Recension: Historien om västfronten

[Hexmaster]

Historien om västfronten
Nils Fabiansson

ISBN 978-91-13036-97-7
Norstedts (2014)

Nils Fabiansson har ägnat halva livet åt västfronten. Från början var det såväl teori som praktik som gällde, källstudier och besök på plats. Han har naturligtvis besökt alla museer och visitors centers — han är inte särskilt förtjust i visitors centers — men framför allt städerna och byarna, fälten, skogarna och bergen. Där har han letat efter krigets spår. Det är bland hundraåriga orörda rester han trivs bäst, utan några filter emellan. Inte för att lärda utläggningar är honom främmande. Hans förra bok var en bredvidläsningsbok till Ernst Jünger, skriven på tyska: Das Begleitbuch zu Ernst Jünger.

Författaren kan sitt krig ytterst väl. Hur framställer han då västfrontens historia?

Till att börja med så har boken fått fel titel. Detta är inte historien om västfronten. Naturligtvis förekommer historiska bitar i mängd men så att säga i lösvikt, utan sammanhang eller anspråk på att vara heltäckande. För mer eller mindre överskådliga eller detaljerade beskrivningar av förloppet i sin helhet får man gå till andra ställen (en god historiebok rekommenderas som bredvidläsningsbok). Bokens undertitel borde ha varit dess titel: ”I spåren av första världskriget” beskriver mycket bättre vad det är frågan om. Den röda tråden utgörs av Fabianssons besök på plats, vad han sett, vilka han pratat med och vilka intryck han fick.

Eftersom det inte är någon historik så spelar det heller ingen större roll att boken inte är kronologiskt ordnad utan geografiskt. Kapitlen tar oss från Flandern i norr till Elsass i söder (Fabiansson är noga med att Alsace/Elsass var tyskt 1914, till skillnad från slarvigt ritade kartor där man kan se västfronten inritad över dagens gränser). Vi vandrar från Nordsjön till den schweiziska gränsen och får höra mängder av episoder med olika kopplingar till kriget: en rad slag, hur skyttegravar planerades och grävdes, amerikanernas ankomst, jakten på blindgångare, vad Elin Wägner tyckte, fångläger och krigssjukhus, Sven Hedins besök, krigszonens arkeologi, samtida pressklipp, efterkrigstidens historieskrivningar, det oändliga arbetet med att leta reda på de stupade och ta hand om krigskyrkogårdarna (dessa får särskilt mycket utrymme), och så vidare. Vi får även ta del av Fabianssons personliga minnen från besök på en mängd kända och okända platser utmed fronten. Ofta påminner det hela om en guidad visning. Materialet är rikt, mångsidigt och oöverskådligt.

Jag har i huvudsak två invändningar mot boken. Den främsta är att den inte har någon struktur. Fabiansson skriver om ett ämne för att sedan övergå till en relaterad fråga. Därefter associerar han vidare, steg efter steg, för att då och då hoppa tillbaka när han kommit på att han visst inte var färdig med ett tidigare spår. Även om det mesta han skriver är intressant i sig så är det märkligt frustrerande att läsa en bok där författaren inte bryr sig om hur materialet är ordnat. Min andra invändning är den överdrivna mängden detaljer. Det som hade kunnat ge liv åt texten kommer i vägen för den. Det är som om författaren inte vill eller kan hoppa över, sammanfatta eller beskriva; allt ska med.

