Vietnamkriget, det var långt det. det varade med en del pausar i stort sett mellan 1945 0ch 1975.
Vietnam – det första kriget
Under år 1944 började den nationalistiska rörelsen i Indokina och särskilt i Vietnam organisera ett motstånd mot de japanska ockupanterna och de kvarvarande franskmännen. Japanerna lämnade gradvis över makten till fransmännen under 1944 då de började inse att kriget var förlorat. Nationalisterna under Ho Chi Minh började även attackera de franska herrarna. Norra delen av Vietnam, ovanför Hanoi, hade ockuperats av nationalistkinesiska arméer under 1944 och i söder övertogs Saigon och området däromkring av brittiska trupper under hösten samma år. Nationalisterna fortsatte sina attacker mot japanerna under våren 1945 och under sommaren började japanerna dra sig tillbaks till städerna. Efter dem kom nationalisterna och fyllde det vakuum som uppstod efter japanerna. Nu var fransmännen på väg tillbaks och man erhöll det område som i norr hade ockuperats av kinesiska nationalisttrupper. I söder fick man tillbaks området kring Saigon och Mekongflodens deltaområde. Fransmännen höll dock lagren av ris med järnhand och tvingade folk att köpa istället för att dela ut riset. Detta medförde en massiv svält i stora delar av Vietnam under hösten 1945 och våren 1946. Under sommaren 1945 hade landet drabbats av översvämningar och sedan torka så att skördarna av ris uteblev i stora delar av landet. Detta medförde att omkring 2 miljoner människor dukade under vintern 1945-1946. Vietnameserna var herrar under några veckor i september 1945, innan de fördrevs från staden av nyanlända franska trupper i oktober. Därefter påbörjades ett gerillakrig mot fransmännen som även det gjorde sitt till svälten under den efterföljande vintern. Kriget fortsatte och fransmännen besatte städerna medan gerillan fanns ute på landsbygden. I oktober 1946 bombade franskt bombflyg hamnstaden Haiphong, och kriget intensifierades. Det hela böljade fram och tillbaka under de följande åren.
Efter de kinesiska kommunisternas seger år 1949 började fransmännen känna sig allt mer osäkra på om man alls kunde besegra gerillan, som nu misstänktes få vapen från Kina. Efter Koreakrigets inledning år 1950 ökade oron och nu började man få vapen och finansiell hjälp från USA. Fram till 1954 stod USA för 80 procent av de franska krigskostnaderna. I ett hemligt PM från nationella säkerhetsrådet i juni 1952 pekades på den kedja av amerikanska militärbaser utmed Kinas kust, Filippinerna, Taiwan, Japan och Sydkorea:
”En kommunistisk kontroll över hela Sydostasien skulle göra USA:s position på ökedjan i Stilla havet ömtålig och allvarligt äventyra grundläggande amerikanska säkerhetsintressen i Fjärran östern…Sydöstasien och i synnerhet Malaya och Indonesien är världens viktigaste leverantör av naturgummi och tenn, samt en producent av petroleum och andra strategiskt viktiga varor.”
Det noterades också att Japan var beroende av Sydöstasiens ris, och en kommunistisk seger där skulle ”göra det ytterst svårt att förhindra Japans slutliga anpassning till kommunismen”.
Indokina, ansågs vara särskilt viktigt att försvara därför att ”Det indokinesiska området är enormt rikt på ris, gummi, kol och järnmalm. Dess läge gör det till en strategisk nyckel till övriga Sydöstasien.” Skrivet av en studiedelegation från kongressen år 1953.
