Förklaringen till att samtalen kom till stånd trots frånvaron av bevis tror jag finns i Emil Svenssons bok "Under den fridfulla ytan" (2010), sidan 222.Probos skrev:Om vi lämnar boken därhän och i stället betraktar det faktum att ovanstående resa ägde rum. Om nu tesen är att bevis för Sovjets inblandning fabricerades eller åtminstone okritiskt tolkades i positiv bemärkelse medans NATOs överenskomna iblandning doldes.
Är det inte väldigt märkligt att då genomföra denna resa. Det hade väl varit bättre att tiga och inte göra något alls, då hade frågan långsamt tynat bort.
Där framkommer det att Rysslandssamtalen redan har initierats av statsminister Carl Bildt och att processen med ryska regeringen är relativt långt gången år 1991 innan Emil Svensson blir överhuvudtaget informerad och i samband med det också utnämnd att leda den svenska delegationen.
Det är inte osannolikt anser jag att det hela hade kunnat avstyras om militären fått frågan i förväg och bristen på belägg hade kunnat konstaterats innan samtalen redan beslutats om på regeringsnivå.
Jag håller med om att allting tyder på att Carl Bildt verkligen trodde detta, men att han sannolikt kraftigt överskattade de bevis som svensk sida faktiskt hade samlat in under föregående årtionde.Probos skrev:Jag tycker det tyder på att man hade ett ärligt uppsåt att försöka visa att det var Sovjet som låg bakom, rätt eller fel.
Probos skrev:Sedan är det ganska naivt antaget när det begavs sig att tro att bara för det var en ny statsledning så betydde det inte att alla dörrar stod vidöppna rakt in i krigsmakten, underrättelsetjänster och arkiv.
Det är inte omöjligt som du skriver att mycket fortfarande var stängt då. Hur som helst kvarstår faktum att det ägnades flera års förhandlingar om ljudinspelningar som genant nog ej var på ubåtar utan djur och ytfartyg.
)
