När Finland var Sverige

[Ben]

Den mycket produktive Herman Lindqvist har i dagarna kommit ut med en ny bok som fått ovanstående titel. Efter som förlaget angett första recensionsdag till den 10 september är det väl egentligen något för tidigt att komma med en fullständig recension. Däremot kan det måhända vara tillåtet att göra några små funderingar runt detta med faktagranskning (eller snarare brist på densamma). Eftersom jag känner mig mest hemma i kapitel 15 (Den stora ofreden som störtar stormakten Sverige) så förefaller det som en lämplig utgångspunkt för några noteringar.

På sidan 283 börjar författaren med att berätta om hur budet från Riga i början av mars 1700 nådde Karl XII i Kungsör. Enligt Lindqvist var kuriren "beridaren från kungliga hovstallet Johan Brask". Det fanns förvisso i karolinska armén en Johan Brask med den bakgrunden, men det var inte han som Dahlbergh hade sänt. Sedan var det, som den finske historikern Arvo Viljanti kunde visa redan för mer än 70 år sedan inte Brask som kom fram först. Han hade nämligen tagit den långa vägen runt Bottenviken och besegrades därför av en djärvare kurir som lyckades korsa Ålands hav.

På samma sida uppger Lindqvist att de sachsiska trupper som trängde in i Livland stod under befäl av August den starke. Det gjorde de naturligtvis ytterst, men August själv befann sig i Dresden där han bl.a. slog blå dunster i ögonen på den svenske ministern Vellingk. (se t.ex. Emil Olmers arbete Om alliansförhandlingarna...)

Längre ned på sidan 283 hävdar Lindqvist att de förbundna (Danmark, Sachsen-Polen och Ryssland) ämnade stycka Sverige, bland annat på så sätt att Ryssland skulle få Estland, Ingermanland och "så stora delar av Finland och Sverige som man ville ha". Det är naturligtvis ytterst vanskligt att bedöma hur kraven skulle ha sett ut om anfallet på Sverige hade krönts med fullständig framgång, men om man studerar fördragstexterna som låg bakom förbundet tycks målet ha varit att driva Sverige tillbaka till gränserna vid 1600-talets början (undantagandes då i Tyskland). Vad som däremot är fullkomligt klart är att Estland absolut inte skulle tillfalla tsaren. Tvärtom var sachsarna och Patkul principiellt emot det ryska anfallet på Narva eftersom de såg det som ett överskridande av de ramar som hade satts, men tsaren "klarade sig" genom att hänvisa till att Narva ju faktiskt räknades till Ingermanland.

På sidan 284 beskriver Lindqvist arméns mobilisering och hur "överstarna vid vartenda regemente i Sverige och snart också i Finland fick sina order". I själva verket hade förbanden i FInland redan fått sina order därför att generalguvernören i Estland Axel Julius de la Gardie på eget bevåg hade utfärdat en sådan order sedan han fått bud om anfallet på Riga. Detta framgår bl.a. av Viljantis artikel.

Något längre ner på sidan 284 skildrar Lindqvist Drabantkårens uppbrott. Förbandet hade enligt honom hade gjorts "ännu förnämare" av Karl XII och blivit en elitstyrka bestående av enbart officerare. Omorganisationen av drabantkåren kom dock först i juli 1700.

På sidan 285 återknyter författaren till kuriren Johan Brask, som "var en av drabanterna". I nästa mening heter det dock att Brask "deltog med Livregementet till häst i striderna i Danmark, Narva, Riga, Klissow (sic!), Holowczyin (sic!)" samt tillfångatogs vid "Perelovotjna" (sic!). Livregementet till häst och Drabantkåren är naturligtvis inte samma sak och det är dessutom fortfarande fel Johan Brask. Den "riktige" tjänstgjorde i Baltikum, följde Lewenhaupts armé, gick vilse efter slaget vid Lesna och återkom till Riga (se t.ex. Lyths & Konovaltjuks bok om Lesna). Det är mer än lite märkvärdigt att Lindqvist kunnat göra en sådan miss eftersom "alla" skriver att kuriren Brask tillhörde Nylands infanteriregemente.

