Vad läser du just nu?

[sonderling]

Vi krossar facister- historien om Grupp 43
Daniel Sonabend


Denna bok är lika mycket en historia över den antifascistiska kampen i efterkrigs England som en historia över Mosley och olika facistgruppers framväxt i England.
Tidsspannet, med undantag för några tillbaka blickar är 1945 - 50.

Gruppen bildas sägs det av 43 judiska krigsveteraner som börjar med att häckla fascisternas torg möten. Förutom detta så sysslar man med ren underrättelsetjänst och infiltrerar Mosleys krets, samt ger ut en tidning. Med tiden övergår häcklandet i slagsmål.

Mycket luft får fascisterna vid denna tid, dels av dåliga tider (fortfarande ransonering) men också det att Britterna är i Palestina och bekämpar Judiska terror grupper. Vilket leder till förluster bland Brittiska soldater. Vilket förargar den Brittiska opinionen. (Då ämnet Palestina/ Israel ständigt är aktuellt så var detta intressant, samt denna paradox, Judarna ska dra till Palestina men de får inte bilda en egen stat?)

Men så fort Israel bildas, tappas detta motivet och Mosley får ändra retorik och rikta det till invandrar gruppen Jamaicaner.

I takt med att grupp 43s medlemmar avviker till Israel för militärtjänst eller hoppar av pga andra orsaker så börjar även deras rörelse radikaliseras då unga Judar kommer in. Dessa har ingen krigserfarenhet och är mer sugna på att trappa upp våldet. Det här blir också början till slutet för gruppen. Även Mosleys united movent är på fallrepet och på slutet är de bara 200 medlemmar, så allt verkar självdö till slut.

Det nämns i förbigående om 2 tyska f.d.SS män i Mosleys led, som kommit till England för att avnazifieras? Vadå, tänker man, skickar man SS män till England för att avnazifiera dem?

Ibland blir beskrivningen av gatustriderna lite tjatiga, påminner om andra böcker jag läst om nått fältslag där man tappar bort sig i trupprörelser hit och dit. Sedan hade jag gärna sett lite mer bilder också på de olika inblandade m.m. Som det är nu finns bara ett foto där Mosley ska hålla tal. Det är ett intressant ämne men kanske är boken lite pladdrig?

I epilogen nämns olika kända medlemmar som Vidal Sasson ( trodde det var ett schampoo märke) en världsberömd frisör som var medlem i grupp 43. Samt flera andra inom musik och nöjesindustrin som var helt okända för mig. Även utmaningen i att nu börjar vittnena dö av, så det är svårt att få fram första hands uppgifter, vilket gäller all historia med tiden tänker jag.
I efterskriften tas också en varning och en uppmaning upp då vi nu åter lever i tider där de bruna går fram.

Sonderling

[Stefan Lundgren]

Nu har jag äntligen fått Banedata från 2013 som är den norska motsvarigheten till Järnvägsdata i Sverige.

Stefan

[Borussia]

Okinawa.jpg

Från engelska fascister och norsk banedata tar vi det nätta steget till japanska Okinawa och sluttampen av andra världskriget. Slaget om Okinawa mellan april och juni 1945 var det sista stora slaget, men kan också ses som det största slaget (beroende på hur man räknar). Det var ett slag som inleddes när Hitlers tusenåriga rike inte var större än ett litet furstendöme, det var ett slag som rasade när freden i Europa kom, det var ett slag som var den sista pusselbiten innan det japanska fastlandet, det var ett slag som japanerna förstod inte gick att vinna, men det var också ett slag som skulle stå amerikanarna dyrt och en förevändning om vad som väntade vid en invasion av det japanska fastlandet.

