och:LasseMaja skrev:Möjligen om du studerar den tyska nazismen enbart, men då är frågan hur mycket av det som händer är realpolitik eller knytet till Hitler som person? Gör man jämförelser med liknande rörelser runt om i Europa vid den här tiden så ser man en ideologisk gemenskap och ett ideologiskt innehåll. Det är så man gjort inom fascism-forskningen som jag refererade till.patrik blom skrev:Javisst, men min poäng är att målsättningen kom först. Därefter kommer det som anses behövas för att uppnå målsättningen. Och det var inte detsamma hela tiden.
Här är en läsvärd text skriven av Torbjörn Tännsjö där han recenserar Henrik Arnstads bok Älskade fascism. Arnstad har utgått från vissa ledande forskare och Tännsjö för ett resonemang kring detta.
http://www.bokforlagetthales.se/politis ... ascism.pdf
Nu är jag hemma igen, efter att ha läst den länkade artikeln där Torbjörn Tännsjö recenserar Henrik Arnstads "Älskade fascism".patrik blom skrev:Tack för länk! Och kommentarer. Jag står just i begrepp att resa bort, varför mitt svar kommer att dröja något.
Eftersom Arnstad har ljugit om sina studiemeriter under hela sin "karriär" tänkte jag inleda med att tala sanning om mina, och om vad de kan betyda för denna diskussion. Jag har två akademiska grundexamina men ingen av dem inrymmer ämnet historia, ej heller någon annan humaniora. Jag önskar att jag hade en stabil eller åtminstone stabilare teoretisk grund för mitt historieintresse och mitt deltagande i diskussioner som denna, men "tyvärr" har mitt intresse för historisk realia hittills varit betydligt större. Den stabilare grunden tycks dessutom vara svår att uppnå. Grunderna för de mjuka vetenskaperna tycks vara mer komplicerade än motsvarande för de hårdare.
Den fråga som kommit upp här gäller väl när och hur man bör kategorisera historiska företeelser. Jag har besvarat frågan "Vad var nazismen egentligen?" genom att bara tala om nazismen. Andra menar att detta inte är tillräckligt. Man bör placera nazismen i en kategori, nämligen fascismen, och låta "fascism-forskningens" resultat komplettera, eller möjligtvis ersätta, vad jag menar framgår av ett studium av nazismen. Sålunda menar jag att nazismen var något av en ideologisk kameleont. Den hade vänsterprofil före ca De långa knivarnas natt 1934 men högerprofil därefter. Den sade sig ha kommunismen som ideologisk huvudfiende men ingick ändå en pakt med Sovjetunionen. Den sade sig vara besjälad av en rasideologi men ingick en allians med japaner och hoppades på en sådan med araber. Jag förklarar detta med att nazismen framför allt präglades av vissa målsättningar, som växlade över tiden, och konstaterar att de nämnda "ideologiska" elementen var sekundära. Måluppfyllelse eller strävan efter sådan hade prioritet framför "ideologin".
Så vitt jag förstår anser andra att "fascism-forskningen" har visat att fascistiska rörelser och stater präglas av en specifik ideologi, vilket förmodligen ska uppfattas som att en "fascistisk" rörelse som nazismen inte kan vara någon ideologisk kameleont. Den kan inte sätta måluppfyllelse eller strävan efter sådan före "ideologin". Dessutom tycks man mena att mitt svar på frågan vad nazismen var egentligen var alltför knapphändigt. Jag borde ha lagt till ett antal saker som påvisats av "fascism-forskningen", och som tydligen därmed gäller för alla rörelser som denna forskning placerar i kategorin "fascism".
Jag frågar därför: Om jag vill besvara frågan "Vad var nazismen egentligen?", vad kan jag då lära mig av "fascism-forskningen" som jag inte kan lära mig genom att studera nazismen?