På samma sida skriver Lindqvist om vad som skedde medan Karl XII befann sig i Polen: "Under tiden passade Peter den store av Ryssland på att erövra svenska Estland och Ingermanland.". I själva verket var åtminstone halva Estland, inkluderande den enda fästningen Reval, i svensk hand till 1710.

Ytterligare något längre ner uppges att tsaren lät grunda S:t Petersburg "på den plats där den svenska fästningen Nyenskans hade legat". I själva verket var ju poängen med tsarens stad just att den inte lades så långt uppströms Neva som Nyen, utan på öarna alldeles vid flodens utlopp i Östersjön.

Nederst på sidan uppger sedan Lindqvist att svenskarna vid Fraustadt massakrerade "6 000 ryssar som lagt ner sina vapen". Det är förstås fullkomligt omöjligt eftersom den ryska kåren inte var mycket större än så och åtminstone 1 800 kom undan.

Sidan 286-287 är försedda med ett par bilder, så andelen text är betydligt mindre. Dock hinns ett par riktiga "pärlor" med. Så skriver Lindqvist om översten för Nylands och Tavastehus läns kavalleriregemente Anders Torstenson att denne var "son till Lennart". I själva verket var översten sonson till den berömde fältherren.

Strax därefter påstår Lindqvist att Karl XII vid Perevolotjna bland annat förfogade över "Karelska kavalleriet" under generalmajor Carl Gustaf Kruse. I verkligheten var Kruse chef för ett svenskt tremänningsregemente till häst.

Den bästa missen kommer dock längst ned på sidan 287 där författaren uppger att Karl XII med sällskap "tog sig över floden Vorskla, en av Dnjepers bifloder, och därifrån ner mot turkiskt område". Vorskla är förstås en biflod som går i nord-sydlig riktning och kungen gick förnuftigt nog därför istället över själva Dnjepr.

Med tanke på vad som tidigare hänt i samband med flera av Lindqvists böcker är det lite förvånande att förlaget inte lagt ner större möda på att kontrollera sakuppgifter. Ingen av de här missarna är naturligtvis på den nivån som medfört indragning av upplagor, men de känns mer än lovligt onödiga.

[Ben]

Det bör kanske tilläggas att Lindqvist i förordet tackar Nils-Erik Villstrand och Thomas Småberg för deras insatser som faktagranskare, så man får väl förmoda att något har brustit i kommunikationen mellan dem och förlaget eller att rättelser helt enkelt inte har kommit med i den slutgiltiga versionen.

I samband med skildringen av statskuppen 1772 och dess "filial" i Kristianstad finns ett annat märkvärdigt misstag (s. 358):

I vagnen satt en av de ledande mössorna, Thure Gustaf Rudbeck, som sänts söderut av regeringen för att undersöka kuppryktena. Han släpptes inte in i staden trots att han tydligt förklarade vilken hög person han var. Strax därefter fick han höra en bonde i grannkommunen säga att 'Nu ska vi återfå vår frihet'.

Rätt märkvärdigt att det fanns kommuner i Skåne redan 1772...

[lampros]

Tack Ben för genomgången. I övrigt går jag OT apropå detta:

Efter som förlaget angett första recensionsdag till den 10 september är det väl egentligen något för tidigt att komma med en fullständig recension.

Jag har hört talas om begreppet "första recensionsdag". Men vad är det egentligen? Är det bara för att ha ett utgivningsdatum att referera till? Eller finns det regler? Vad händer med den som recenserar en bok i förväg, före "första recensionsdatum".

Begreppet andas lite anno dazumal måste jag säga.

[Hexmaster]

Jag har hört talas om begreppet "första recensionsdag". Men vad är det egentligen?