Samtidigt insåg även amerikanerna att fransmännen efter flera års krig mot gerillan tappat allt folkligt förtroende. Efter 1950 stod detta helt klart, även för de styrande i USA. Vietminh var segervissa och de ringade in fransmännen i de större städerna. Fransmännen försökte vända krigslyckan genom att förlägga en stor militärbas vid gränsen till Laos, Dien Bien Phu. Här trodde man sig kunna knäcka gerillan, men istället blev fransmännen inringade även här. Mot slutet av 1953 var de avskurna från omvärlden, endast flyget fungerade till och från basen. Under våren 1954 blev situationen allt mer problematisk för fransmännen. I april startades en fredskonferens i Genève som syftade till fred i Indokina. Den 7 maj kapitulerade fransmännen vid Dien Bien Phu, och Vietminh hade vunnet en avgörande seger. Efter nederlaget vid Dien Bien Phu i maj 1954, där fransmännen tvingats ge upp, föll den franska Indokinapolitiken samman. Redan i juni 1954 gav man upp och fredskonferensen i Genève drog upp den framtida politiken för Vietnam. Tills vidare delades landet i två delar, Syd- och Nordvietnam. Vietminh styrde i norr, och här inrättades en kommunistisk stat. Gerillan hade under striderna mot fransmännen alltmer lierat sig med kineser och ryssar, och därmed blivit till en kommunistisk rörelse. Val skulle hållas i hela Vietnam senast år 1956, men USA:s ledning tog över styret i söder genom att flyga dit en marionett från USA – en vietnamesisk f.d. regeringstjänsteman boende i New Jersey. Hans namn var Ngo Dinh Diem, och blev statschef i söder. Han blev tillsagd av amerikanerna att förhindra valen år 1956 – man trodde att kommunisterna skulle vinna det med stor majoritet. Liknande val också i Laos och Kambodja skulle leda till kommunistiska segrar, enligt underrättelsetjänstens bedömningar, visade ett generalstabs-PM från början av 1954. Som det står i Pentagon Papers ”Sydvietnam var väsentligen en skapelse av Förenta staterna”.
Vietnam - mellankrigstiden
Diems regim misslyckades medvetet med en jordreform, han var lierad med godsägarna och lämnade småbönderna i sticket. Själv var han katolik i ett land med buddhismen som flertalets religion. Han tillsatte egna män som lokala provinschefer och snart var över 80 procent av dem militärer. Regimen drog på sig ett folkligt missnöje och redan 1958 inleddes ett gerillakrig som stöddes av Nordvietnams kommunistiska regim. Diems regim tappade snart kontrollen av landsbygden där de upproriska tog över styret. År 1960 bildades Nationella befrielsefronten, FNL. Den förenade olika grenar av oppositionen mot regimen. Styrkan fick de från småbönderna på landsbygden, vilka man hjälpte genom att förändra de sociala förhållandena och motverka storgodsägarnas makt. Striderna blev allt häftigare efter 1960 och USA:s nye president Kennedy fortsatte Trumans och Eisenhowers politik i Sydostasien när han tillträdde i början av 1961. Kennedy godkände hemliga planer för militära aktioner i Laos och Vietnam, inklusive agenter som skulle sändas till Nordvietnam och syssla med ”sabotage och lätta störningar”. Kennedy hade redan tidigare yttrat följande ord om Diems Vietnam år 1956: ”Dess politiska frihet är en inspirationskälla.” Närmare ett Orwellikt nyspråk går knappast att komma! Vilket visar var Kennedy egentligen stod på den politiska skalan! Protesterna mot Diems regim tilltog under 1962 och gerillakriget trappades upp. USA sände allt fler ”rådgivare” och vapen till sydsidan. Snart hade USA 16 000 man i Vietnam, en del deltog även i striderna – Genevèfördraget tillät bara 685 rådgivare! Trots detta var Diem på väg att helt tappa kontrollen av Sydvietnam, gerillan åt sig allt närmare Saigon och flera småstäder började nu falla i dess händer. Landsbygden var i händerna på lokala bybor som hade organiserats av FNL.
Diems diktatur började även drabba en del av de övriga officerarna i den sydvietnamesiska armén, vilket fick dem avogt inställda mot honom. Diem hade år 1963 blivit ett hinder för både officerarnas och USA:s mål i landet. USA började intrigera mot Diem och CIA användes vilket sporrade de oppositionella officerarna. I november stormade de presidentpalatset, och Diem flydde men hanns upp av soldater trogna kuppmakarna. Han och hans bror sattes på en lastbil och fördes till en plats där de avrättades. President Kennedy lyfte inte ett finger för att hjälpa sin gamla vän. Tre veckor senare mördades även president Kennedy.
De generaler som efterträdde Diem kunde inte heller slå ned FNL. Tvärtom flyttade de fram sina positioner och amerikanska ledare häpnade över det stöd gerillan hade bland vietnameserna. Amerikanerna var även förvånade över den moral gerillasoldaterna hade. När vicepresident Johnson tillträdde ärvde han bl.a. ”Vietnamproblemet” som det kallades av amerikanerna. President Johnson beslöt sig för att trappa upp kriget och knäcka nordsidan genom att utlösa ett krig mellan USA och Nordvietnam. I början av 1964 provocerade USA fram sitt krig igenom det s.k. Tonkinintermezzot, där man beskyllde Nordvietnam för att ha angripit amerikanska fartyg på internationellt vatten. När sanningen kom fram var det precis tvärtom. Detta ledde till att en resolution om krig togs av kongressen. Två månader före Tonkin hade ledarna i USA diskuterat en sådan resolution – att starta krig utan krigsförklaring!
