drag under flera år med täta jobbresor till Quebec. Men för en ung och lovande rockare på tidigt 60-tal var det bara Camel utan filter som gällde. Gauloise ansågs som torkat präriegräs som lämpade sig bäst för konstnärer och andra svårförståeliga existenser.

Fast i mogen ålder har jag blivit barnsligt förtjust i en (eller snarare några) Calvados tillsammans med en Havanna skogsbrand rätt ur min humidor. Och Kamelerna smakar inte alls lika bra längre - om de ens gjorde det på den tiden. Omgivningens tryck hade också en del att säga.

[Schwalbe]

Jag är ju född 1969, så jag var ju också bara ett barn.
Men jag kommer från ett ganska konservativt hem och en del minns jag.
Det fnystes åt folk med näbbstövlar och palestinasjalar, åt tvhallåorna med ylletröja.
Nyheterna var vänstervinklade.
Jag minns att jag applåderade när Palme talade på västkusten, men det fick jag inte göra- det var fult.
Men jag var även med i fältbiologerna, och även om det är en opolitsk organisation, så demonsterade jag mot kärnkraften, 11 år gammal.
Jag lyckades även övertala min mor att rösta nej, men farsan var en omöjlighet

[Frogman]

"Idag är det lappkojs i skolan", vilket liv det blev kring den McD affischen.

[Hans]

Skall inte lägga mig i farbrödernas utläggningar

Farbröder...hrmppf, tyst med dig slyngel innan jag slår dig med käppen

McD: Den 27 oktober 1973 öppnades den första restaurangen i Sverige på Kungsgatan i Stockholm. Tätt därpå följde ytterligare tre etableringar i Stockholm - på Sveavägen, Götgatan och St Eriksgatan. McDonald's har sedan dess vuxit och engagerat många människor. Idag finns det 168 restauranger runt om i landet med cirka 8000 medarbetare.
http://hemma.kramnet.com/rolf.jonsson/McHistory.htm

MVH

Hans

[Löwe]

Jag blev lite inspirerad, så för er som vill läsa om de två följande decennierna 80- och 90-talet, se här!

Tack för intressant läsning för övrigt allihop!

[perfetto]

Intressant att läsa om självupplevda opinioner och rörelser ungefär då jag föddes -65 : )

Det är svårt - i synnerhet som jag inte har någon vidare bild av enskilda forumdeltagares politiska ståndpunkter - att urskilja de flestas egentliga inställning till USA idag. Att man svänger från- eller till någon sidas/lands/åskådnings fördel under uppväxten är inte konstigt alls, med tanke på att man är ivrig att skaffa sig en personlig och begriplig världsordning...men nu när ni alla är vuxna - hur är ert förhållande till ex. USA idag? Har det uppdagats minus som förändrat er inställning negativt i vuxen ålder, eller har en vidare syn på komplexiteten i "moderna" konflikter vägt över på plussidan?

Jag är personligen pro-USA´sk i mångt och mycket, men starkt kritisk till att man agerar över världslagar i många fall. Det gör väldigt många andra länder också, så det är inte öronmärkt kritik just mot USA. Sammanfattningsvis är jag glad att USA är en stormakt som kan motbalansera farliga krafter främst i arabvärlden.

Nå...ni äldre gentlemen, hur står ni i vänster-höger-skålarna? : )