Låt mig ge ett utförligt exempel. Kapitlet rubricerat Aisne inleds vid Chemin des Dames. Där hände det saker lite då och då, men platsen är mest känd för Nivelleoffensiven våren 1917 som vi får beskriven. Manövern gick riktigt illa för Frankrike och ledde till omfattande myterier, inrättande av oberoende soldatråd, arresteringar i mängd och en del avrättningar. Nu får Fabiansson anledning att nämna den ryska revolutionen vid samma tid, liksom att Lenin (som ju skulle spela en avgörande roll framåt hösten) fyra dagar före offensiven reste genom Sverige, stannade till i Malmö och Stockholm och på det senare stället bjöds på bankett på hotellet Regina vid nuvarande Sergels torg och även fick en kostym och en överrock inköpta på varuhuset PUB. Därefter beskrivs situationen i Sverige med bröduppror och väldiga demonstrationer, liksom det intressanta faktum att utrikeshandeln var betydligt intensivare än man nog tänker sig. Bara under 1917 importerade vi 142 037 hattar från Storbritannien, och från Tyskland 233 920 ”fruntimmershattar” samt 238 743 hattar av andra slag. Därefter följer siffror för import/export av spets och tyll, tvål, lakrits, konjak, snittblommor, fickur, blomsterlök, hängslen, barnvagnar, pianon och flyglar, tackjärn, hästskosöm, kullager, sågat virke, hästar, kor, oxar, tjurar, salt sill, mjölk och grädde, ägg, kött, havrekli och korngryn samt inkokta lingon. Sedan beskriver Fabiansson ”Mysteriet med de svenska taggtrådskorkskruvarna”. Det började med att han fick ett tips om att en vanlig och karakterisktisk taggtrådsstolpe av järn, som man skruvar ner i jorden, skulle vara svensk. Han beskriver detaljerat sina undersökningar över två sidor innan han kommer fram till att mycket järn visserligen var svenskt men att själva stolparna knappast var det. Sedan fortsätter han med avrättningarna efter de franska myterierna — Lenin och de många produkterna var ett sidospår. Så får vi läsa om krigsfångar, ”vedergällningslägren” och andra mer eller mindre flagranta brott mot konventionerna för krigsfångars behandling. Sedan kommer vi till byn Craonne, som utplånades vid Chemin des Dames och återuppfördes strax intill, bland annat med hjälp av svenska medel. Här fastnar Fabiansson vid Marika Stiernstedt, som han tycker är så intressant att hennes arbete för att berätta för svenskarna om tyskarnas illdåd beskrivs över två detaljstinna sidor (fotografiutställningen på Fredsgatan 3, krigsutställningen på Birger Jarlsgatan 18, fotografier som Fabiansson nämner att han själv sett i en kartong på Carolinabiblioteket i Uppsala med mycket mer). Kapitlet avslutas i dagens Craonne, vars gamla byggnader är påtagligt överdimensionerade eftersom byn trots återuppbyggnaden aldrig återhämtade sig och idag närmast liknar en spökstad.

Detta var ett kapitel. De övriga sju går i samma stil. Vi kastas mellan blandade episoder, teman, personliga öden, beskrivningar från olika tider och ett myller av mer eller mindre relevanta detaljer. Trots att Fabiansson arbetar som redaktionssekreterare på Historisk tidskrift, en tjänst som borde borga för såväl material som framställning, så lyckas han bara delvis med det förra och inte alls med det senare.

Skulden måste även läggas på förlaget. En bok är i sista hand författarens verk, men när denne behöver hjälp med att få ordning på det hela, vare sig han själv inser det eller inte, så är det förlagets uppgift att bistå honom med den hjälpen. En kraftinsats från en redaktör hade kunnat förbättra denna bok avsevärt.

Det är ett häpnadsväckande faktum att boken saknar register.

Fabiansson har en hel del att säga om efterkrigstidens historieskrivning. Den allmänna synen, menar han, är brittisk och från 1960-talet då skaror av skribenter och TV-producenter mobiliserades till 50-årsminnet. Vi ser kriget genom det kalla krigets och Kubakrisens glasögon. Det är högst intressanta och insiktsfulla synpunkter. Varje bok som försöker att bryta med rutinbeskrivningarna och gå till källorna är värd all uppmuntran. Det blir dock lite märkligt ställt vid Fabianssons vurm för det äkta, det samtida och genuina, så obesudlat av efterkrigshänder som det bara går. Det är en sak när monument som visar sig vara från 1920-talet eller krigskyrkogårdar som flyttats får samma reaktioner som en renoverad möbel i Antikrundan. Men det är en helt annan sak när han ställer motsvarande äkthetskrav på texter. När stil och innehåll i krigstida artiklar och dagböcker skiljer sig från senare tiders återblickar måste det inte innebära att de äldsta är bäst; förvisso förvrängde censur, patriotism (ärlig eller påbjuden) och krigets dimma perspektiven 1914–18.

Som vanligt i krigsböcker är kartorna för få och för dåliga. I denna bok är visserligen krigsfältens geografier oftast av underordnad roll. Men när de är av betydelse eller åtminstone varit av intresse får man undermåliga kartor (som vid Chemin des Dames, s 227) eller inga alls.

Det är ofta svårt att betygsätta böcker och här är det ovanligt svårt. Jag vill verkligen tycka om boken. Inriktning och bakgrundsstudier är värda all pris. Materialet är rikt, ibland väl rikt och hade mått bra av tuktning. Men när det läggs fram i så här rörigt skick blir styrkan närmast en svaghet.

Bildmaterialet är förstklassigt, såväl det gamla (tidningsklipp, fältkartor med inritade fiendelinjer, propaganda ...) som författarens nytagna fotografier. De får den behandling de förtjänar med fyrfärgstryck på glansigt papper, och många av dem på helsidor eller uppslag. Det är synd att texten inte fått lika god behandling.


