Republikanism i Sverige

[Ben]

Det finns en intressant antologi som heter För Sverige - nuförtiden som handlar om kungen och synen på monarki. Dick Harrison har skrivit en av artiklarna och han menar att ingen svensk regent i historien haft lika mycket makt som Carl XVI Gustaf. Att kungen har blivit en moralisk förebild har i kombination med mediesamhällets och den kommunikationsteknologiska offentlighetens framväxt är enligt Harrison orsak till denna märkliga händelseutveckling.

Jag betvivlar starkt att Carl XVI Gustafs ev. makt kan jämföras med t.ex. Gustav Vasas eller Karl XI:s och Karl XII:s. Att vara förebild för en del (väl knappast för republikanerna?) kan knappast jämföras med det personliga enväldet, som i sin mest utvecklade form t.o.m. i princip avskaffade riksdagen.

[Markus Holst]

Förvisso hårklyveri, men om konungens förhållande till lagen regleras i lag, står han väl inte över lagen?

[Ben]

Om man tittar på regeringsformens förarbeten (Prop. 1973:90 och före den kommande utredningar) så var detta med rättslig immunitet för statschefen omdiskuterat. Grundlagsberedningens majoritet ville avskaffa den, men remissinstanser som Högsta domstolen, regeringsrätten, Svea hovrätt m.fl. opponerade sig. En av instanserna ansåg det egendomligt om utländska diplomater skulle vara immuna, men inte statschefen.

Immuniteten gäller f.ö. inte civilrättsliga frågor, det sägs uttryckligen i propositionen. Och bara statschefen.

[Knurd]

Dick Harrison (...) menar att ingen svensk regent i historien haft lika mycket makt som Carl XVI Gustaf. Att kungen har blivit en moralisk förebild har i kombination med mediesamhällets och den kommunikationsteknologiska offentlighetens framväxt är enligt Harrison orsak till denna märkliga händelseutveckling.

För det första tvivlar jag på att folk i allmänhet har kungen som moralisk förebild.

Den yngre generation som behöver förebilder brukar inte bry sig så mycket om vad en 60-årig gubbe har för sig, och för övrigt får man inte veta så mycket om hur kungen lever utanför de regisserade framträdandena. I det sammanhanget lär kungabarnen ha större betydelse.

Och när det gäller mediesamhället så är jag övertygad om att personer som Blondinbella, Zlatan och Jan Guillou har betydligt större inflytande över folks tankar och åsikter.

[medundersåte]

Ja, det finns naturligtvis en hel del som man kan invända mot i Dick Harrisons resonemang. Fast mitt inlägg gjorde kanske inte heller hans text rättvisa.

Ett exempel som Harrison gör är att om Gustav V skulle besökt Brunei på 1920-talet och uttalat sig positivt om regimens öppenhet och landets kultur så skulle ingen svensk reagerat. Detta eftersom man förväntade sig att kungen skulle säga sådana artigheter under sina statsbesök. Idag däremot ges allt kungen säger en politisk betydelse vilket i högsta grad berör ett stort antal människor. Harrison anser att kungen kompenserat sin förlorade politiska makt med att skaffa ett moraliskt kapital och därmed hamnat i samma sfär som drottningarna historiskt befunnit sig i.

[Ben]

Ja, det finns naturligtvis en hel del som man kan invända mot i Dick Harrisons resonemang. Fast mitt inlägg gjorde kanske inte heller hans text rättvisa.

Ett exempel som Harrison gör är att om Gustav V skulle besökt Brunei på 1920-talet och uttalat sig positivt om regimens öppenhet och landets kultur så skulle ingen svensk reagerat. Detta eftersom man förväntade sig att kungen skulle säga sådana artigheter under sina statsbesök. Idag däremot ges allt kungen säger en politisk betydelse vilket i högsta grad berör ett stort antal människor. Harrison anser att kungen kompenserat sin förlorade politiska makt med att skaffa ett moraliskt kapital och därmed hamnat i samma sfär som drottningarna historiskt befunnit sig i.

Man skulle antagligen inte ha reagerat därför att ett sådant avlägset statsbesök knappast fått någon bevakning alls. I den mån att det ändå hade rapporterats skulle tonen varit vördnadsfull. I dagsläget är pressen betydligt mer aktiv och älskar dessutom att göra stort nummer av vad framträdande personer säger om det finns en chans att göra det.

[Knurd]

Förvisso hårklyveri, men om konungens förhållande till lagen regleras i lag, står han väl inte över lagen?

Han står över brottsbalken, men inte de andra lagarna.

När det gäller Bruneibesöket, så blev kungen faktiskt både granskad och utsatt för satir på ett sätt som aldrig hade drabbat hans föregångare. Men berättelsen tog ju inte slut där; när Marita Ulvskog som representant för socialdemokratiska partiet försökte plocka politiska poäng på kungens bekostnad, och det visade sig att kungen fått sin information från UD, så fick kungen viss upprättelse.

