Icke-militärt motstånd

[varjag]

Ett litet instick, även Danmark gjorde ett civilt motstånd under ockupationen av nazityskland. Enligt vad jag har förstått så gjorde den statliga och kommunala förvaltningen ockupationen till ett svårt jobb. Kanske kan någon fylla i lite om detta då jag inte har mer ingående kunskaper i ämnet.

/Robert Sköld

Det 'civila motståndet' i Danmark var obetydligt, Danmark betraktades tills 1943 som 'mönsterockupationen' av
både tyskar och danskar - med ett reserverat, men fredligt samliv mellan ockuperade och ockupanter. Faktum är - att
detsamma i mycket gällde, även för Holland, Belgien och Frankrike. Denna verklighet har kommit helt i skymundan
i efterkrigspropagandan där tyskarna framställs som sadistiska översittare och utsugare. Motståndsrörelserna - i
dessa länder - var inget spontant gripande till vapen alls! De skapades nästan helt av den brittiska Special Operations
Executive, vars uppgift var, att spetsa till läget med provokationer, agenter, tillgång till vapen radioutrustning och sprängämnen...
Just för att, som deras slogan löd - Sätta Europa i Brand. S.O.E.'s härskrin föll mest på
Hälleberget under ockupationens första tre år. När Tysklands läge försämrades och kraven och tumskruvarna på de
ockuperade drogs åt - fick motståndsrörelserna mera vatten på sin kvarn - men även vid krigets slut - var det en
rännil....de 'aktiva' var mindre än en promille av sina samhällen.....Fast när freden bröt ut - kröp det fram
Motståndsmän under varenda tuva........Varjag

[Ragnar Svedje]

Det 'civila motståndet' i Danmark var obetydligt, Danmark betraktades tills 1943 som 'mönsterockupationen' av både tyskar och danskar - med ett reserverat, men fredligt samliv mellan ockuperade och ockupanter. Faktum är - att detsamma i mycket gällde, även för Holland, Belgien och Frankrike. Denna verklighet har kommit helt i skymundan i efterkrigspropagandan där tyskarna framställs som sadistiska översittare och utsugare. Motståndsrörelserna - i dessa länder - var inget spontant gripande till vapen alls!

När Tysklands läge försämrades och kraven och tumskruvarna på de ockuperade drogs åt - fick motståndsrörelserna mera vatten på sin kvarn - men även vid krigets slut - var det en rännil....de 'aktiva' var mindre än en promille av sina samhällen.....

Fast när freden bröt ut - kröp det fram Motståndsmän under varenda tuva........

Varjag

Amen!

Precis som de skyldiga till förintelse och förtryck försvann vid krigsslutet så blev var och varannan motståndsman. I Danmark har det på senare tid framkommit att vissa av de personer som lynchades vid krigsslutet var helt oskyldiga, några passade helt enkelt på att ge sig på personer de ogillade under förespegling att de var sammarbetsmän.

[Andreas K]

några passade helt enkelt på att ge sig på personer de ogillade under förespegling att de var sammarbetsmän.

Så har ju människor gjort i alla tider. När man har chansen att bli av med en ovän, och dessutom få lite ära för det, så är det bara att ropa ''Häxa!''.

[Wooster]

Tack för alla inläggen - jag har inte svarat för jag försökt hitta lite mer information i ämnet (det har dock inte varit helt enkelt).

Jag tycker mig också fått intrycket att icke-militärt motstånd fungerar bäst på att störta inhemska regimer, jag tror dock samtidigt att icke-militärt motstånd också kan ge effekt mot ockupanter (om än inte få dem att dra sig tillbaka). Några av er menade att det icke-militära motståndet trycktes undan under andra världskriget genom militärt våld. Till viss del stämmer det. Å andra sidan mynnar taktiken inom icke-militärt motstånd ut i att angripa motståndarens legitimitet.

Ockupanter eller regimer som inte kan utmanas med våld kan istället utmanas i legitimitet - ifrågasätter man motståndaren genom opinionsbildning kan man antingen få motståndarens legitimitet att försvinna genom att angripa den genom demonstrationer, bojkotter etc - då får motståndaren antingen välja att försöka ta upp fighten med egen opinionsbildning (vilket oftast är svårt), eller med militärt våld. Om man använder militärt våld kanske man slår ner upproret, men man förlorar samtidigt sin legitimitet som en välvillig part som inte vill något illa (jmf med andra världskriget, det blev svårt för Tyskarna att motivera sin närvaro som "befriare" i de ockuperade västeuropeiska länderna när de tog till våld mot civilbefolkningen).

