varjag skrev: "gitarrspelare och kändisar"
Tack - för ett gott skratt!
Mindes tydligen fel på den ordagranna formuleringen, enligt Jonas Anshelms bok
Mellan frälsning och domedag - Om kärnkraftens politiska idéhistoria i Sverige 1945-1999 så talade Valfrid Paulsson (Naturvårdsverkets generaldirektör) om "imitatörer och trubadurer". (Antar att det förstnämnda framför allt syftade på Olof Buckard.) Andra benämningar på kärnkraftsmotståndarna var dock "osakkunniga idealister", "självutnämnda tyckare", "kändisar" och "professionella anti-knuttar", och om jag minns rätt vädjade Tage Danielsson ironiskt någon gång om att hans eget kärnkraftsmotstånd ändå borde kunnas ta på något slags allvar eftersom han själv var en så pass dålig gitarrspelare - och om man inte ville läsa hans texter i boken i fråga så borde man i alla fall kunna titta på de fina bilderna av Per Åhlin, "för han kan inte alls spela gitarr".
sonderling skrev:Mitt raljerade om Winston Smith (Huvudpersonen i 1984 som bränner gårdagens nyheter när nya gårdagens nyheter hittats på.) beror på att jag nuförtiden oftast känner så.
Helt plötsligt är det ingen som hört talas om att Sovjet stödde fredsrörelserna?
Vi inom vänstern var minsann också emot Sovjets invasion av Afghanistan!
Nej vägverket kommer aldrig mäta hastigheten mellan fartkamerorna! Och så där håller det på och jag får känslan av att det verkligen finns en Winston Smith som bränner "gamla" nyheter.
Nja, jag har inte uppfattningen att detta är något som generellt förnekats vare sig nu eller då utan en återkommande anklagelse, vars berättigande man givetvis måste kunna diskutera. Per Anders Fogelström berättar lite raljant i sin
Kampen för fred om sitt arbete inom Aktionsgruppen mot svensk atombomb, AMSA:
Redan innan starten hade man kunnat konstatera att var och en som talade för fred och mot kärnvapen stämplades som kommunist. Man beslöt därför att endast de som kunde stå för att de inte hade några kontakter med kommunismen skulle få vara med. Det var nödvändigt om man skulle få någon chans att arbeta. /.../
Naturligtvis skulle AMSA ändå komma att kallas kommunistiskt - vilket man alltså med gott samvete kunde protestera emot. De märkligaste spekulationerna fabricerades i Svensk Tidskrift - man fann det alldeles extra oroväckande att ingen i gruppen kunde avslöjas som kommunist, det var tydligen beviset för en kommunistisk sammansvärjning.
Fogelström menar dock att denna försiktighet gentemot kommunismen sedermera inte blev lika angelägen, och i kapitlet "Omvälvningens tid" beskrivs hur Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen vid 1960-talets början började få yngre medlemmar från Kampanjen mot atomvapen, som tillåtit några kommunister i sin styrelse:
Det var "Kampanjens" folk som anslöt sig, ofta i form av hela nya lokalavdelningar. De hälsades inte alltid med någon större förtjusning, ibland betraktades de nya nog mer som "infiltratörer" än som välkomna medlemmar.
/.../ En viktig skiljande fråga var synen på samarbete med kommunister och övriga medlemmar av världsfredsrådet. Kampanjen var ju allt annat än en kommunistisk organisation men den hade några (få) kommunister med i ledningen. SFSF var ju av tradition en partipolitiskt obunden organisation men minnena av oro och motsättningar från "kalla kriget" fanns kvar och rädslan för dem som kunde anses "demokratiskt opålitliga" var stor.
Dessa anklagelser för att "fredsrörelsen" gick Sovjets intressen återspeglades på 1980-talet i t.ex. denna affisch från Fria Moderata Studentförbundet:
Dock kan det kanske vara värt att även citera lite ur Peppe Engbergs bok om Sovjet och fredsrörelsen från 1985:
...det är befängt att tala om "fredsrörelsen", ty det man vanligtvis åsyftar är inte e n rörelse utan en inbördes mycket politiskt heterogen strömning. Det finns en oberoende och alliansfri rörelse - i Sverige centrerad kring Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Det är en rörelse, som står fri från de båda supermakterna och som bekämpar båda. Det finns också en prosovjetisk rörelse.
Rågången mellan dessa båda rörelser måste tydliggöras. Endast då förstår man syftet och taktiken bakom de aktiva åtgärder sovjetledarna riktar mot fredsopinionen i väst.
/.../ Den prosovjetiska fredsrörelsen är ingen dominerande kraft i Sverige. Huvuddelen av medlemmarna i den svenska fredsrörelsen går lika lite i Moskvas ledband, som FNL:arna på 70-talet gjorde det.
Engberg citerar även en ledare ur SFSF:s tidning Pax i samband med att demonstrationen "Fackeltåg för fred", anordnad av organisationen Kvinnor för fred i december 1983, inte innehållit några paroller mot sovjetiska kärnvapen:
"...den 12 december fanns dock parollen 'Börja skrota SS-20' inte med. Inte heller någon paroll mot de planerade 'motutplaceringarna' i Östtyskland och Tjeckoslovakien. Oförklarligt! Att slarva med paroller eller ge efter för den sovjetvänliga minoriteten av fredsrörelsen är allvarlig. [sic] Det äventyrar rörelsens utveckling och trovärdighet."
/.../ Halvannat år senare stod Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen som initiativtagare till en bred manifestation bakom kravet "Sovjet ut ur Afghanistan". Manifestationen samlade samtliga riksdagspartier (utom Moderaterna) och hela organisationssverige. Återigen visade det sig att det inte existerar en fredsrörelse, utan minst två.
Svenska Fredskommittén valde att inte ställa upp. I stället bildade framträdande medlemmar i organisationen en vänskapsförening för den sovjetstödda regeringen i Kabul.
För övrigt innehåller Engbergs bok alltså en utförlig genomgång av de olika aktiviteter och organisationer som Sovjetunionen utnyttjade för att få inflytande över opinionen i väst, bl.a. genom Världsfredsrådet.
