Jag tänkte börja med en titt på hur verket beskriver förhistorien till det danska angreppskriget 1657
Danmarks krigshistorie s. 266-268Den förste Karl Gustav-krig 1657-1658 betegnede et absolut lavpunkt i den danske stats lange historie, ved siden afhvilket selv det traumatiserende nederlag til Preussen-0strig i 1864 må blegne. Den udlöstes paradoksalt nok på dansk initiativ og var resultat af en dansk krigserklaering. For at forstå, hvorledes det kunne gå til, at den danske ledelse kunne indlade sig på en sådan eventyrpolitik, der i bakspejlet kun kan betegnes som uklog og hasarderet, er det nödvendigt kort at se på situationen i årene forinden, således som den tog sig ud for de danske beslutningstagere med Frederik 3- i spidsen.
I årene efter af slutningen af Den Westfalske Fred havde Sverige stadig en stor haer stående i Tyskland, hvilket var en stor belastning for de svenske statsfinanser. Afhensyn til Sveriges vitale interesser i Tyskland var en större demobilisering imidlertid ikke mulig, og i overensstemmelse med tidens doktrin om, at krigen skulle kunne finansiere sig selv, var det derfor en naerliggende tanke at anvende den ledige troppekapacitet offensivt, således at haeren kunne forsörges på fjendtligt territorium. Her lå tanken om et fornyet svensk angreb på Danmark lige for, så man endelig kunne få afsluttet det uafgjorte regnskab fra Torstenssonfejdens tid. Alt peger da også i retning af, at en sådan angrebs. plan var vidt fremskreden, da Karl 10. Gustav i 1654 aflöste dronning Christina på den svenske trone. Planens virkeliggörelse blokeredes imidlertid af den dansk-hollandske forbundstraktat af 1649, der oven i köbet blev bekraeftet og udbygget i 1653.
Här kommer författaren med en rad både fascinerande och grovt felaktiga påståenden, har markerat de mest intressanta med fetstil.
Låt oss börja med påståendet att Sverige skulle ha hållit en stor arme i Tyskland efter Westfaliska freden och att en demobilisering av armen inte varit möjlig.
Att den svenska armen i Tyskland skulle demobiliseras var en del av fredavtalet och en av de viktigtast punkterna i Westfaliskafreden gällde just Sveriges krav på pengar för att genomföra en mobilisering. Att pengarna betalades ut och trupperna demobiliserades är ett väl dokumenterat faktum som finns med i all grundläggande literatur i ämnet.
1648 så fanns det ca 18000 inhemska (svenska & finska) och 45000 värvade soldater i svensk tjänst i Tyskland. I augusti 1650 så återstod bara ca 4000 värvade soldater, av de svenska & finska soldaterna så fanns 4500 i Tyskland, 7000 i Baltikum och 2000 i Sverige. Resterande delar av de inhemska trupperna var hemförlovade till gårdar och torp
Låt oss se vidare på påstående om den stora hären som utgjorde en en sådan del i de påstått långt framskridna angreppsplanerna 1654. Den svenska armen vid den här tiden är väl dokumenterade tack vare det arbete som ufördes som den del av Carl X Gustav projektet som utfördes gemensamt av svenska, danska, polska och finska historiker.
Våren 1654 så räknade den svenska armen 20720 man "hemma i landet" och 14325 man i garnisonerna.
"Hemma" i Sverige och Finland fanns totalt 9320 ryttare och 20720 infanterister, i garnisonerna fanns 2105 infanterister.
I Livland & Ingermanland så fanns 820 ryttare "hemma i landet" medan garnisonerna räknade 7525 infanterister
I Pommern fanns 2215 infanterister i garnisonerna, i Wismar 650 man och i Bremen-Verden 1830 man.
Med andra ord så bestod den påstått anfallsklara svenska armen i Tyskland 4695 infanterister, där fanns inte en enda av de för tidens krigförning så nödvändiga ryttarna, inte heller så hade man värvat några utländska soldater eller mobiliserat fältartilleriet trots de "lång framskridna angreppsplanerna".
Tittar man på hur trupperna hemma mobiliserades och skickades utomlands så framgår det också tydligt att något angrepp på Danmark inte stod på agendan. När det inhemska kavalleriet väl mobiliserades sommaren 1654 så var det främst finska rytteriet som drog i fält. 28 kompanier med 3295 ryttare skeppades över till Livland. Till Tyskland skulle bara 4 kompanier skickas och av dessa så kom bara hälften fram. De övriga tvingades vända pga storm och fick sedan order att stanna hemma. Förstärkningarna i infanteri var något jämnare fördelade, 31 kompanier skickades till de Baltiska provinserna medan 32 kompanier förstärkte de tyska provinserna.
Som kan ses av ovanstående så fanns det inget stor stående svensk arme i Tyskland som lockade till angrepp på Danmark 1654, tvärtom så var den svenska armen defensivt grupperad och när truppnärvaron förstärktes så var det baltikum, inte tyskland som tillfördes de stora förstärkningarna.