Bengt Liljegren om Hitler

[Mathias Forsberg]

Om man framställer Hitler som en heilande, skrikande, maktgalen och ond psykopat så kommer man aldrig att förstå varför karlfan blev diktator för ett av väldens mest avancerade länder.

Det är precis detta Liljegren inte gör, enligt recensionen.

[Hans Engnell]

Jag har inte hunnit läsa hela boken än så en brasklapp för att nedanstående text delvis kan vederläggas, men av det jag har sett är det ett bra arbete som Liljegren har gjort. Det är väldigt mycket fokus på personen Hitler. Det ger oss rätt mycket, kan tyckas, onödiga detaljer, men samtiigt tror jag att är det ett bra sätt att avdemonisera och mänskliggöra diktatorn. Fältherren Hitler har det skrivits spaltmeter om, vi behöver inte en till bok om detta. Däremot saknar jag hittills (jag har läst början, mitten och slutet) trovärdiga förklaringar till eller långa spekulationer om bakgrunden till Hitlers antisemitism. Den berörs såvitt jag har sett mycket kort, vilket man kan ifrågasätta. Jag vill mena att antisemitismen var en viktig del av inte bara politikern utan också människan Adolf Hitler. Jag kan också sakna en djupdykning i Hitlers politiska visioner, lite kring hans tankevärld. Detta hänger delvis samman med antisemitismen - hur reosnerade han? Och varför? Man kan gå och läsa bordssamtalen, visst, men det hade ändå varit trevligt om Liljegren berört detta och utvecklat sina tankar kring tänkaren och visionären Hitler.

Det är förstås långt ifrån den första gången människan Hitler berörs, Liljegren stödjer sig föga förvånande en hel del på Speer och Junge som båda har gett oss bilden av den mänsklige Führern i privata sammanhang. Det som förvånar mig mest är att någon kan bli förvånad över att Hitler kunde visa glädje, ömhet och vänskaplighet. Det om något är att måla världen i svart och vitt, ont och gott.

Jag tror att många har valt att antingen demonisera Hitler eller förlöjliga honom därför att man inte har vågat ta i honom. Vi kan framställa honom som ett monster för att slippa obehagliga förklaringar som säger att alla människor är kapabla till sådana förbrytelser under vissa förutsättningar. Vi kan också förlöjliga honom för att det får oss att må bättre och hjälper oss att skratta bort obehaget. Men det förklarar ingenting. Ett monster vinner inga barnfamiljers hjärtan. En fåntratt leder inga arméer till seger. Ändå har det varit och är delvis fortfarande kontroversiellt att försöka mänskliggöra Hitler. Det hoppas jag att vi har börjat komma bort från - även om Harrisons recension i SvD onekligen visar att det finns en motvilja att läsa något om Hitler utan att se massgravarna vid sidan om.

[Mathias Forsberg]

Jag tror inte att det är det som Harrison verkligen menar. Utan just att utan fältherren Hitler skulle ingen vara intresserad av personen Hitler.

[Hexmaster]

Jag tror inte att det är det som Harrison verkligen menar. Utan just att utan fältherren Hitler skulle ingen vara intresserad av personen Hitler.

Jovisst, men:

Fältherren Hitler har det skrivits spaltmeter om, vi behöver inte en till bok om detta.

Hyllkilometer, rentav. Håller med fullständigt. Varför måste en bok vara "komplett", det är väl vackert så om den ger upplysningar som ingen annan ger. Om det så är Adolfs läggdags, fikavanor, eller att hans morgonrakning utgjordes av en grov- och en fin-dito.

[Lindir]

Det verkar som om många argument mot Liljegrens bok utgår från att man bara skulle läsa en bok om Hitler, och sedan grunda hela sin bild av honom på den boken. Det finns säkert en risk att vissa människor bara orkar läsa den här boken och sedan tycker att det räcker om Hitler, men det kan ju knappast vara Liljegrens mening. Nu har jag inte hunnit läsa den, så jag kan inte uttala mig om hur den verkligen är skriven, men jag blir alltid litet tveksam över kritik som bara grundar sig på vad som inte står i en bok - inte vad som faktiskt står i den. Den är inte skriven för att ersätta de andra böckerna om Hitler, utan frågan är om den har en funktion som ett komplement till övrig hitleriana.

[Jokke]

Även om jag tycker man ska ta med både onda och goda sidor av Hitler är detta en bra bok. Liljegren skriver tycker jag lättsamt och stilrent.

[PK]

Har nu läst Liljegrens bok om Hitler, och kan kort och gott säga att han har gjort ett mycket bra jobb med att beskriva Hitler utifrån ett objektivt och nytänkande sätt. Högst rekommenderad läsning!