Vad gäller folkligt stöd så menar vissa forskare (bland annat Gene Sharp) att det räcker med 5% av befolkningens öppna stöd för att nå ett avgörande - helt enkelt därför att man bakom 5% av befolkningen kan räkna med mer än 50% tyst stöd. Huruvida det stämmer eller inte är ju givetvis svårt att utröna, poängen blir istället att 5% ger intrycket av ett massivt folkligt stöd om mer än 50% - varpå motståndaren får svårt att hantera problemet.

Den centrala frågan är kanske om man kan nå 5% av befolkningens stöd utifrån - kan till exempel CIA och US institute for Peace nå så starkt folkligt stöd i ett motståndarland, eller måste det från början finnas en stark grund? Är det utländska stödet avgörande eller bara förstärkande?

[Wooster]

Du har säkert sett dokumentären på SVT som sändes gällande detta med Serbien och Georgiens revolutioner?

Jag har sett dokumentären om Serbien som gick i Dokument:Utifrån för några år sedan, dock har jag inte sett den om Georgien. När gick den om Georgien? Finns det några liknande från Oranga revolutionen?

Finns det förresten några bra böcker om revolutionen i Serbien och Georgien?

[LasseMaja]

Vad gäller folkligt stöd så menar vissa forskare (bland annat Gene Sharp) att det räcker med 5% av befolkningens öppna stöd för att nå ett avgörande - helt enkelt därför att man bakom 5% av befolkningen kan räkna med mer än 50% tyst stöd. Huruvida det stämmer eller inte är ju givetvis svårt att utröna, poängen blir istället att 5% ger intrycket av ett massivt folkligt stöd om mer än 50% - varpå motståndaren får svårt att hantera problemet.

Det stämmer säkerligen, kom ihåg det folkliga motståndet mot kuppen i Moskva som kanske bestod av 10.000 (av en befolkning i Moskva på över 10 miljoner), samma sak gäller säkert flera av de revolutioner som genomförts i östra europa på senare år. Det direkta folkliga stödet är ofta mycket litet.

[pandersson2]

Martin Lundvall,

du utfärdade petvarning, så jag vill passa på att utnyttja möjligheten. Jag instämmer i att Sovjetunionens fall huvudsakligen skedde genom politikerna, det finns dock åtminstone ett undantag från att folket inte var en stor bidragande orsak och det är Baltikum. Där fanns folket på gatorna, vilket gjorde att kuppförsöken i Litauen och Lettland kom av sig. Det var ett samspel mellan de lokala politikerna och folket som gjorde frigörelsen möjligen. Vet du hur det var i Tjetjenien? Jag har fått intrycket att det från början var en liknande process men att Moskva var redo att sätta in större resurer för att förhindra en utbrytning vilket resulterade i det första kriget och senare har utvecklats till dagens trista situation.

Angående Baltikum kan ju nämnas att de försökte med passivt motstånd när Stalin invaderade, resultatet var inte lyckat.

[Wooster]

För upp den här diskussionen igen med anledning av det som händer i Burma.

Det verkar i vissa avseenden vara ett skolexempel på hur icke-våld och icke-militärt motstånd kan användas mot en regim - och en rad internationella biståndsorganisationer av varierande ursprung pratar kryptiskt om att man använt de senaste åren för att "stärka" den burmesiska oppositionen inför den här situationen.

Frågan är om metoden kommer fungera.

[sta]

Den burmesiska militärjuntan är kanske för skrupelfria för att det skall fungera. Sedan beror det väl på fortsättningen/ersättningen som kommer, den nuvarande militärjuntan ersatte ju en tidigare junta under liknande förhållanden. Ekonomisk misär ledde till fredliga demonstrationer som möttes med våld som ledde till en ny junta.

Men det är ju alltid ett fredligt startskott på det som komma skall. Sedan är det intressant vad som startade det, är det munkarna själva eller fick de hjälp av det där "fredsinstitutet".