Som alla andra ö-slag inleddes det med ett massivt bombardemang från flott- och flygstyrkor för att slå ut det japanska försvaret, eller i alla fall mörbulta det. Inledningsvis verkade det också som att det lyckades då det japanska motståndet vid landstigningen mer eller mindre var obefintligt och amerikanarna låg t.o.m. före tidsschemat. Men de förstod också, vis av erfarenhet från andra öar att japanerna nånstans låg och väntade på dem, men för tillfället passade man på att dra nytta av den japanska återhållstaktiken och avancerade framåt.

Men efter några dagar brakade helvetet lös. Japanerna hade byggt omfattade tunnelsystem i de åsar som låg längs vägen söderut och byggt upp effektiva försvarsställningar, bl.a. Kakazu ridge och Hacksaw ridge. Genom små, knappt synbara, öppningar, försvarade sig japanerna furiöst och åsamkade amerikanarna omfattande förluster. Ute till havs inledde också japanerna omfattande Kamikaze anfall mot amerikanska flytetyg och orsakade inte så lite skada, men framförallt fick det en psykologisk effekt. Dessa Kamikaze attacker var det mest omfattande under hela kriget i Stilla havet. Men som i alla slag där den ena parten sitter inne med ett övertag i både material och manskap så mals motståndaren ner och i slutet på juni så är Okinawa erövrat. Självklart har samtliga japanska befälhavare, så som traditionen bjuder, begått seppuku. Men slaget fick också amerikanarna att inse vad som väntade vid en invasion av det japanska fastlandet.

Boken i sig följer en kronologisk ordning, den ger stort utrymme åt japanernas stridsteknik och kynne och inte minst de omfattande Kamikaze operationerna som genomfördes. Den håller detaljerna på en lagom nivå, men samtidigt en bok som vänder sig till en bredare publik. Bilder och kartor gör det också enkelt för läsaren att följa med i berättelsen. Den ger också en analys om varför man valde Okinawa och inte Formosa (Taiwan) och de omfattande förberedelserna som krävs för en operation (ICEBERG) av denna magnitud. Den är dessutom skriven redan 1970, alltså ganska nära inpå händelserna, något jag alltid gillat. M.a.o. var det en trevlig bok att läsa om ett slag vi kanske inte riktigt har reflekterat över hur stort och förödande det egentligen var.

[Hans]

Tack för recensionen.

Författarna till boken är bröder, jag hajade till och snabbtrålade.

Finns den kvar efter jul kanske jag är lurad av dig och köper.: https://www.amazon.com/gp/product/05532 ... HWK55XCGG2

MVH

Hans

[Stefan Lundgren]

Det senaste numret av Nostalgia!!!

Stefan

[hilbert]

Jag håller på och läser Gunnar Wall:s bok om kalla kriget.
Om man skall tro honom så var det inte så svartvitt som det ibland framställs.

Det är några saker jag noterat, jag har inte läst hela boken ännu.
En sak är när han skriver om Stalin.
Han var förvisso en brutal diktator men hans geopolitiska mål var begränsade enligt Wall.
Han hade inget intresse av att sprida världskommunismen, han ville bara ha en buffertzon runt Sovjet.
Han tvekade ju inte heller att svika flera "broderpartier" i europa , det mest kända är Grekland.

Och när det kommer till Kina så föredrog han in i det längsta Chiang Kai-shek som Kinas ledare framför Mao.
Inte ens när Chiang genomförde ett massmord på kommunister ändrade han sig.

Det är också intressant att se hur USA agerade i sitt stöd till Chiang.
Framförallt var man väldigt förlåtande när det gällde japanernas krigsförbrytelser i Kina.
Japan begick ohyggliga brott under kriget i Kina och Korea, väl i nivå med vad Tyskland gjorde i östeuropa och Sovjet.
Men kampen mot kommunismen var överordnad att ställa krigsförbrytare till svars.
Tex stannade en del japanska soldater kvar och ingick i Chiangs styrkor.

Också i Syngman Rees regim i Korea ingick japaner och tidigare medlöpare till japanerna.
Som sagt kalla kriget var inte alltid svartvitt.

