Erotiska fresker smyckade bordeller men också, som här, helt vanliga bostäder. Eftersom gifta kvinnor inte framställdes på det här sättet rör det sig sannolikt om en prostituerad.
Elden ur askan
RUMSREN PORNOGRAFI. De oblyga erotiska bilder som upptäcktes när Pompeji grävdes ut på 1800-talet förpassades genast till ett hemligt rum på British Museum. Detta gjordes av omsorg om allmänhetens moraluppfattning. Fabian Kastner har läst en rikt illustrerad bok om romarnas och romarinnornas sexuella utvävningar.
Man ser det nästan framför sig. Hur de pryda viktorianska herrar som 1860 deltog vid utgrävningarna av Pompeji och Herculaneum bleknade i takt med att de, under den italienske arkeologen Giuseppe Fiorellis ledning, grävde fram resterna av den antika civilisation som ödelades av vulkanen Vesuvius utbrott år 79 eKr. Och hur deras mer frisinnade italienska kolleger skrattade så de kiknade åt britternas chockerade uppsyn.
Viktorianerna betraktade sig själva som det romerska imperiets arvtagare, men av de oljelampor, krukor, väggmålningar, statyer och byggnader som grävdes fram att döma bestod arvet huvudsakligen av en förfärande omoral. På den ena fresken efter den andra avbildades sexuella utsvävningar som stred mot allt vad viktoriansk anständighet hette. Män som låg med kvinnor, män som låg med ynglingar, män som låg med djur. Väggklotter som i ogenerade ordalag annonserade ut priset på alla upptänkliga sexuella tjänster. Med puritansk måttstock mätt föreföll den romerska kulturen ha varit alltigenom perverterad.
Inte undra på att fynden snabbt fraktades till ”hemliga rummet” på British Museum i London, där de stuvades undan bakom lås och bom för alla utom de studerade och lärda. Man fruktade att de annars skulle fördärva moraluppfattningen hos kvinnor, barn och arbetarklass.
Några år senare, 1857, stiftade Storbritannien som första land i världen en lag mot sexuellt retande framställningar i ord och bild, eller kort sagt mot det som vi sedan dess kallar för pornografi. Förbudet låg helt i linje med kyrkans och den viktorianska erans syn på sexualiteten som en strikt äktenskaplig angelägenhet. Därmed inte sagt att viktorianerna var de första att tillämpa censur. Men när man i äldre tider förbjudit anstötliga konstverk – exempelvis under franska revolutionen, då pornografiska smädeskrifter överflödade marknaden – gjorde man det för att de ansågs undergräva kungens eller kyrkans auktoritet eller vedertagen moral. Inte för att de skildrade sex i sig. Nu blev erotisk konst för första gången i historien föremål för ett generellt förbud. Pornografin blev per definition obscen.
Åtskillnaden mellan konst och porr är alltså inte mer än 150 år gammal. Under antiken var pornographoi den neutrala beteckningen på just erotisk konst, som betraktades som likvärdig med vilken konst som helst. Badhus, teatrar och de högreståndsfamiljer som hade råd smyckade gärna sina väggar med pornografi – särskilt om målningarna föreställde den välutrustade guden Priapus. Motiven tycks framför allt ha uppfattats som komiska, ett utslag av burleskt skämtlynne för såväl barn som vuxna.
Rent etymologiskt kommer ordet pornografi från grekiskans pórnê, prostituerad, och graphia, skrivet material, och betyder alltså ungefär ”skildring av prostituerade”. Det anförs ibland som ett argument i sig för att pornografi skulle vara kvinnoförnedrande. För att förstärka argumentet tänjer man då gärna lite på begreppet och översätter det som ”skildring av skökan” eller ”horan”. Att förutsätta att antikens prostituerade uteslutande, eller ens till övervägande del, var kvinnor är emellertid en tolkning med föga stöd i källorna. På en vägg i Pompeji kan man till exempel läsa följande graffiti:
Maritimus slekar fitta för 4 as. Han tar emot oskulder.
Och Maritimus var långt ifrån ensam. I boken Kärlek & erotik i antikens Rom, rikligt illustrerad med fotografen Martine Castorianos fantastiska bilder från utgrävningarna i Rom och Pompeji, påpekar den Augustnominerade antikforskaren Dominic Ingemark att den manliga prostitutionen under antiken tycks ha varit precis lika utbredd som den kvinnliga. De manliga prostituerade var oftast slavar eller frigivna slavar, och deras tjänster köptes av såväl kvinnor som män. Därom vittnar också den romerske satirikern Martialis (40–102 eKr). I ett av sina syrliga epigram kommenterar han utbudet på en bordell så här:
Trettio vardera finns av pojkar och flickor. Vad göra?