Mvh i all hast
PK

[Mikael XII]

Jag håller med en tidigare respondent på denna tråd att avdemonisering är en av de absolut viktigaste rollerna en historiker har. Att belysa olika perspektiv och med nytt ljus angripa en person, företelse eller liknande och ifrågasätta "allmän kunskap". Men det är få förunnat att verkligen våga sig på detta, och som alla vet det tar en viss tid innan man kan börja ifrågasätta segrarnas historia. Jag har god kontakt med en historie-doktorand i USA och han har berättat att i USA för tillfället är det mest heta diskussionsämnet där massa nya verk om Woodrow Wilson där hans KKK sympatier, rasism, och liknande förs upp. Bilden av Wilson från den viljesvage presidenten som ville gott ifrågasätts, vilket många inte tycker om. Det är hälsosamt och bra att syna händelser och personer igen. Min högst personliga åsikt är också att demonisering är av ondo då man sätter en parentes runt en händelse eller person och säger "Men han var ju ett monster, och det kan aldrig hända igen", med detta tänkande så är historiemedvetandet dött. Hitler föddes inte som den människa han blev, det är viktigt att komma ihåg detta. Men självklart är det ett kontroversiellt ämne. Det verkar finnas en liten trend i detta avdemonisering i Sverige, har för mig att en bok om Karl IX publicerades relativt nyligen också som avdemoniserade Karl IX en aning.

[Olof Trätälja]

Harrison skriver att Liljegren har det uttalade målet att avdemonisera Hitler. De flesta som kommenterat här utgår från det tycker jag det verkar som. Måhända har Liljegren uttalat sig så, för annars gör Harrison ett grovt klavertramp. Boken innehåller ingen avdemonisering, boken innehåller däremot en välkommen avmytifiering. Det är en väldig skillnad och det är just detta som gör den så bra. Att dumpa myterna, både de allmänna triviala och de politiskt medvetet påklistrade är oerhört viktigt för att just förstå demonens karaktär. Att sedan kulturvänstern känner sig lite förolämpad över att även deras favoritmyter kapas är bara välgörande. Ordet extremhöger används inte om nationalsocialisterna och Liljegren gör klart att Hitler var radikal och på intet vis reaktionär. Självklart för de flesta givetvis, men ändock inte i vissa kretsar.

Sedan följer det av logik att om man vill avmytifiera så kan man heller inte analysera allt för mycket, för det är i någon mån mytskapande i sig. Det gör Liljegren inte heller vilket åter är bra. Det enda som jag tycker brister är att de få analyser som görs känns lite tveksamma. Liljegren anser att som han uppfattar det moderns oförbehållsamma stöd varit ett problem i Hitlers barndom. Tveksamt och knappast bättre än den traditionella myten om faderns inflytande som Liljegren försöker avfärda. Liljegren vill heller inte medge några nihilistiska drag hos Hitler i sin avslutningsanalys, vilket är märkligt av två skäl. Dels påvisar han ett tema för uppkomsten av detta när han placera Hitlers hela politiska '"mognad" till tiden efter första världskriget då Hitler troligen var mycket besviken på hur krig egentligen var och kanske fick uppfattning att om ingen annan har moral och tror på det rätta och sanna så behöver inte jag heller. Dels och viktigare så uppvisar Hitler många nihilistiska drag senare så det närmast kategoriska och närmast omotiverade avfärdandet är märkligt mot bakgrund av att många andra kommit fram till motsatsen.

Liljegren lyckas emellertid synnerligen väl skildra en person som inte har förmåga att skilja på sig själv och det folk han tror sig vara. Saknar förmåga att alls leva sig in i andra människors tankar och ren elakhet, skildras bla. genom de omgivande kvinnornas självmord/självmordsförsök. Överlag så skildrar han en person som överhuvudtaget inte förstår existensen av individen utan upplever världen som ett kollektiv där han själv är hjärnan såväl som i någon mån helheten. De som drivs ut är baciller i (den egna) kroppen. Vad är en demon om inte det Liljegren beskriver?

Dessutom skriver han till skillnad från de flesta historiker med ett mycket bra flyt, så det är svårt att inte sträckläsa boken. Den är väldigt bra !


Tillägg: Efter kontroll så inser jag att det är Liljegren själv som uttalar sig om avdemoniseringen i förordet, tämligen tydligt också. Men jag håller ändå inte med om att det är det som han faktiskt gör. Uppenbarligen uppfattar inte jag ordet på samma vis som han för jag tycker precis tvärt om att han fyller ut demonen, från att vara det tomma skal han själv talar om.

[Schwalbe]

Jag har läst bara ca en tredjedel, men det även jag gillar är att det slås hål på många myter om Hitler.
Återkommer då jag har läst hela, om jag har något att tillföra.