[sonderling]

Låter som en intressant bok. Jag har också noterat en viss historie revisionism gällande kalla kriget men det är inget jag kan sätta fingret på. Mer källa känsla.

Sonderling

[Borussia]

Kamikaze.jpg

När jag en gång i mitten på sjuttiotalet som liten parvel började få upp intresset för andra världskriget så vill jag minnas att det var Hitler, judar och Kamikaze som fastnade i skallen på mig. De två första har jag sedan dess bra koll på, men det där tredje, Kamikaze, har liksom blivit kvar sedan dess. Men vi har ju alla sett de där dramatiska färglagda filmsnuttarna där Kamikaze anföll amerikanska örlogsfartyg utanför Okinawa. En del sköts till spillror av fartygens luftvärn innan de visste ordet av, andra störtade i havet medan en del helt eller delvis träffade sina mål. Jag har dock aldrig reflekterat vilka Kamikaze egentligen var mer än att det endast var hjärntvättade unga män som inte visste bättre och offrade sitt liv för kejsare, fosterland..bla bla bla....Eller?

Jag har de senare åren börjat läst mer och mer om kriget i Stilla havet och hur japanerna stred furiöst ända in i döden så att säga. Att kapitulera fanns inte på kartan, bättre då att dö i en utsiktslös strid med endast en vässad bambukäpp som vapen om inget annat fanns att tillgå, förhoppningsvis kunde man få med sig nån jänkare till himmelriket. Men med Kamikaze var det annorlunda, i alla fall i den bemärkelsen att det upprättades speciella attackförband (självmordsförband) som utbildade piloter för just detta ändamål, att med ett flygplan fälla en bomb och störta planet rakt in i fiendens fartyg.

Den här boken ger läsaren en god inblick i hur allt detta började och gick till. Hur det japanska kynnet skiljer sig från det västerländska kynnet och som fick unga män att anmäla sig till Kamikaze, eller i alla fall, bli utvald, men möjligheten att avböja fanns också. Kamikaze var heller inte okomplicerat inom de japanska leden, varför utbilda och offra piloter för endast ett uppdrag? Varför producera dyra flygplan om det ändå bara skulle användas för ett uppdrag? Vilka var Kamikaze piloterna och vad var det som fick dem att offra sig. Kamikaze förbanden bildades ju också så sent som på hösten 1944 under slaget om Leytebukten utanför Filippinerna men kulminerade vid slaget om Okinawa 1945. Varför denna strategi sent in i kriget? Jo, svaret finns, men inte alltid logiskt då man ville hedra livet med att dö.

Boken visar att det i grund och botten är människor vi har att göra med som utifrån den givna miljön de befinner sig i gör rationella val som där och då känns som de rätta. Boken fokuserar inte endast på piloterna utan även på deras nära och kära, hur det påverkade deras relation gentemot varandra. Fokus läggs också på instruktörerna som utbildade dessa unga män och vilka samvetskval de brottades med. Men inte minst diskuterar boken också hur minnet av Kamikaze piloterna hanterats i eftervärlden. I Japan har de nästan fått en kvasireligiös ställning och monumenten och museerna är många och de ses inte sällan som halvgudar som offrade sig i en svår stund för kejsare och fosterland.

[Karl T]

Hej,

Jag läser ”Den Oövervinnerlige”, eller rättare sagt så har jag läst 220 sidor innan jag tog en paus för annan litteratur.

Är den värd tiden? Finns det någon pay-off i termer av bättre konceptuell och detaljerad förståelse för epoken?

Med undantag från vissa intressanta nedslag i tex hur Sveriges styrdes, så upplever jag mycket brus och får intrycket att materialet inte är genomarbetat:

för många aktörer introduceras utan dramatisk funktion
för få scener får bära betydelse
för lite rytm i perspektivbytena
för mycket refererande och för lite gestaltning

Hade tänkte läsa böckerna i omvänd ordning: nästa är Ofredsår och därefter Poltava.