Vietnam – det andra kriget
Några dagar efter Tonkinaffären började USA bomba Nordvietnam. Snart anlände fler och fler rådgivare och under 1965 hade man sänt iväg 200 000 amerikanska soldater till Vietnam. Inget hjälpte och man sände ytterligare 200 000 man 1966. Till slut fans det över 500 000 man i Vietnam. Under dessa år bombade USA både södra och norra Vietnam med förödande eldkraft. Stora områden i Sydvietnam förklarades vara ”fria eldzoner” vilket innebar att alla som befann sig där betraktades som fiender – män, kvinnor och barn.
Under namnet ”Operation Fenix” mördade CIA folk utan rättegångar i Sydvietnam över 20 000 personer åren 1965-1968. Andra sattes i fängelse där de misshandlades och torterades. Efter kriget angav Internationella Röda korset att 65 000-70 000 personer hade torterats av de amerikanska fångvaktarna.
Vid krigets slut hade över 7 miljoner ton bomber fällts över Indokina – mer än dubbelt så mycket som under hela andra världskriget inräknat både Europa och Asien. Flygplanen fällde även aerosoler för att förstöra träd och annan grönska. Samma gift – 2,4,5,T – visade att detta gift även orsakade födelseskador på nyfödda barn. Hela tiden blev Saigon regimen impopulärare bland Sydvietnams befolkning. FNL delade ut fem gånger mer jord till bönderna än regimen orkade med – något som underminerade de numera avlägset boende jordägarnas makt över landsbygden. Under det vietnamesiska nyåret i februari 1968 inleddes Tet-offensiven som visade att gerillan kunde ta sig ända in i Saigons centrala delar. Detta visade att FNL inte gick att knäcka, och USA:s befolkning liksom världsopinionen gick nu emot USA:s krig i Indokina. Även president Johnson resignerade och började tala om att sluta fred. Terrorbombningarna bröt inte heller befolkningarnas vilja i Laos eller Vietnam. Även de amerikanska förlusterna började bli stora, över 40 000 man hade stupat fram till 1968. Johnson insåg att det inte gick att vinna kriget och avsade sig kandidaturen till presidentvalet i november 1968. Istället seglade republikanen Nixon upp som en ny fläkt – som lovade både seger och ett värdigt slut på kriget. Nixon började dra hem soldater men fortsatte bombkriget. År 1970 utvidgades kriget till Kambodja som häftigt bombades.
President Johnson vägrade att sända fler soldater till Vietnam när general Westmoreland begärde förstärkningar till Vietnam. Presidenten bad en grupp ”krigsspecialister” ge honom råd. De kom fram till att förstärkningar bara skulle överlåta hela kriget till amerikanerna och av vietnameserna alltmer ses som en ockupation eller erövring av deras land. Dessutom skulle de ökande försvarskostnaderna öka och de amerikanska förlusterna bli ännu högre. Och:
”Detta växande missnöje, som säkerligen kommer att åtföljas av ökad värnpliktsvägran och växande oro i städerna på grund av uppfattningen att vi negligerar problemen här hemma, riskerar starkt att väcka en inhemsk kris till enorma proportioner.”
Troligen syftade man på de svarta resningarna under år 1967. Johnson och allt fler av de ledande insåg att kriget var förlorat. Opinionen i USA hade slutligen knäckt krigshetsarhögern inom det militära etablissemanget. Det var dock verkställt på slagfältet av revolutionära bönder i Vietnam och Laos. Även president Nixon erkände i sina memoarer att han redan 1969 insåg att en militär upptrampning skulle innebära att den amerikanska allmänheten blev allt mer kritisk till kriget. Trots det försökte han utvidga det och chansa genom att angripa även Kambodja.
År 1975 drev de amerikanska legoknektarna ut ur Indokina - jag såg det själv på TV. Med dem åkte de fascistoida elementen också ut. Det kändes gött....
MVH
bigj5
Jodå, visst hade även sydvietnamesiska regeringen sina styrkor inblandade. ARVN (Army of the Republic of Vietnam) var dock vad jag förstår ökända för inkompetent ledning, dålig moral och korrupta befäl. Och ja, utrustningen var i stort sett helt och hållet amerikansk.