Det är oklart vilken inverkan Bruneiaffären fått på den svenska monarkin; det beror nog på vem man frågar.

Men över huvud taget har det blivit mer rumsrent att kritisera kungahuset under 00-talet. "Hey Baberiba"-sketcherna skulle ha varit otänkbara för bara tio år sedan.

[Richard J]

Man kan fråga sig varför de politiska makthavarna i Sverige så bestämt har sökt att marginalisera monarkins roll, jämfört med vad som är fallet i våra skandinaviska grannländer och i hela övriga europa för den delen?

Är det hjärnspöken, eller rent av ett uttryck för en vilja att i sann funktionalistisk anda söka förhindra historien från att återupprepas (borggårdstalet 1914 och midsommarkrisen 1941 samt avsaknaden av en monark som var den otvetydlige landsfadern under AVK), som fått socialdemokrater och liberaler i samklang driva igenom 1970-talets omfattande statsrättsliga reformer?

Kan man säga att Herbert Tingsten och Vilhem Moberg genom sina vitt skilda skriftliga alster var två viktiga idégivare till den svenska monarkins beskurna roll som kom att stadfästas i den nya regeringsformen?

Min upfattning vad det gäller monarkins nuvarande och framtida roll är att dagens kompromiss (RF), oavsett vad man anser om statschefens roll, så är den svår att angripa från både ett republikanskt eller en monarkistiskt perspektiv och kommer nog därför att bestå långt fram i tiden. Mer intressant, utanför Konungariket Sveriges gränser, är hur monarkin/monarkierna i de samväldesländer som fortfarande har den brittiska monarken som statsöverhuvud, tex. Australien & Kanada, kommer hantera detta i takt med att banden med det gamla moderlandet kommer att brytas än mer allteftersom tiden går och nya immigranter utan personlig koppling till Storbritannien framledes kommer att utgöra en alltmer stor del av den totala befolkningen.

[Göstring]

Kan man säga att Herbert Tingsten och Vilhem Moberg genom sina vitt skilda skriftliga alster var två viktiga idégivare till den svenska monarkins beskurna roll som kom att stadfästas i den nya regeringsformen?

Tankarna är nog betydligt äldre. För att klippa några punkter ur nyliberalernas program från 1868:

1) Teorien om tvänne hvarandra begränsande och motvägande statsmakter förkastas såsom falsk i sin grund och vådlig i sina följder. Statsmakten är blott en, nemligen folkviljan, uttryckt genom folkrepresentationen (riksdagen). Regeringen verkställer i första hand folkrepresentationens (riksdagens) beslut.
...
6) Konungen bör åtnjuta en rimlig lön, som vid hvarje regents tillträde bestämmes för hans lifstid. Särskildt anslag för den kungliga familjen bör icke komma ifråga.
...
8) Söner och slägtingar till den kungliga familjen få icke åtnjuta några företrädesrättigheter framför andra mäns söner, då fråga är om tillsättande af militära befattningar.
...
10) Konungens envälde i ekonomiska frågor upphör.

Sedan var väl den nya regeringsformen, i huvudsak, menad att formalisera en praxis, som vuxit fram efter parlamentarismens genombrott.

[Richard J]

Tankarna är nog betydligt äldre. För att klippa några punkter ur nyliberalernas program från 1868:

Ja, tydligt artikulerade anti-monarkistiska stämningar kan med enkelhet härledas tillbaka till den franska revolutionen. Men Tingsten och Moberg bör nog ses som publika språkrör för dessa tankegångar i Sverige under den aktuella tidsperioden då grundlagsutredningarna var legio. Eller fanns det några andra framstående publicister som öppet förde fram denna form av kritk mot monarkins roll.

1) Teorien om tvänne hvarandra begränsande och motvägande statsmakter förkastas såsom falsk i sin grund och vådlig i sina följder. Statsmakten är blott en, nemligen folkviljan, uttryckt genom folkrepresentationen (riksdagen). Regeringen verkställer i första hand folkrepresentationens (riksdagens) beslut.
...
6) Konungen bör åtnjuta en rimlig lön, som vid hvarje regents tillträde bestämmes för hans lifstid. Särskildt anslag för den kungliga familjen bör icke komma ifråga.
...
8) Söner och slägtingar till den kungliga familjen få icke åtnjuta några företrädesrättigheter framför andra mäns söner, då fråga är om tillsättande af militära befattningar.
...
10) Konungens envälde i ekonomiska frågor upphör.

Sedan var väl den nya regeringsformen, i huvudsak, menad att formalisera en praxis, som vuxit fram efter parlamentarismens genombrott.[/quote]

Det sistnämnda råder det ingen tvekan om, men jag vill ändå betona det finns en stark statsrättslig skillnad mellan den ställning som Sveriges statschef (1975-) har och för vad som gäller för Danmarks och Norges statschefer: även om de sistnämnda pga den praxis vuxit fram i sina respektive länder för överlevnaden av den institution som de representerar inte väljer en mer bokstavlig tolkning av hur ämbetet ska fullgöras. Följdfrågan blir varför kunde då inte en liknande ordning bibehållas i Sverige om det inte finns någon rent praktisk skillnad? Motivet kan inte vara något annat än röja undan en potentiell, om än med dagens värderingar osannolik, motståndare.