Hur man bör kategorisera historiska företeelser, och hur man bör använda resp inte använda kategorierna för att förklara historiska företeelser, är något jag förutsätter att framstående historiker har tänkt igenom under sitt arbete, och jag önskar bara att jag hade läst vad de kommit fram till. Säkert finns det sådana tankar i "kategoriforskarnas" böcker, som jag tyvärr inte har läst. (Jag köpte just den av Stanley Paynes böcker som intresserade mig mest, "Franco and Hitler. Spain, Germany and World War II", som John Lukacs enligt baksidestexten beskriver som "the crowning achievement of Payne's work". Läser man bara omslagstexten finner man f ö att Francos Spanien beskrivs som "a semi-fascist country", ett enligt min mening elegant alternativ tlll hårklyverierna om huruvida det dåtida Spanien var fascistiskt eller inte.)
Säkert kommer jag att förstå mer efter att ha läst några böcker av dem som här nämnts som experter på kategorin "fascism". Jag är mycket glad för att diskussionerna på Skalman öppnar dörrar till för mig nya studieområden och visar på intressant och angelägen litteratur.
I avsaknad av sådan kunskap har jag formulerat följande förslag till riktlinjer för kategorisering av historiska företeelser:
Kategorisering är tolkning.
Kategorisering måste ha förklaringsvärde.
Vid val mellan olika möjliga kategoriseringar, välj den enklaste.
Den första punkten innebär bl a att en kategorisering inte säger något om hur saker och ting "är", utan bara om hur någon väljer att tolka dem.
Den andra punkten föranleder frågor som t ex dessa: Om vi använder benämningen fascism både på Mussolinis fascism och Hitlers nazism, ökar då vår förståelse av Mussolinis fascism och/eller Hitlers nazism? Svaret måste såvitt jag förstår bli nej.
Däremot säger det något om situationen i Europa och världen under den aktuella perioden. I den mån denna kategorisering har ett analytiskt värde så tycks det i detta fall ligga på nivån ovanför de kategoriserade objekten. Den som vill förstå de ideologiska och politiska strömningarna i Europa under den aktuella perioden gör naturligtvis klokt i att uppmärksamma likheterna mellan bl a nazism och fascism. Men då sysslar vi med en helt annan fråga än "Vad var nazismen egentligen?"
Är det möjligtvis så att ”fascism-forskningen” visar på typiska drag, eller gemensamma drag, något av en minsta gemensam nämnare, för en grupp rörelser och stater?
I stället för att som en "fascism-forskare" kanske skulle ha gjort, slagit in öppna dörrar genom att påpeka att nazismen var ultranationalistisk, förklarar mitt svar varför den var ultranationalistisk. I stället för att som "fascism-forskaren" kanske skulle ha gjort, påpekat att nazismen var inriktad på nationens återfödelse, förklarar mitt svar varför och i vilken betydelse den var det.
Dessutom ville jag påvisa att nazismen var en unik historisk företeelse, som inte eller endast med mycket stor svårighet kan liknas vid något som existerar idag. Nazismen kan enligt min uppfattning inte tänkas utan Versaillesfredens trauma och upplevda förnedring, och inte heller utanför Tyskland, som av många objektiva skäl är den europeiska kontinentens ledande stat, men som segrarmakterna ville trycka ner i skorna för överskådlig tid.
Däremot kan det vara intressant att jämföra med Ungern, som genomgick ett liknande trauma efter Trianonfreden, vilket ledde till revanschim under Horthy men idag manifesteras av Orban Viktors och Fidesz ”defensiva” nationalism, som vill slå vakt om det som finns kvar av Ungern och ungersk kultur. Ungern är ju en liten ö i ett stort slaviskt-germansk-latinskt folkhav.
Dagens diskussion om nationalism tycks blunda för att dagens europeiska nationalism är defensiv. För mig känns det väldigt malplacerat att tala om "ultranationalism" när det handlar om att bevara en hotad kultur. En känd svensk författarinna skrev tidigare i år en mycket uppmärksammad krönika i ICA-kuriren som hävdade något man numera hör ofta i Sverige: det finns (nästan) inga svenskar, det finns ingen svensk kultur, det finns inga svenska traditioner. Undersförstått: låt oss glömma svenskheten. Den som invänder mot sådana påståenden är synnerligen avvikande i den offentliga diskussionen. Jag vill absolut inte ta upp någon politisk diskussion här, men påpeka att den nationalism som finns i Sverige, och västeuropa, huvudsakligen är defensiv. Detta bör väl vara en fundamental skillnad mot den nationalism som var ett element i den mellankrigstida nazismen och fascismen.