Pitt har du bara en, och den vill inte ens stå.
Den antika synen på prostitution, skriver Ingemark, skilde sig också väsentligt från dagens. Liksom senare kyrkan såg de gamla grekerna och romarna i första hand äktenskapet som en reproduktiv institution. Valet av livspartner var en familjeangelägenhet där kärlek och ömsesidig attraktion knappast ingick i kalkylen. Men till skillnad från kyrkan var de antika kulturerna inte sexualfientliga. Sex sågs tvärtom som någonting positivt och hälsobringade – till och med den okroppslige Platon talar sig i några skrifter varm för fenomenet. Och platsen för att leva ut sina lustar var just på bordellen, till priser motsvarande något glas bättre vin. Hit gick fria män såväl som slavar, men också en hel del kvinnor, för att i oljelampornas sken njuta av det som i den äkta bädden, om alls, skedde i mörker.
Antikens lustbetonade syn på sexualitet har ofta idealiserats av senare tiders tänkare och författare. Den ökände libertinen markis de Sade (1740–1814) byggde hela sin filosofi på tanken att sexualiteten före kristendomen var naturlig, ohämmad och ändamålslös. I sin erotiska klassiker ”Venus i Päls” (1870) citerar parhästen Leopold von Sacher-Masoch (1836–95) med gillande Goethes romerska elegier. Antiken var tiden ”då gudar och gudinnor älskade”, fritt och okonstlat. Den gången ”följde begäret blicken och njutningen begäret”. Som en reaktion mot kyrkans repressiva sexualmoral må sådant önsketänkande vara förståeligt, men ändock önsketänkande.
Det är sant att antikens människor stod fullständigt främmande inför enkla kategorier som ”hetero-” och ”homosexualitet”. Också dessa begrepp hör den viktorianska eran till (båda termerna myntades 1869 av den österrikiske journalisten Karl Maria Kertbeny). Såväl latinet som grekiskan har åtskilliga ord för åtrå, lusta och begär, men däremot ingen exakt motsvarighet till vårt ord ”sexualitet”. Det innebär för den skull inte att de antika kulturerna var mindre fördömande mot homosexuella.
Män som låg med män var i hög grad socialt stigmatiserade, och tilläts enligt Lex Julia municipalis heller inte beklä offentliga ämbeten. Att män hade sexuella relationer med ynglingar sågs däremot som något positivt och helt naturligt – i Grekland rent av som en viktig del av ynglingens fostran till god samhällsmedborgare. Kvinnlig homosexualitet erkändes inte över huvud taget. Hur skulle en sådan se ut? I de få källor som alls berör saken föreställer man sig att dessa ”tribader” var ett slags missbildade män utrustade med en klitoris av extraordinär storlek.
Tabun saknades heller inte. Oralsex betraktades som smutsigt, i synnerhet om en man gav det till en kvinna, och tycks nästan uteslutande ha utövats av prostituerade. På motsvarande sätt rangerades alla sexuella praktiker på en skala från rent till orent. Det hänger samman med den romerska sexualsynen som alltså inte bara utgick från kön utan även involverade faktorer som ålder och samhällsstatus. Enligt detta hierarkiska synsätt skulle den med lägre status (slavar, ynglingar, kvinnor) underkasta sig den med högre (fria män), som förväntades vara den aktiva parten. Fellatio var en oren handling för att mannen intog den passiva rollen, cunnilingus än mer så för att mannen då böjde sig för kvinnan.
I sin bok återkommer Dominic Ingemark flera gånger till påståendet att detta synsätt skiljer sig så mycket från det moderna att antikens sexualsyn måste betraktas som ”väsenskild från vår egen”. Här sätter jag dock ett litet frågetecken i marginalen. Finns en mer seglivad föreställning än den om mannen som aktiv och kvinnan som passiv? Låg inte denna dikotomi med alla dess konnotationer till grund för både Sade och Sacher-Masoch, de extrema polerna på den heteronormativa skalan? Skulle faktorer som ålder och samhällsstatus vara överspelade i vår tids sexuella rollfördelning? Betänker man saken lite framstår nog de sociokulturella aspekterna av sexualiteten som precis lika viktiga i dag som i ett samhälle som stod på sin höjdpunkt för två tusen år sedan.
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/ar ... 260947.svd
Jag kan inte vara den enda på skalman som finner ämnet intressant - kommentarer eller synpunkter?
MVH
Hans
- ingen brist på smekande extremiteter minsann.....Varjag
