Rickard skrev: Däremot tycker jag ett evigt citatklippande blir ganska tråkigt, svårläst och ointressant så vi kan för min del släppa det.
Eftersom du ibland inte argumenterar mot vad jag har skrivit utan övertolkar det och faktiskt hävdar att jag sagt saker som jag verkligen inte har sagt, så ser jag inget annat sätt att bemöta sådan argumentation än att visa vad jag har sagt. När jag är otydlig får du gärna fråga om hur jag ska tolkas men när du bygger upp en hel argumentation på
t ex att jag använde order lackmusttest om ett argument men inte hela problemkomlexet så är det rent slöseri med tid.
Jag använde metaforen för att klart och tydligt avgöra ett enskilt arguments bevisvärde. När jag längre ner i min post skrev att jag inte såg något bevisvärde i att sovjetiska miniubåtar inte officiellt var stationerade i östersjön, så är det den nivån jag pratade om hela tiden.Rickard skrev:
Jag har förstås inte framfört detta påstående som ett "lackmustest", dvs ett metaforiskt sätt att klart och tydligt avgöra en fråga, i detta fall huruvida Sovjetunionen låg bakom hundratals ubåtsobservationer under 80-talet. Jag ser frånvaron av belägg för sovjetiskt östersjöbaserad miniubåtskapacitet som ett intressant och besvärligt indicium, men knappast som något utslagsgivande.
Men det kriteria man använder för att avföra den ena parten bör väll även gälla för den andra parten?Rickard skrev:
Däremot anser jag att man mycket väl kan diskutera den ena misstänkta parten separerat från den eventuellt andra för att inte diskussionen skall bli för yvig.
Så om man accepterar SOU 1995:135 att det hade skett kränkningar vid minst tio tillfällen så måste dessa farkoster kommit från något land. Utifrån det samanhanget ser jag inte att det är korrekt att bara bortse från att den andra misstänkta parten inte heller hade ubåtar stationerade i östersjön.
Det är du som hävdar att sovjetiska minubåtar inte kan komma i fråga och då förväntar jag att det är du som kan presentera argument som leder till att alla under åttiotalet existerande sovjetiska miniubåtar kan avföras.Rickard skrev:
Tja, vad tänker på du på specifikt?
Kriterierna du ställer upp är ju rimliga men de flesta kräver någon sort bedömning,Rickard skrev:
I stort är det väl en undervattensfarkost på en längd kring 30 meter eller mindre, ett lägre antal besättningsmän än konventionella ubåtar, samt typiskt inte attackfunktion med torpeder som huvudsyfte utan dold infiltration, slussar för undervattensutsläppning av sabotörer/attackdykare, spionage, m.m. Självklart är det viktigt att den har förmåga att uppträda dolt, dvs tystgående och med periskopsmöjligheter, samt även byggd för att vara tålig mot bekämpning. De bör också ha en uthållighet som både tillåter taktiskt lämpligt långsamt inträngande på främmande grunt vatten med möjlighet att dels utföra sitt uppdrag och dels möjlighet att vid upptäckt kunna vänta ut ubåtsjakt genom att trycka på botten.
1. Kravet på uthållighet är ju en bedömning över vilka risker anfallaren är beredd att ta. Och vilken kapacitet som försvararen förfogar över. Som ett exempel hade svenska miniubåten Spiggen I en räckvidd på 88 nm i uläge, vilket motsvarar något dygn. Vilket Royal Navy ansåg duga för att anfalla Tirpitz under kriget. Och 1982 har Sverige ett fartyg, ubåtsräddningsfartyget Belos som kunde spana mot en stillaliggande ubåt på botten. Sedan fanns det i hela landet en handfull helikoptrar som i doppler-mode kunde upptäcka en ubåt under gång inomskärs. Så risken att man skulle fastna inne på svenskt inre vatten var ytterst begränsad. Jag kan tänka mig att det bara var inne i Horsfjärden, Stockholms inre vatten och Karlskronabassängen där det var någon nämnvärd risk att fastna i flera timmar. Jag tror inte försvaret har släppt något data på hur länge man har hållit kontakten med en ubåt inomskärs men knappast mer än ett par timmar.
