Delsvar 1
JohnT skrev:
Om vi ska bedömma svensk kapacitet för att möta en sovjetisk landstigning kan man inte bortse från vilka resurser som skulle kunnat skydda densamma.
Ja det är riktigt, men sådan var inte frågan i trådstarten, Men det är överspelat nu.
Jag uppfattade det kanske inte riktigt som om vi debatterade, men eftersom jag har tid
så skall jag försöka utveckla mig lite.
Dock, du har din uppfattning och jag har min, jag har inte för avsikt att få dig att ändra uppfattning.
JohnT skrev:
Jag kan inte låta bli att säga emot när det enligt mitt förmenande blir för mycket av "lagoma hotets princip" eller "försvarsgrensspecifikt tänkande"
Det du säger känns igen från diskussioner inom försvarsmakten men jag ska försöka argumentera med stöd av öppna källor
Jo, jag förstår mycket väl vad du menar.
Öppna källor är utmärkta, finns i överflöd och innehåller idag oftast det mesta som för 20 år sedan inte var offentligt. Det är dock min bestämda erfarenhet att så mycket nytt har egentligen inte framkommit.
Luftförsvarsflyget
För att kunna förstå vad Luftförsvarsflyget gjorde och kunde göra måste man förstå hur det var uppbyggt. Som jag tidigare nämnt var det en helt fristående egen försvarsgren för skydd av eget territorium. Dvs mot inkommande attacker utifrån. För att vara mer specifik - amerikanskt bombflyg.
Sovjetunionen var en gigantisk statsbildning vilket ställde närmast övermänskliga krav på luftförsvarssystemet. Det gick inte att vara stark överallt, utan resurserna fick koncentreras till de mest skyddsvärda områdena (europeiska Sovjetunionen) respektive de mest troliga inflygningsvägarna (över nordkalotten och över mindre asien).
Luftförsvarsflyget byggdes ut på allvar från mitten av 1950-talet då nya flygplantyper, radaranläggningar och luftvärnsrobotar blev operativa. Under 60-talet integrerades WP fullt ut i luftförsvarssystemet.
För att systemet skulle fungera krävdes strikt centraliserad kontroll. Endast från marken kunde insatserna ledas och koordineras eftersom det endast var där en sammanställd bild fanns.
Följaktligen premierades varken utveckling av flygplantyper eller för den delen pilotträning som pekade i annan riktning. Systemet skulle kunna möta massiva flygföretag med massiva motåtgärder inkluderande kärnvapen, massinsatser med jaktflyg och naturligtvis luftvärnsrobotar och till sist luftvärnsartilleri. Detta övades också i årligen återkommande luftförsvarsövningar. Luftförsvarets förmåga testades vid flera olika tillfällen under efterkrigstiden och befanns då vara funktionellt vad gäller upptäckt av mål, men ledningsmässigt så centralstyrt att insatsbeslut antingen kom för sent (Mattias Rust Röda Torget 1987) eller för tidigt (KAL 007 1983).
Införandet av en helt ny teknikgeneration under 80-talet hotade att göra hela systemet obsolet, då förmåga gentemot kryssningsrobotar och flp med stealthförmåga var närmast obefintlig.
Så långt en översikt, nu över till dina komentarer.
JohnT skrev:
Några händelser som har dokumenterats i öppna källor:
- Under Hårsfjärden incidentet styrkedemonstrerade Sovietiskt jaktflyg över Gotska sjön
- Den SU-15 som kränkte Svenskt territorium flög rakt över Gotland.
- Den SU-15 som kraschade efter att ha låst radarn på en Svensk SH37'a kraschade därför han gick ner på låg höjd och försökte följa med Viggen i lågflygning något han inte behärskade. Hade det varit krig hade det räckt med radarlåsning och trycka iväg robotarna. Jag har tyvärr inte sett
någon uppgift var det incidentet skedde, bara när, söndagen 7 juli 1985.
Utifrån dessa händelser så känner jag mig tveksam till din bedömning av att Luftförsvarsflyget bara skulle uppträda nära egna kusten och vara beroende av markbunden stridsledning. Mycket möjligt att de inte klarade att arbeta med gemensam stridsledning framför kakan och över svenska fastlandet. Men att lägga några grupper i patrullbana på sidan om och framför kakan och att dessa grupper var för sig skulle kunna angripa Svenskt spanings och attackflyg inom respektive sektorer har jag svårt att se som omöjligt.
Busflygning i en eller annan riktning säger ingenting om reell stridsförmåga, annat då än att man inte detta fall uppenbart inte behärskade lågflygning. Anledningen till att 37:an gick ned på lägsta höjd torde ha varit för att låsningen skulle släppa. Su-15 Taifun radar var utvecklad för Mig-25 och optimerad mot mål i fri luftvolym, inte mot små mål nära marken.
Det står dig naturligtvis fritt att tro att luftförsvarsflyget inte skulle varit beroende av markbunden ledning. Dock lär du nog vara helt ensam om den uppfattningen.
Visst skulle luftförsvarsflyget kunna nyttjas i patrullbanor. Men, givetvis väl inom egen markbaserad radarräckvidd för ledning och förvarning annars blir den inte långlivad och med det i åtanke att räckvidden på Su-15TM var ca 750 km och Mig-23P ca 600 km. Jag vill dock passa på att påminna om att det som inte övats i fred kan inte plötsligt göras i krig. Som jag skrev tidigare är det sannolikt att det övats ledning av flyg från t ex modifierade Sverdlov kryssare, men, i vilken omfattning? Var det luftsvars- eller (troligare)marinflyg och till vilken reell förmåga? Flottan och Luftförsvarsflyget var självständiga försvarsgrenar med helt olika uppgifter och utrustning. För att kontinuerligt hålla två grupper jaktflyg runt invasionskakan under 12 timmar skulle det säkert åtgå flera regementen, och så många har med all säkerhet inte samövats med flottan. Nej, det troligaste försvaret mot svenskt flyg var i första hand att neutralisera detsamma i bas och i andra hand bekämpning med sjöburna lv-system. Ett sådant agerande ligger dessutom väl i linje med de krigsplaner som påträffats i gamla WP arkiv.
Mvh
FNP