Betyg: 3 av 5

[Eken]

Det har även sänts tre avsnitt med författaren i vetenskapsradion historia som jag fann lyssningsvärda.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=407

[Hexmaster]

Och i TV:
http://www.ur.se/Produkter/184402-En-bo ... astfronten

[sonderling]

Tack för recensionen. Jag hörde avsnitten på vetenskapsradion när de gick och sedan kollade jag in hemsidan och det var några kritiska röster mot författaren fast utan substans så jag begrepp inte problemet. Men efter att ha läst recensionen kan jag tänka mig var det var.

Den här boken ska jag läsa innan de fyra åren är slut.

Sonderling

[Hans]

Är det bara jag som är imponerad av Hexs snygga, elaka och samtidigt ganska snälla kritik av boken ifråga?

MVH

Hans

[tryggve]

Är det bara jag som är imponerad av Hexs snygga, elaka och samtidigt ganska snälla kritik av boken ifråga?

MVH

Hans

Nej,

[Sarvi]

Ingen författare är bättre än sin redaktör, har det sagts (av mig, numera, iallafall).

[Hans]

Ut med språket!

MVH

Hans

[B Hellqvist]

Hex säger väl samma sak jag sett i ett par andra recensioner, d.v.s. att boken är intressant men ostrukturerad. Sedan så har jag hört radioprogrammen med bokens författare, och det är ju uppenbart att det är ett ämne han verkligen behärskar och brinner för. Som sagt, en dugligare redaktör hade nog kunnat styra upp det hela.

[Blixten]

Är det bara jag som är imponerad av Hexs snygga, elaka och samtidigt ganska snälla kritik av boken ifråga?

MVH

Hans

Jag blev sugen på att läsa boken iallafall!

[Hexmaster]

Tack.

Hex säger väl samma sak jag sett i ett par andra recensioner, d.v.s. att boken är intressant men ostrukturerad.

det var några kritiska röster mot författaren fast utan substans så jag begrepp inte problemet

Nej, hur ska man tolka "visst kan det bli för mycket" eller "en besatt krigs­nörds inventering"? Men nu förstår jag, även om de tagit till i underkant; antingen har de recensenterna betydligt högre tolerans än jag eller så vill de vara snälla. Det är verkligen skada på något som hade kunnat bli så mycket bättre.

Något som jag inte tror berörts lika mycket, bara aningen mer i min recension, men som stör mig mer ju mer jag tänker på det, är Fabianssons vurm för äkthet även beträffande källor. Man kan fråga sig vad man ska med historisk forskning till om det räcker med samtida råmaterial?

Han gör detta tydligt vid andra slaget vid Champagne, där man hösten 1915 krigade hårt om en liten plätt vid byn Tahure. Sid 264, min markering:

De samtida telegrammens egna ord, under en dryg månads tid hösten 1915, som de översatts och citerats i exempelvis Dagens Nyheter morgonen efter händelserna inträffat, ger med största säkerhet en betydligt rikare skildring av skeendet än vad redogörelser för striderna i efterhand kan åstadkomma - och en skildring som förmodligen också i någon mening är sannare, trots att de tillkommit i propagandasyfte.

Sedan följer 47 telegram över drygt sex sidor. Sedan jag tragglat mig igenom alltihop kunde jag konstatera att åtskilliga uppgifter är uppenbart tvivelaktiga, och om inte annat oförenliga med de från den andra sidan. I vilken mening denna "skildring", som ju bara är en återgivning, skulle vara sannare än en i efterhand utredd redogörelse för vad som verkligen hände (där man gärna fått med det svett och blod som saknas fullständigt i de torra patriotiska telegrammen) får läsaren lista ut på egen hand för författaren berättar det inte.

Ett annat exempel fick mig att starta tråden Problemet med gas. Selma Lagerlöfs kommentar om "dålig lukt" i ett brev från våren 1915 används faktiskt - jo - som ett argument för att den kemiska krigföringen inte var så hemsk som efterkrigsvärlden (som man tydligen inte ska lyssna på alls) fått för sig. Citatet finns rentav återgivet på en omslagsflik. Varför? Ska det föreställa ett representativt exempel på de "myter" som boken vederlägger?

Jag blev sugen på att läsa boken iallafall!

Den passar avgjort långt bättre för reguljära medlemmar på detta forum, som redan sitter inne med kvalitetsgranskade rådata (eller vet var de ska leta rätt på dem), än för allmänheten.

De länkade radio- och tv-programmen påminner om boken på så sätt att de ofta blir uppvisningar i trådtappande. Det är inte ofta Fabiansson besvarar bara aningen mer komplicerade frågor med något som faktiskt har med frågan att göra.