Sedan kommer fråga uthållighet till vad?
Om inkräktaren under hårsfjärdsincidentet opererade med en konventionell ubåt inne på Mysingen så krävs bara en kapacitet att ta sig från Berga till ”ett lugns hörn av Mysingen” tur och retur. Men även om man ska räkna från baslinjen så är det ca 30 nautiska tur och retur.
2. Att kräva slussar för att släppa ut dykare ser jag inte som ett absolut krav, om ubåten ska placera ut minor eller ”bara” förstöra svenska fasta undervattensinstallationer som fasta minlinjer så behöver man inte någon sluss. Problemet som måste lösas är hur man lever i miniubåten hela tiden under uppdraget eller dockar med supportfartyget. Om man opererar tillsammans med en stor ubåt som har kapacitet att hantera dykare och eventuella dykfarkoster så behövs inte all funktionalitet finnas i miniubåten.
3. Vad det gäller operera på grunda vatten så är det också lämpligt men eftersom anfallaren väljer tillfälle så är det mindre viktigt. Att kunna kontrollera ubåtens läge undervatten är viktigt och det är något som är ett typiskt krav på ubåtar med griparmar eller ubåtsräddningfarkoster som måste ha en förmåga att docka.
4. Tålighet mot bekämpning är i grunden tillgodosedd om farkosten är designad för större djup.
5. Sedan finns det en annan förklaringsmodell till motivet att kränka svenskt vatten, nämligen utbildning av egen personal där svenskarna ställer upp som sparringpartner, så om man håller på och sätter upp förband som vid ett senare tillfälle ska få bättre minubåtar kan man eventuellt nöja sig med äldre utrustning med begränsad funktionalitet och fortfarande nå utbildningseffekten.
6. Sedan saknar jag en parameter, ubåten bör på ett rimligt sätt kunna ta sig från egen bas till svenskt territorialvatten. Antingen att den går för egen maskin eller kan transporteras på ett sätt som inte väcker för stor uppmärksamhet.
Jag förstår inte hur jag ska bemöta din argumentation, jag frågade om det är benämningen eller kapaciteten som är avgörande. Med detta svar från dig, ska jag då sluta mig till att du faktiskt anser att kapacitet är oviktigt medan benämningen är det relevanta?Rickard skrev:
Ja, i brist på bättre information får vi väl anta att de benämningarna är korrekta. Du får gärna redovisa de skäl du har att tro annorlunda?
De kunde bäras av India-klass ubåtarna ja, men har du några rimliga källor som säger att de tvunget måste opererera tillsammans med en India ubåt?Rickard skrev:
Gällande 1837K så har du nu ändrat det från typen 1837 (utan K) som du skrev tidigare. 1837 har två dygns uthållighet precis som jag skrev. Dessutom var dessa räddningsfarkoster burna av den 106 meter långa India-klassen som garanterat aldrig var i Östersjön.
Jag tänker dessutom introducera de kärndrivna ubåtarna av X-ray och Uniform klasserna som kom i bruk under åttiotalet och var tillverkade i Leningrad.
Nej, det du kallar faktum är argument som baserar sig bedömningar.Rickard skrev:
Nej, men faktum återstår ju att de till synes inte var militära farkoster, inte hade något vettig uthållighetstid för infiltration i svensk skärgård samt att vi saknar belägg för att de överhuvudtaget befunnit sig i Östersjön.
Vettig uthållighet är en ren bedöminngsfråga
Argumentet att vi saknar belägg för att de överhuvudtaget befunnit sig i östersjön ser jag inget förklaringsvärde i, dessutom är ett antal av dessa ubåtar tillverkade i Leningrad och att då hävda att det inte finns skäl att tro att de kunde uppehålla sig i östersjön finner jag lite långsökt.
”Militär farkost” är en tautologi, och även ”oceanographic research” kan betyda annat än grundforskning.
Mvh
/John