Som jag hört o förstått så är det en överenskommelse för att recensenter inte ska hetsläsa böcker så de kan klämma fram en recension först av alla. (Att förlagen klämmer fram översättningar är tydligen en helt annan sak...) Gäller alltså främst större kanaler och uppmärksammade böcker. Några hårda regler tror jag inte finns.

[lampros]

Jag har hört talas om begreppet "första recensionsdag". Men vad är det egentligen?

Som jag hört o förstått så är det en överenskommelse för att recensenter inte ska hetsläsa böcker så de kan klämma fram en recension först av alla. (Att förlagen klämmer fram översättningar är tydligen en helt annan sak...) Gäller alltså främst större kanaler och uppmärksammade böcker. Några hårda regler tror jag inte finns.

Tack för det. "Första recensionsdag" är tydligen en sedvana för de större förlagen och de större medierna.

Och i så fall kunde man väl på ett forum som detta recensera vad man känner för, utan tanke på första recensionsdag. Ingen kritik mot Ben i denna tråd, men att synda mot detta är nog inte så farligt vad det verkar.

[lampros]

OnTopic: jag är en stor fan av Herman Lindqvist. Han skrev positivt och affirmativt om det traditionella Sveriges historia i sitt tiobandsverk på 1990-talet. För det ska han ha evig ära och cred.

Men redan då hade han rykte om sig att slarva. Och det har återkommit, tämligen väl belagt. Även i "När Finland var Sverige" tydligen. Pinsamt att ta fel på floderna Vorskla och Dnjepr till exempel. Plus en rad saker till. OK, att man skriver Holofzin som "Holowczyin" må passera (men visst signalerar det brist på koll).

Som sagt, det har slarvats av Lindqvist. Återigen. Men som sagt hade man ju fackgranskare denna gång och det är dessa som får stå med hundhuvudet i viss mån.

- - -

Hur gör Lindqvist annars när han skriver? Har han inte tillgång till internet? Visst är ännu böcker den främsta källan för en populärhistoriker, men hur svårt är det att kolla en uppgift på nätet? Inte svårt alls, det är lättare än någonsin. -- Om man sedan har en vag uppgift man inte kan kolla så bör man antingen 1) skriva den med förbehåll, typ "såvitt jag vet" (jag tror läsarna har översikt med det när författare är känd, som Lindqvist) 2) stryka den helt. Kan man inte kolla vad en viss by hette så får man säga "de slog läger i en viss by". Det anser jag fullt tillåtet. Vad anser ni andra?

Lindqvist är mig som sagt kär som författare men han prövar ens tålamod med dessa errata. Har man svårt med fakta, är man otålig inför deras kollande, bör man skriva mer essäistiskt. Men det kräver sin man. Då är det ju mer fritt men också svårare: mindra fakta, mer stil. Och någon direkt stil annan än journalistens har väl inte Lindqvist.

[Ben]

Hur gör Lindqvist annars när han skriver?

Hos honom, liksom hos en och annan historisk författare med solid akademisk förankring, kan man inte så sällan iaktta en viss förkärlek för att återvända gamla texter, d.v.s. formuleringar och exempel ur tidigare böcker återkommer gärna gång på gång i nya verk. Även liknande återanvändning av andra författares (felaktiga) uppgifter kan ställa till det.

Sedan vet jag av egen erfarenhet att faktagranskning av böcker kan vara rätt komplicerat: många hundra sidor text, ofta inte särskilt mycket fotnoter, tusentals sakuppgifter som kanske inte alltid har sina självklara ursprung samt en viss tidspress. Det är alltså i praktiken inte alldeles lätt för en faktagranskare att fånga upp alla faktafel, men även om så skulle ske gäller det ju att dessa också verkligen har korrigerats i den version som går i tryck. I det skedet av processen finns antagligen också en rad komplicerande faktorer, som kan resultera i att vissa av faktagranskarens korrigeringar ändå inte blir gjorda.