Den tredje punkten kanaliserar min irritation över t ex att man använder Mussolinis namn på sin rörelse och dess ideologi, som jag tycker att han och hans rörelse borde ha ensamrätt på, även på andra rörelser och på den kategori till vilken man vill hänföra dessa. Följden blir att termen fascism kan syfta på företeelser på två olika nivåer; objektnivån, syftande på Mussolinis rörelse och ideologi, och kategorinivån, syftande på en grupp av rörelser och ideologier som någon väljer att sammanföra, och till råga på allt tillbaka till objektnivån, syftande på samtliga i kategorin ingående objekt. Varför inte kalla de rörelser eller stater man vill sammanföra i en gemensam kategori för "mellankrigstida diktaturer"? Eller "mellankrigstida nationalistiska diktaturer", "borgerliga diktaturer", "icke-kommunistiska diktaturer" eller något annat? Eller kanske ”mellankrigstida fascism”?
Filosofiprofessorn Ingemar Hedenius diskuterar i sin bok om Herbert Tingsten dennes demokratisyn och demokratianalys, och inför då hjälpbegreppen "demokrati av f-typ" och "demokrati av m-typ". Möjligheterna är oändliga om man vill sätta etiketter på företeelser som man vlll sammanföra till en kategori. Det gäller bara att man har en klar motivering till varför man vill sammanföra vissa objekt till en kategori, och sedan väljer en benämning på kategorin som utpekar just dessa objekt och inga andra.
Särskilt olämpligt är det väl att använda en kategoribenämning som också allmänt används som invektiv, i oerhört mycket lösare definierade betydelser.
Det är väl t ex uppenbart att Henrik Arnstad medvetet spelar på denna dubbelbetydelse – kategoribenämning och invektiv - när han i boken "Älskade fascism" utpekar norska Fremskrittspartiet och Sverigedemokraterna som fascistiska partier.
Torbjörn Tännsjös (också filosofiprofessor) anmälan av Arnstads bok uppfattar jag som en praktfull sågning av både boken och författaren. Tännsjös text innehåller rikligt med subtilt formulerad men nergörande kritik. Möjligtvis bör man ha någon vana att läsa denna typ av text för att uppfatta detta.
I första meningen sägs att Arnstads bok "erbjuder spännande läsning för den historiskt fåkunnige". Det låter som beröm men är en sofistikerad elakhet. Den som inte är "fåkunnig" har föga att hämta. Boken bygger inte på ett referat av aktuell forskning utan på "vad författaren uppfattar som forskningsläget", dvs endast om vi litar på författarens förmåga att uppfatta forskningsläget korrekt är framställningen intressant. Läser man vidare förstår man att Tännsjö tvivlar på Arnstads förmåga och omdöme i de flesta avseenden.
Arnstad har uppenbarligen inte klarlagt vilket eller vilka hans syfte(n) är. Tännsjö skriver: "Det blir viktigt för författaren att slå fast vilka företeelser som är fascistiska (t ex Hitlers Nazityskland och Mussolinis Italien) och vilka som inte är det (t ex Francos Spanien och Pinochets Chile). Arnstad är mycket noga med att framhäva skillnader som dessa. Det är emellertid inte helt klart varför han tycker detta är så viktigt." (Fetstil tillagd av PB.)