Jag är inte superbekant med Sverige under 1600-talet generellt

[koroshiya]

Hej,

Jag läser ”Den Oövervinnerlige”, eller rättare sagt så har jag läst 220 sidor innan jag tog en paus för annan litteratur.

Är den värd tiden? Finns det någon pay-off i termer av bättre konceptuell och detaljerad förståelse för epoken?

Med undantag från vissa intressanta nedslag i tex hur Sveriges styrdes, så upplever jag mycket brus och får intrycket att materialet inte är genomarbetat:

för många aktörer introduceras utan dramatisk funktion
för få scener får bära betydelse
för lite rytm i perspektivbytena
för mycket refererande och för lite gestaltning

Hade tänkte läsa böckerna i omvänd ordning: nästa är Ofredsår och därefter Poltava.

Jag är inte superbekant med Sverige under 1600-talet generellt

Har du läst så långt och inte är nöjd, så tror jag inte att det kommer att ändras.

Englund fick väl en del kritik av folk utomlands, väl främst då från Polen.

Vad jag minns skulle det komma en tredje del, men jag undrar jag. Han är 68 år och den bok du läser kom ut år 2000.

Ser man på vad han har skrivit sedan länge kan man kanske säga att det mest är korta kåserier kring ett tydligt tema.

Ett förslag för Englund där är väl att titta mer på vad Frans G. Bengtsson skrev, för om man kan skriva kan man lika gärna blanda mer och skriva om lite av varje.

Englund var tidigt intresserad av Poltava, och fick två spel utgivna om kampanjen i the Wargamer.

https://boardgamegeek.com/boardgame/873 ... -the-great

Nummer 27, slaget vid Lesna finns i nummer 30.

Han gillade att spela.

[koroshiya]

...

Tidigt under restorationen gick det bra att ge sig. Fanatismen var något som odlades fram ovanifrån från år 1900 och framåt ungefär.

Men hur välutbildade var dessa?

De kan knappast ha varit de bästa piloterna.

[sonderling]

koroshiya skrev:

Vad jag minns skulle det komma en tredje del, men jag undrar jag. Han är 68 år och den bok du läser kom ut år 2000.

Ja visst var det sagt att det skulle bli en trilogi? Jag läste de böckerna när de kom och har väntat ivrigt. Jag gillar hans sätt att skriva och eftersom jag är novis på tidsperioden så kan jag inte bedöma vad som är korrekt men det har ju lockat fram ett intresse.
Karl T nämnde aldrig författaren så det tog endå ett tag att koppla.

Angående japan och fanatism så är det nästan värt en egen tråden men jag undrar också när den uppstod. 20-talet? 1920-talet kanske man ska förtydliga?

Sonderling

[Borussia]

Men hur välutbildade var dessa? De kan knappast ha varit de bästa piloterna.

Nej, dom mer erfarna piloterna var man från japanskt håll fortfarande rädd om. De hade som uppgift i dessa fall att ledsaga, försvara och dokumentera utfallet av attackerna. Men visst fanns det även erfarna piloter som anmälde sig som frivilliga att dö hjältedöden, en del beviljades, andra inte.

[Karl T]

Den tredje delen av Englunds svit om 1600-talet är inte skrinlagd enligt en färsk uppdatering på Instagram: ”Den finns i pipeline.” Alltid något!

Hoppas att någon här kan producera en lysande pitch på 1-2 meningar för att trigga en till att vilja sluka de två första.

Mitt problem är nog att jag inte är så intresserad av krig annat än VK2 men böckerna gör som sagt andra nedslag för att få en känsla för tiden från slott till koja.

[Hans]

Välkommen Karl T.

En bra trigger att få andra att skriva mer är att skriva mer själv, berätta mer om vad du tycker och varför. Jag är också insnöad på 1900-talet och tycker då att det är intressant när andra berättar om andra tidsepoker.

MVH

Hans