Hur tillförlitlig är Conn Iggulden?

[Stefan]

OK. Nu har jag läst färdigt del 1. I slutet finns ett efterord av författaren. Som då skingrar mina allt mera växande känslorna av "historisk obehag". Jarå, han skriver själv utan att man behöver slå honom att han vränger och ändrar på vissa historiska fakta för att passa in i berättelsens flyt.
Som därmed inte alls är någon halvdokumentär skildring utan helt enkelt en skönlitterär serie med historisk bakgrund och anknytning.
Och Iggulden alltså inte alls försöker koka soppa en en spik av magra historiska kunskaper hittade i en gymnasielärobok. Han har säkert gjort en hel del researche (fadäsen med majset också förklarad!), men alltså VALT att förhålla sig fritt till de kända kunskaperna.

Ursprungsfrågan är således besvarad. Böckerna är helt OK för att få in känslan för tidspepoken och få upp ett historiskt intresse, men någon historisk skildring eller exakthet är det definitivt inte frågan om.


Och tråden kan lugnt förflyttas för gott till tråden för Historisk skönlitteratur.

[Mako]

Visst påpekar han i slutet av böckerna att han ändrat en del från historien. Jag tycker dock att han, av någon anledning, struntar i att berätta om de verkligt stora sakerna han har förändrat (syskonförhållandet Markus/Gaius, framställningen av Cato o.s.v.).

[Nissemumrik]

Jo. Om han kunde erkänna sin omtolkning av Sulla och Caesar så är ju det lite konstigt.. Kanske han var rädd att läsarna skulle tycka det var onödigt med den ändringen och dissa boken, eller, värre; han tror på vad han skriver..

[svartbjorn]

Jag uppfattade den första boken som, åtminstonde inledningsvis, som väldigt "enkelt" skriven. Det fick mig att lägga ifrån mig den för att senare ge den ytterligare en chans. Nu har jag läst ut hela serien och tycker som flera tidigare talare att böckerna ändå fyller en trevlig funktion som en "kittlande litterär företeelse". Läs böckerna för vad dom är. Där finns innehåll som kan leda in den oinvigde att söka ytterligare fakta och få fördjupad och vetenskaplig fakta via andra källor. Ett sätt att väcka historisk lusta!

Vetanskapsmän -och kvinnor gör sig av princip troligen icke besvär.