Tännsjö ser sig föranlåten att göra delar av Arnstads jobb, eftersom denne inte själv gjort det, men lämnas i sticket av författarens bristande klarhet. Tännsjö skriver: "Frågan om hur vi bäst definierar fascism bör nog förstås på följande vis. Först bör vi ha ett syfte med definitionen (stipulationen). I relation till detta syfte kan vi avgöra vilken definition som är bäst. Tänker man så inser man nog att olika definitioner kan vara lämpliga för olika syften. Vilket är då Arnstads syfte? Jag är inte helt klar över detta. (Fetstil tillagd av PB.)
Jag hoppar lite i Tännsjös text. Arnstad säger sig vilja bygga på Roger Griffins tanke att (när den återges av Tännsjö) fascism är "folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse". Tännsjö skriver: "Arnstad har emellertid svårt att själv hålla fast vid denna rent ideologiska definition. Varför är inte Franco fascist? Visst var han ultranationalist och visst ville han väl en slags spansk återfödelse?" ... "Jag får intrycket (för att Arnstad är oklar, PB:s anm) att Arnstad inte vill karaktärisera något som fascism uteslutande på ideologiska grunder. Han vill också lägga till något om organisationsformen. En rörelse är inte fascistisk om den inte uppträder som massrörelse. Visst, så kan man också göra, men jag tror att man då förlorar syftet med en renodlat ideologisk definition ur sikte. Var det för övrigt inte en sådan som Arnstad eftersträvade?"
Tännsjö fortsätter att klargöra vad Arnstad inte klargjort: "Låt oss därför hålla oss till tanken att fascism ska definieras i ideologiska termer. Vi ställs då också inför ett problem som Arnstad brottas med (men alltså inte har löst, PB:s anm). Hur ska vi skilja mellan fascism och konservatism? Eller för den delen vissa typer av liberalism? Jag tror att vi på den punkten måste vara mer noggranna än Arnstad förmår vara. (Fetstil tillagd av PB.) Vi måste, inte bör, vara mer noggranna, inte än Arnstad är, utan än Arnstad förmår vara. Arnstads förmåga är otillräcklig.
Mellan Tännsjös på ytan vänliga rader får man klart för sig att Tännsjö anser att Arnstad inte lyckats tackla något enda av de problem som anmäler sig om man vill definiera fascism, för att, som Arnstad gör, kunna hävda att fascismen i dag står starkare än någonsin.
Jag misstänker att samtliga läsare önskar att jag avslutar denna genomgång av Tännsjös recension här, så jag gör det, trots att jag inte ens kommit halvvägs. Men läs gärna resten av Tännsjös text, med ögonen öppna för hans försåtligt blida sätt att säga att Arnstad överhuvudtaget inte har gjort det jobb som behövs för att han ska kunna hantera de frågor han tar upp.
Samma sak säger den norske historikern Bård Larsen i Aftenposten, i mindre subtila ordalag. Med huvudsyftet att kritisera Arnstads påstående att det norska Fremskrittsparitet är fascistiskt, en kritik som i lika hög grad torde gälla vad Arnstad påstår om Sverigedemokraterna, underkänner Larsen Arnstads vetenskapliga kompetens och resonemangen i hans bok. Bl a har Arnstad enligt Larsen inte förstått Roger Griffin. Så här skriver Bård Larsen, förkortat av mig:
"Den svenske journalisten Henrik Arnstad hevder i en kronikk i Aftenposten (21.5) at fascismen aldri har stått sterkere i Europa enn den gjør i dag, fremfor alt i de nordiske land.
....
Upresist
For å få dette til å gå opp hevder Arnstad at Fremskrittspartiet er et fascistisk parti. I sin kronikk gir han oss følgende to valg: Enten er Frp et høyrepopulistisk og rasistisk parti som er sterkt påvirket av fascismen», eller så har de «lagt høyrepopulismen bak seg og blitt et fascistisk parti». Arnstads påstand er like presis som å hevde at Arbeiderpartiet er sterkt influert av stalinismen eller, som alternativ, et rent kommunistisk parti.
Arnstad har et helt batteri av meninger og forestillinger som skal kjennetegne fascismen: Innvandringsskepsis, forestillinger om det rotnorske og et majoritetssamfunn og stereotypiske ideer om «de andre». Til og med antifeminisme.