[Besuchov]

Angående Burma kan man kan ju se vissa likheter med de 'färgade revolutionerna' i östeuropa. I det här fallet kommer det nog inte att få samma resultat tror jag, dels verkar det som att juntans vilja och förmåga att ta till våld mot befolkningen överstiger motsvarade hos regimerna i t.ex. ukraina och serbien och dels så gjorde nog demonstranterna ett misstag när man upplöste demonstrationen för natten när man hade fått ut 100 000 människor på gatorna. Istället för att bli tvungna att hantera en folkmassa på 100 000 så kunde regimen koncentrera sig på att under natter omringa klostrena och slå till hårt mot de minde människoskaror som ändå tog sig ut på gatorna.

Man vet ju förståss inte hur det hade slutat, det skulle ju kunna ha hänt att regimens visat så mycket hänsynslöshet att man slagit till än hårdare men än större antal dödsoffer som resultat. Omvärdlen hade säkert tvingats reagera hårdare på en sån nivå av våld men fråga är om det varit värt priset...

[Olaus]

Burmesernas civilmotstånd genom demonstrationer, böner och glåpord mot maktens instrument -dess arme- bör givetvis omfattas med respekt. Det kan möjligen lyckas.
På Irrawaddy News går rykten om att den burmesiske diktatorns familj flydde utomlands den 26 sept och synts på ett lyxhotell i Dubai. Denna åtgärd skulle kunna tolkas som att Than Shwe inte är oberörd.

Den romerska staten hade sitt eget sätt att kuva ockuperade regioner.
Legionerna tog rutinmässigt gisslan i form av den tidigare härskande klassens barn, vilka hölls i decennier som fångar på säkra garnisonsorter.
Julius Caesar nämner ofta företeelsen i sin välskrivna berättelse Om de Galliska krigen. Men i förbigående som något naturligt och länge etablerat.

[Spaningsledaren]

Min tro är att det i all kamp brukar handla om att välja de strategier och metoder som fungerar bäst. Detta gör man nog som regel bäst pâ plats. Om ingenting ser ut att kunna fungera vid en viss given tidpunkt âterstâr att göra ingenting, att vänta pâ bättre tider. Val av den typen tror jag vi kan lâmna till de kämpande grupperna. Människor har ett eget omdöme. De ser och känner vad som ev. har möjlighet att fungera och handlar därefter. Utvecklingen i Irak erbjuder här intressanta exempel. Strategin här har bestâtt i (kan man säga) att âstadkomma att totalt/strategiskt misslyckande för invasionsmakten. Däremot gjordes, pâ goda grunder, inget direkt militärt motstând mot själva invasionen.

[Besuchov]

Min tro är att det i all kamp brukar handla om att välja de strategier och metoder som fungerar bäst. Detta gör man nog som regel bäst pâ plats. Om ingenting ser ut att kunna fungera vid en viss given tidpunkt âterstâr att göra ingenting, att vänta pâ bättre tider. Val av den typen tror jag vi kan lâmna till de kämpande grupperna. Människor har ett eget omdöme. De ser och känner vad som ev. har möjlighet att fungera och handlar därefter. Utvecklingen i Irak erbjuder här intressanta exempel. Strategin här har bestâtt i (kan man säga) att âstadkomma att totalt/strategiskt misslyckande för invasionsmakten. Däremot gjordes, pâ goda grunder, inget direkt militärt motstând mot själva invasionen.

Även om vi här inte kan fullt och fast sätta oss in i verkligheten på marken så ser jag inte att det skulle vara ett argument för att att inte disskutera och ifrågasätta. Sen när allt kommer omkring så att disskutera, ifrågasätta och analysera beslut och händelser i historien för att öka vår förståelse är ju det nästan varje tråd på det här forumet går ut på...

[Spaningsledaren]

Jovisst, men världen är rätt gammal och det mesta har varit i säck innan det kom i pâse. Att lansera "civilmotstând" som en ny grej eller nâgot fôr framtiden är lika löjligt som att en gâng fôr alla skâpa ut hela konceptet. De som känner sig drabbade av nâgot obehagligt är nog som regel de bäst skickade att klura ut hur de ev. skall kunna förbättra sin situation. Ibland är det inte mycket att göra.
Dâ kan det t.o.m. vara detta som är det riktiga och rätta.