Bo Johnsson Theutenberg har skrivit en debattartikel på Newsmill angående protestnoten mot Sovjet 1983:
http://www.newsmill.se/artikel/2013/05/ ... rklaringar
Han har även släppt första delen i sin kommande bokserie om UD inifrån och den bör säkerligen vara intressant, jag har beställt boken och det skall bli spännande att läsa.
I artikeln ovan skjuter han in sig på att tvivlen på sovjetiska ubåtar i Hårsfjärden både då och nu handlar uteslutande om politiska ståndpunkter, där antingen direkt sympati för Sovjet eller rädsla och undfallenhet anses vara förklaringen till kritiken till den protestnot han själv författade 1983 och Palme överlämnade.
Jag har själv ingen direkt uppfattning om huruvida det stämmer som Theutenberg menar att vissa dåvarande socialdemokratiska ministrar skulle haft en positiv eller överslätande hållning mot Sovjet. Ur den aspekten kan han mycket väl tänkas ha rätt.
Däremot är det märkligt att han menar att olika debattörer som i dag ifrågasätter ubåtskommissionens resultat och hans protestnot skulle göra det av okunnighet, medan han själv inte förefaller följt utvecklingen kring "bevisläget" för Hårsfjärden sedan 1983.
Efter själva incidenten 1982 i Hårsfjärden tillsattes alltså en första kommission (SOU 1983:13) som leddes av Sven Andersson och vars slutsats var att det stod helt klart att Sovjet var ansvarig. Själva bakgrunden till detta var de bevis man fått från försvarsstaben och dess analysgrupp.
Utifrån den till synes gedigna information som kommissionen fick av försvaret kommer de fram till en helt logisk slutsats om skulden och därav följer också logiskt den relativt hårt formulerade protestnot som alltså Theutenberg själv författade 1983 och Olof Palme framförde.
Theutenberg skriver:
"
När statsminister Palme överlämnar den av mig författade protestnoten den 26 april 1983 kl 15.15-16.00 till Sovjetunionens ambassadör Pankin poängterar han i samtalet med Pankin just detta, nämligen att han till fullo litar på den av ÖB och sedermera av Sven Anderssons Ubåtsskyddskommission fastställa slutsatsen att det var sovjetiska ubåtar som befunnit sig i Hårsfjärden."
Det enda stora kruxet i det hela är ju att det långt efteråt visat sig inte finnas något belägg alls i de bevis kommissionen fick. Just detta förefaller Theutenberg vara fullt omedveten om och istället endast ser politiska agendor.
I all korthet så var de bevis som kommissionen byggde sitt ställningstagande uppdelat i fyra:
1. Signalspaningsresultat från FRA skulle entydigt visa att det handlat om sovjetiska ubåtar.
Detta visade sig ett par år senare vara fullständigt påhittat och helt tillbakavisat av FRA.
Det enda som i signalspaningsväg uppfattades gjordes från svenska fartyg och gällde vissa signaler som kunde vara ubåtsradar i anslutning till hårsfjärdsincidenten, men dessa indikerade endast på västtysk ubåtsradar på svenskt vatten + en som inte gick att lägesbestämma men förmodligen var från internationellt vatten och antingen var sovjetisk ubåtsradar eller fiskebåt.
2. Bandinspelningar som gjordes under incidenten sades entydigt påvisa sovjetiska ubåtar.
Här handlade det om att en hydrofonist hörde och spelade in vad han var säker på var ubåtsljud en viss dag klockan 18.00. När banden senare skulle analyseras visade det sig då inte finnas några hörbara ubåtsljud klockan 18 och det är oklart vad som egentligen hände med dem eller om de aldrig spelades in.
Däremot hittade man på samma band ett propellerljud inspelat vid oklar tidpunkt under eftermiddagen som visserligen liknande sovjetisk Whiskyubåt, men man visste också från början att det var inspelat vid en tidpunkt när ingen visste huruvida ytan var fri. Långt senare kom det också fram att det istället var den svenska taxibåten Amalia som spelats in när den tagit en tur runt Mälsten på eftermiddagen.
Denna bandinspelning ansågs för övrigt av tidigare chefen för analysgruppen Emil Svensson fram tills för några år vara
det allra bästa beviset för sovjetisk aktivitet i Hårsfjärden, vilket ger ett intressant insidesperspektiv på de tillgängliga bevisen.
3. Alla optiska observationer sades entydigt peka ut sovjetiska ubåtar.
Även detta var direkt felaktigt. Den större ubåt som observerades i ytläge-(!) av en militär observationspost vid Sandön beskrevs ha ett torn "högre än brett", men eftersom de utpekade sovjetiska ubåtarna hade låga och breda torn blev detta fel. Den värnpliktige posten hade under flera minuter sett ubåten med bullrande dieselmotorer först närma sig från ena hållet, sedan passera mitt framför honom och till sist försvinna i andra riktningen bakom Sandöns udde.
Det som analysgruppen gjorde för att få till detta var att antaga att han bara tittat när den var långt borta och därmed missuppfattat proportionerna och sedan av okänt skäl låtit bli att observera när den passerade rakt framför honom.
En kvinna såg också en vad som med stor sannolikhet var en miniubåt på grunt vatten innanför Dalarös öbarriär. För att få detta till något sovjetrelaterat lyckades man hitta en 76 meter lång sovjetisk Romeo-ubåt vars torn åtminstone liknande det kvinnan beskrivit. Problemet där var att det endast var omkring 10 meter djupt på platsen och Romeo var 14 hög och alltså rent fysiskt inte kunde befunnit sig där.
Kvinnan var dessutom van att se svenska ubåtar och noterade själv att hon sett en mycket mindre ubåt, intressant i ett läge där just "miniubåtar" var ett koncept som ännu inte introducerats för allmänheten.
4. Den sista punkten är den enda som inte är direkt motbevisad, men däremot inte bevisad heller och byggde på de bottenspår som hittades runt om i Hårsfjärden efter incidenten.
Här gjordes ett förvisso inte orimligt antagande att Sovjet kanske i hemlighet hade bottenkrypande militära undervattensfarkoster, men det enda vi kan säga där är att vi även 30 år senare fortfarande inte har sett dessa och kan därför inte sägas vara bevis för varken det ena eller det andra.
Det mesta av dessa punkter avslöjades offentligt redan 1995 + bandinspelningen på taxibåten så sent som 2008. Ingenting har kommit fram under de senaste 30 åren som till synes stöder den ursprungliga analysen.
Det enda som finns kvar är egentligen uppfattningen om att det "borde" varit Sovjet, vilket naturligtvis var en logisk reaktion att under tidigt 80-tal misstänka Östersjöns stora skurknation, men där man faktiskt också i dag får ta till sig att det inte existerar några ubåtsbelägg kring detta.
Det är därför för mig lite underligt att Bo Johnsson Theutenberg till synes "lever kvar i 1983" där jag verkligen har stor förståelse till att
då man trodde på de påstådda bevisen och med rätta var upprörda på den uppenbara sovjetiska aggressionen, men i dag är det faktiskt inte lika enkelt.