Nasjonalisme
Viktigst for Arnstad er likevel sterke innslag av nasjonalisme, noe som selvsagt er et av fascismens vannmerker. Samtidig er Arnstads analyse av nasjonalisme upresis og diffus. Man er fristet til å sende ham på professor Øystein Sørensens bachelorkurs i grunnleggende begreper innen nasjonalismeforskningen. Uten grunnkunnskaper evner man ikke å se forskjell på norsk nasjonalisme og felleskapsfølelse, det vi kan kalle en liberal statsborgerlig nasjonalisme, på den ene siden og på den andre siden det Arnstad selv kaller etnisk homogen nasjonalisme, innen forskningen kjent blant annet som integralnasjonalisme.
Fascismen har aldri stått sterkere
Arnstad er opptatt av at FrP brukte begrepet «snikislamisering» og at enkelte i partiet sverget til den famøse Eurabia-teorien. Dette kan man godt kritisere, både hardt og inderlig om man skulle føle behov for det, men det går fint uten å trekke fascistkortet.
«Dem og oss»
Det er nok slik at store deler av folket, både her til lands og i de fleste land og nasjoner, bærer på forestillinger om «dem og oss». Det er et universelt fenomen som det er vel verdt å både diskutere og problematisere. Oppfatningene var for få år siden mainstream, men de har (heldigvis) kommet i et mer kritisk lys i takt med at vi har blitt et flerkulturelt samfunn. De deles ganske sikkert av svært mange som stemmer på andre partier enn FrP. Å være selvgod, ha frykt for det fremmede og nisselua godt trukket nedover ørene er ikke det samme som fascisme.
Som sannhetsvitne for sine karakteristikker bruker Arnstad den utmerkede britiske fascismeforskeren Roger Griffin. Dessverre fremstår det som Arnstad ikke fullt ut har forstått verken Griffin eller fascismebegrepet.
Arnstad forsøker å stjele Griffins bil, for å bruke en metafor, men her plukkes sidespeil, skvettlapper og tilhengerfeste, (utvändiga backspeglar, stänkskydd och dragkrok /PB) mens karosseri, hjulstell og motor står igjen. Arnstad kommer ingen vei, fordi han glemmer de helt sentrale momentene i Griffins definisjon av fascismen. Han evner altså ikke å skille det uvesentlige fra det vesentlige.
Hva kjennetegner fascismen?
Fascisme ble som kjent myntet av Mussolini tidlig på 1920-tallet. Griffins definisjon av fascisme kjennetegnes særlig av tre vesentlige punkter, eller søyler.
For det første sjåvinistisk ultranasjonalisme. Nasjonen eller staten er alt, og individet er fullstendig underordnet lojalitet til denne. Nasjonen skal være grunnleggende diktatorisk og etableres på førerprinsippet. Det er altså slik at et parti som både i sitt program og i praktisk politikk sverger til parlamentarisme, maktfordelingsprinsippet, samt statsborgerlige rettigheter uavhengig av kjønn, etnisitet og seksuell legning, ikke på noe fornuftig vis faller inn under dette punktet.
Kulturpessimistisk utålmodighet
Punkt to hos Griffin er det revolusjonære aspekt, en særegen form for kulturpessimistisk utålmodighet, som vi blant annet finner hos Fjordman. Fjordman mener at en elite undergraver vår frihet gjennom multikulturell eksperimentering. Forakt og frykt for eliter er ellers et kjennetegn ved populistiske bevegelser.
Våpen
Enda farligere er den revolusjonære agenda: Dette må vi gjøre noe med, kan hende med våpen! Fascismen kjennetegnes nettopp ved et eksplisitt revolusjonært grunnsyn, like som sin røde svirebror, kommunismen. Fascister vil enten forkaste det parlamentariske system eller ha et instrumentelt syn på demokratiet som et verktøy for å oppnå makt for å opprette den totalitære stat. Hitlers vei til makten er selve kroneksempelet.