[frejs väpnare]

Motivet kan inte vara något annat än röja undan en potentiell, om än med dagens värderingar osannolik, motståndare.

Nja...

I efterdyningarna av Haijbyaffären fanns en starkt ökande "anti-rojalism". Fr.f.a. inom många av de politiska ungdomsförbunden 8inte minst CUF och FPU) diskuterades Kungens vara eller inte vara. Gustaf VI Adolf satt väl folkkärt säker, men den där unga glopen ville man inte ha. Så diskussionen blev; passa på och avskaffa kungahuset samma dag gamle kungen dör.
Samtidigt bedömde partistrategerna att det fanns en latent rojalism som kanske kunde blomma ut i en offentlig debatt om kungahusets existens.

Så kompromissen blev att avskaffa kungahusets makt, men ändå behålla kungahuset.

Typisk svansk kompromiss, av bästa märke.

[a81]

Det finns en intressant antologi som heter För Sverige - nuförtiden som handlar om kungen och synen på monarki. Dick Harrison har skrivit en av artiklarna och han menar att ingen svensk regent i historien haft lika mycket makt som Carl XVI Gustaf. Att kungen har blivit en moralisk förebild har i kombination med mediesamhällets och den kommunikationsteknologiska offentlighetens framväxt är enligt Harrison orsak till denna märkliga händelseutveckling.

Visst ligger det någonting i vad Dick Harrison hävdar, men det är väldigt draget till sin spets. Det är inte helt ovanligt att personer från den akademiska världen gör sådana här lite bakvända och provocerande uttalanden, för att sedan retoriskt skickligt visa att uttalandet är korrekt. Som jag ser det är det dock svårt att bortse från att Carl XVI Gustaf är den mest maktlösa kungen vi känner till i Sveriges historia. Fredrik I, Adolf Fredrik och Gustav VI Adolf hade heller inte någon reell makt, men vad jag vet har det aldrig tidigare uttryckligen stått i lagen att kungen endast har en ceremoniell roll.

[a81]

Ja, det finns naturligtvis en hel del som man kan invända mot i Dick Harrisons resonemang. Fast mitt inlägg gjorde kanske inte heller hans text rättvisa.

Ett exempel som Harrison gör är att om Gustav V skulle besökt Brunei på 1920-talet och uttalat sig positivt om regimens öppenhet och landets kultur så skulle ingen svensk reagerat. Detta eftersom man förväntade sig att kungen skulle säga sådana artigheter under sina statsbesök. Idag däremot ges allt kungen säger en politisk betydelse vilket i högsta grad berör ett stort antal människor. Harrison anser att kungen kompenserat sin förlorade politiska makt med att skaffa ett moraliskt kapital och därmed hamnat i samma sfär som drottningarna historiskt befunnit sig i.

Man skulle antagligen inte ha reagerat därför att ett sådant avlägset statsbesök knappast fått någon bevakning alls. I den mån att det ändå hade rapporterats skulle tonen varit vördnadsfull. I dagsläget är pressen betydligt mer aktiv och älskar dessutom att göra stort nummer av vad framträdande personer säger om det finns en chans att göra det.

Tycker man ser väldigt lite om kungafamiljen i media. Tittar man i tidningar från början/mitten av 1900-talet finns mycket mer skrivet om kungafamiljen. När syntes någon ur kungafamiljen senast i ett nyhetsprogram?

[frejs väpnare]

. När syntes någon ur kungafamiljen senast i ett nyhetsprogram?

Tre dagar sedan. Carl Philip har setts hand i hand med en tjej känd från Paradiset/Baren/Big Brothet (jag har glömt vilket), och dessutom nästan-nakenfotograferad i Slitz. Såväl mamma som storasyster uppges vara rasande.
Aktievärdet för skvallertidningsbolagen har stigit 100 %.

[a81]

. När syntes någon ur kungafamiljen senast i ett nyhetsprogram?

Tre dagar sedan. Carl Philip har setts hand i hand med en tjej känd från Paradiset/Baren/Big Brothet (jag har glömt vilket), och dessutom nästan-nakenfotograferad i Slitz. Såväl mamma som storasyster uppges vara rasande.
Aktievärdet för skvallertidningsbolagen har stigit 100 %.

Jo, men det är i skvallerpress och i viss mån i kvällstidningarna. I exempelvis SVT:s eller TV4:s nyhetsrapportering syns kungafamiljen väldigt sällan. Statsbesök brukar inte ens nämnas i TV eller i dagstidningar. Vad jag kommer ihåg så figurerade kungafamiljen mycket mer i TV och i dagstidningar för bara 20 år sedan.