Det tredje punkt er lengselen etter det Griffin kallar palingenese, eller paligenesisk ultranasjonalisme, som kan oversettes til gjenfødelse av en gyllen mytologisk storhetstid. Men dette er altså ikke det samme som nostalgi eller lengten etter svunne tider, som Odd Børretzen ironiserte over i sangen Bellmann: ”Allting var bra den gang allting var enkelt. Satan var ubarbert og negrene bodde i Afrika”.
...
Det er lite ved Frp som tilsier at de ønsker seg tilbake til en gyllen mytologisk fortid. FrP har heller ingen umiddelbare planer om å rense norsk territorium for andre etnisiteter, religiøse minoriteter eller politiske motstandere. Eller innføre diktatur. Vet ikke Arnstad dette?
Redselen for det brune
Arnstad er ikke den første og helt sikkert ikke den siste som tar i bruk omfattende brunskvetting og rundhåndede fascismediagnoser. Dette har vært et særtrekk ved den radikale venstresiden gjennom hele den kalde krigen. Det er bare å bla gjennom gamle årganger av Ny Tid og Klassekampen. Begrepet fascisme er å finne i nær sagt hvert eneste nummer. USA som fascister. Imperalismen som fascistisk. Komisk nok ble SV omtalt som sosialfascister av ml-bevegelsen.
De norske venstreradikalerne var på syttitallet preget av en forestilling om en reaksjonær sammensvergelse i Europa. Ny Tid skrev at Vesttyskland igjen var «på vei mot fascismen», forbundskansler Konrad Adenauer ble ansett for å være «brun». Offisiell østtysk politikk var da også at Berlinmuren var bygget som et vern mot fascismen i vest, en Antifascistischer Schutzwall.
...
Klipp og lim
Arnstads klipp og lim-metode, hvor han stiller en ideologisk diagnose på bakgrunn av enkeltsaker han ikke liker, fremstår som både instrumentell og uten analytisk dybde og helhet. Kan hende går den hjem blant noen få venstreorienterte som fullstendig har misforstått hva dekonstruksjon er. For selv om det er viktig å undersøke og kritisere vedtatte sannheter og utforske hvordan makt også kan være skjult i strukturer og forestillinger, fritar den ikke forskeren for helt grunnleggende vitenskaplige kriterier: Et studie med allmenn gyldighet må vise til flere likheter enn ulikheter. I stedet tømmer Arnstad viktige begreper for innhold for å gjøre et politisk statement. Det er slikt folk kjenner igjen. Det er derfor svært få som støtter Arnstad i fascismeanklagene mot FrP. FrP har derfor kunnet høste sympati i denne saken, også i forskningsmiljøene. Det var neppe det Arnstad ville oppnå."
Detta långa citat kan förhoppningsvis motiveras med att de som eventuellt är lika okunniga som jag får en kort beskrivning av Griffins tankar.
Det är osannolikt att Arnstad kommer att försöka bemöta sådan kritik. Han klarar enligt min bedömning inte en historievetenskaplig diskussion. Han vill skriva sina böcker och sedan tidningsartiklar som blir publicerade p g a att Arnstad är en pålitlig leverantör av "sensationella" påståenden, och sitta i TV-soffor och lägga ut texten utan att mötas av kompetent kritik.
Som kanske framgått ifrågasätter jag det meningsfulla i att kategorisera i dag verksamma politiska rörelser tillsammans med de mellankrigstida diktaturerna. Arnstads försök minskar inte min skepsis.
Jag ser på Wikipedia att Roger Griffins menar, tvärtemot vad Arnstad påstår, att fascismen i dag är starkt marginaliserad jämfört med "storhetstiden" på 1930-talet.
Utan att ha läst Griffin undrar jag om han har problem med t ex det nutida Kina eller med Kemal Atatürks skapelse Turkiet. Man kan väl gott säga att båda kännetecknas, eller under lång tid har kännetecknats, av en mycket stark nationalism och en strävan efter nationens återfödelse, eller pånyttfödelse.
